Jag tror inte att vare sig regissör, manusförfattare eller finansiärer hade tänkt sig att göra en fars, när de såg A Long Way Down framför sig. Men det är precis vad de har gjort. Det kanske låter som att en dramakomedi om suicidala och djupt olyckliga människor skulle ha lite svärta och tyngd i sig, men av det syns inga spår i slutresultatet. Men vi tar det från början. Filmen bygger på Nick Hornbys roman med samma namn från 2005. Den möttes av halvdana recensioner och ses av många som en av Hornbys svagaste böcker. Det hindrade inte Johnny Depp från att köpa filmrättigheterna och ett halvhjärtat försök att fästa berättelsen på film följde. Några år senare var det dags för nya tag och den här gången lät Hornby filmrättigheterna gå till sin fru - Amanda Posey - ett mindre lyckat beslut så här med facit i hand. A Long Way Down berättare historien om fyra miserabla människor som av en slump bestämmer sig för att ta livet av sig genom att hoppa från ett och samma hus på nyårsafton. När de träffar på varanda bestämmer de sig istället raskt för att dra dåliga skämt och bilda en pakt om att leva, åtminstone i några veckor till. De bestämmer sig för att sälja in sin story till pressen och snart är de fyra mediakändisar och får kämpa för att undvika nyfikna journalister i varje hörn. Gruppen leds av den vanärade för detta programledaren Martin, spelad av en flamboyant Pierce Brosnan som hoppar, skuttar och dansar sig igenom filmen som om han är med i en West End-musikal. Den stukade och inåtvände Maureen är gruppens hjärta, men Toni Collettes överspel och manusets klichéetyngda repliker gör henne inga tjänster. Amerikanske musikern JJ (Aaron Paul) är gruppens mystiske gåta, ingen förstår varför han vill ta livet av sig. Han gnider sin perfekta skäggstubb och hasplar ur sig den ena förklaringen efter den andra med sin sexiga whiskeyröst - men till sist känns han mest som en juvenil ung man som tar sig själv på för alldeles stort allvar. Sist ut är den utåtriktade politikerdottern Jess, som kompenserar sitt inre mörker med intensivt festande och en förmåga att konstant göra sig lustig över precis allting. Imogen Poots har intensiteten och närvaron för att lysa upp duken i korta perioder, men efter ett tag börjar även hennes stjärna att falna. A Long Way Down har ett stort problem, och det är att ingenting i filmen känns äkta. Storyn, karaktärerna, humorn, scenerna, musiken - ja precis allt känns som något som ett gäng manusförfattare suttit i luftkonditionerade konferensrum och workshoppat fram. Det finns en scen i början av filmen när de fyra i gruppen brister ut i ett förlösande skratt som illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. Det känns regisserat, onaturligt, fel. Nu är inte allt dåligt, skådisarna har sina stunder, speciellt Imogen Poots intensiva Jess. Det finns ett par smålustiga scener och det hela är inslaget i den där brittiska varma tonen som gör att det hela är rätt behagligt att se på. Det räcker inte för att rädda filmen från sig själv. A Long Way Down vill vara en humanistisk mörk komedi som säger något om att finna varandra som medmänniskor. I själva verket är det en cynisk, överspelad fars med lika mycket visdom som en kinesisk lyckokaka.