Populärkulturen har flera gånger varnat oss för att hamna i klammeri med rättvisan på utlandssemestern. Frågan är om någon film fungerar lika avskräckande som råa och brutala ”A Prayer Before Dawn”.

Bradley Cooper regidebuterar med ytterligare en remake av den klassiska musikfilmen ”A Star Is Born” och gör det fantastiskt väl. Han spelar dessutom själv en av huvudrollerna mot Lady Gaga och de två tillsammans skapar intensiv och minnesvärd magi så nackhåren reser sig.

Kan Glenn Closes makalösa rolltolkning i Björn Runges regi äntligen ge henne den eftertraktade Oscarsstatyetten?

I en gotisk atmosfär kantat av rosaskimrande rysch-pysch gestaltas några av årets mest komplexa kvinnoporträtt med HBO:s nya miniserie ”Sharp Objects”. Myt och verklighet vävs samman till ett trollbindande skådespel som leker med det könsstereotypa ”duktig flicka”-konceptet. Liksom min gammelmormors spetsar är det skört och vackert, men också något luddigt.

Damien Chazelle har gjort ett känslosamt rymdäventyr som bokstavligen skakar om mig i grunden! Ryan Gosling spelar huvudrollen som Neil Armstrong och övertygar starkt också han. Dock är helheten, trots teknisk precision, inte lika stark som deras förra samarbete i "La La Land", varför jag trots allt när en groende känsla av besvikelse efteråt.

”Holiday” är en mardröm i vykortsmiljö där turistortens loja bakistempo stundtals exploderar i sexuellt våld och mänsklig förnedring av värsta tänkbara sort. Undantagslöst fenomenala insatser bakom och framför kameran gör den här okonventionella gangsterfilmen oundgänglig.

En orolig far söker efter sin försvunna dotter via ledtrådar i hennes laptop. Höstens mest spännande thriller utspelar sig helt och hållet på datorskärmar, och det funkar förvånansvärt bra. Att "Searching" är full av oväntade twistar skadar knappast heller.

Den ökända, problemtyngda filmen om en av USA:s mest berömda maffiabossar sneglar avundsjukt på Coppolas och Scorseses mästerverk men liknar mest ”Gigli” i jämförelse. Uselheten är träffsäker i så många kategorier att det känns som en tävling.

Rachel och Nick är det ultimata kärleksparet i denna Askungen-saga, där Rachels karaktär moderniserats till en kvinna med en egen, framgångsrik karriär. Äntligen slipper vi det gamla förlegade Hollywood-idealet att huvudrollsinnehaverskan måste räddas av en rik man.

Fyra tanter upptäcker tantsnusk, vilket skakar om deras liv och kärleksliv. "Book Club" är en trivsam pensionärsvariant av "Sex and the City" med 50 nyanser av gråa hår och extrema mängder vin.

”Nothing Like a Dame” är småputtrig och charmig, men det tacksamma konceptet kunde ha bjudit på större djup om det hade förvaltats skickligare.

”Till alla killar jag gillat” har hyllats av kritiker som den perfekta romcomen för en ny generation filmtittare. Don't believe the hype.

Det är inget fel på fotot. Vinter i Helsingfors, snöyra och bistra husfasader i det gula skenet från gatlyktorna, vad det verkar mörkt dygnet runt, vi förstår att miljön är mycket ogästvänlig. Men i stort sett ingenting annat i (den ofrivilliga?) genrehybriden ”East of Sweden” fungerar.

Anonym Bergmandokumentär som eventuellt skulle vara värd att rekommendera för någon som överhuvudtaget inte känner till regissören ifråga. Men där finns också Wikipedia.

Om du någonsin drömt om att se muppar ha sex, knarka och skjuta ihjäl varandra så behöver du inte vänta längre. Brian Hensons skruvade film är underhållande men håller tyvärr tillbaka mellan sporadiska galenheter.

En alkoholiserad VHS-filmsamlare jagar en eftertraktad film och finner en själsfrände i en ensam kvinna som fastnat i 80-talet i Kristian Söderströms långfilmsdebut “Videomannen”. En bitterljuv nostalgitripp med så mycket B-filmsblod i ådrorna att resultatet, blir en B-film.

Denzel Washington är tillbaka som taxichaffisen som bekämpar världens orättvisor med hårda knytnävar. "The Equalizer 2" är en snäll och slätstruken actionthriller, förutom när den blir onödigt våldsam. Men Denzel är ju ändå Denzel.

”Uppsalakidnappningen” arbetar med ett grundmaterial som trotsar förnuftet i största allmänhet, och filmens egen trovärdighet är undflyende och svår att få grepp om. Att få kika in i hjärnan på en fullblodssociopat har sina behållningar, men birollskaraktärerna hade gärna fått ägnas mer uppmärksamhet.

Little och Big Edie var några av amerikansk populärkulturs mest ikoniska kvinnor. Nu släpps aldrig tidigare visat material där fotografen Peter Beard följer de två excentrikerna under en sommar 1972, och det är lika bisarrt som fängslande.

”Domaren” är en utan tvekan hyfsat bra och otroligt välspelad film, med bland annat en lysande Emma Thompson i huvudrollen. Dramat är till tårar gripande på sina håll, men lämnar mig ändå ovanligt oberörd mot slutet och framförallt efteråt har jag nästan helt glömt bort det jag sett.