Videomslagen som lovade för mycket

16 December 2013 | 12:00

Barndomens största videobesvikelser

Vi minns dem alla – de barnförbjudna rullarna vi såg och suktade efter i videohyllan som små men som visade sig vara enorma besvikelser.

Långt innan Netflix och nerladdningssidor så fanns våra älskade videobutiker. Filmparadisen där man som minderårig yngling ivrigt kladdade på häftiga videoomslag och drömde sig bort bland action, skräck och annat barnförbjudet. Men mer ofta än sällan så dolde häftiga omslag rötägg till filmer – här är några av besvikelserna vi spanade in i barndomens videohyllor.


Djävulens barnvakt

Vad omslaget lovade: Det här skulle bli 1990 års största rysare! Regissören bakom "Exorcisten" gjorde comeback i genren, den svenska titeln suktade med både Satan och en av skräckfilmens mest pålitliga yrkesroller samt en kusligt subtil poster med nämnd barnvakt som lurar i mörkret. Och taglinen: "Tonight, while the world is asleep... an ancient evil is about to awaken". Läskigt!

Vad vi fick: Ett pretentiöst sömnpiller med en knäpp Jenny Seagrove som den värsta sortens trädkramare - hon har sex med ett träd som hon offrar bebisar till när hon inte går runt naken och bussar blodtörstiga vargar på folk. Det är konstigt men aldrig läskigt. 


Gräsklipparmannen

Vad omslaget lovade:
Okej, Stephen King är knappast någon kvalitetsgaranti inom film men som ung var man inte lika kräsen. Hans namn (som visserligen togs bort efter en rättstvist) hade ju trots allt legat bakom favoriterna "Jurtjyrkogården" och "Det". Och den här nya, hippa thrillern lockade med något så modernt som virtual reality och cyberspace.


Vad vi fick:
En löjlig B-film med Jeff Fahey som trög byfåne i kanske filmhistoriens fulaste peruk och Pierce Brosnan (innan Bond-åren) som galen professor (nej, inte lika kul som i "Mars Attacks". Inte ens en bisarr sexscen i den virtuella världen piggade upp.


Freddy's Dead: The Final Nightmare

Vad omslaget lovade:
De fyra tidigare uppföljarna till "Terror på Elm street" var kanske inga mästerverk men skojigt skräcktrams med häftiga effekter. Nu var det dags för finalen och det fick - och kunde - inte misslyckas. De har ju trots allt "sparat den bästa till sist" och Freddy Krueger klöser sig till och med genom postern i cool 3D.

Vad vi fick: Vad hände här? Visserligen kom två till efter denna men den här "ultimata mardrömmen" var den tråkigaste och mest livlösa i hela serien. Tafatta försök till humor och cameos av Johnny Depp, Alice Cooper och Roseanne (!) satte spiken i Freddys kista.


Highlander 2

Vad omslaget lovade:
En av 1980-talets häftigaste actionfilmer fick äntligen en uppföljare och såväl badass-legenden Christopher Lambert som självaste Sean Connery var tillbaka för att slåss med svärd och halshugga skurkar. Vad kunde gå fel?

Vad vi fick: Tja, det mesta visade sig. "Highlander 2" anses inte bara vara en av de sämsta uppföljarna utan även en av de sämsta filmerna någonsin. Ett typexempel av nästan så dåligt att det blir bra. Men bara nästan.


Hajen 4 - återkomsten

Vad omslaget lovade:
Tvåan ju faktiskt helt okej och trean var i 3D. Nu var den huggtandade besten tillbaka och skulle hämnas! På omslaget står sheriff Brodys änka med en harpun redo att gå i närkamp med titelodjuret. Hur. Grymt. Som. Helst.

Vad vi fick: Under filmens gång går det upp för en hur absurd storyn är. En haj som... hämnas? Kanske hade det funkat om det inte vore en så extremt töntigt och uselt gjord film. En kalkon som dödade allt hopp om några fler filmer i serien.


Levande måltavla

Vad omslaget lovade:
Närapå valfri avskydd James Bond-rulle funkar här men Roger Moores sista omgång som 007 verkade klart bättre än den var. Killen poserar med snygg blondin på Golden Gate-bron medan självaste Chris Walken som blonderad skurk med kulspruta hotar i inkommande flyg.

Vad vi fick: En minst sagt trött Bond på rutin. Moores avgång som världens mest kände agent var knappast värdig och utlovat fräcka actionscener lyste med sin frånvaro. Story, ledmotiv och Bond-brud var alla besvikelser - endast Walkens närvaro erbjöd något sevärt men då finns ett dussintal andra filmer där han kommer bättre till rätta.


Jason Goes to Hell: The Final Friday

Vad omslaget lovade:
Jason Voorhees, killen med hockeymask och machete från "Fredagen den 13:e"-serien, är tillbaka för en "final-Fredag"! Även om kombinationen av eld, en stålmask och någon slags slemmig orm på omslaget inte riktigt känns logiskt så är det hur coolt som helst!

Vad vi fick: Vi borde lärt oss av "Freddy's Dead"... Vår hjälte Jason medverkar endast i inledningen (där han sprängs i luften) och upplösningen (där han på något sätt återuppstår). Däremellan passerar nämnd orm mellan diverse oskyldiga förbipasserande som blir besatta och börjar hugga ihjäl folk. Blodigt och våldsamt måhända men vi saknar den simpla charmen i festande ungdomar på sommarläger.


Den siste actionhjälten

Vad omslaget lovade:
Arnold Schwarzenegger spelar... sig själv! Han tar sig ut ur bioduken - självklart hängande från en helikopter - och det är action, biljakter, explosioner, onda skurkar, snygga brudar och vad det verkar som en dos satir.

Vad vi fick: En rätt tam Arnold-historia som mest liknade en dussinfilm ur skådespelarens alster än den satir/parodi den utgav sig för att vara. Försöket att kombinera action och komedi resulterade i att varken eller blev särskilt lyckat.


Den onda dockan 2

Vad omslaget lovade:
Första filmen var en av 1980-talets största kultrullar och uppföljaren var både efterlängtad och halvt motiverad (ettan slutade bokstavligen med en öppen dörr). En lekfull (ursäkta ordvitsen) och samtidigt skrämmande (det är ju Chucky!) poster höjde förväntningarna.

Vad vi fick: Ännu en typiskt lättglömd och trist uppföljare som dödade Chuckys kultstatus med onödigt brutalt våld och ljumna ordvitsar.


Street Fighter

Vad omslaget lovade:
Omslag och omslag... Det är "Street Fighter"! Ett av 1990-talets populäraste TV-spel hade blivit film och även om floppen "Super Mario Bros" samt Jean-Claude van Dammes närvaro borde varit varningstecken nog så såg det ju ganska häftigt ut...

Vad vi fick: En överdriven, fånig och platt kalkon som gjorde få till ingen glad. Även om den på senare tid uppskattats som komiskt usel så var besvikelsen över misslyckandet att överföra ens favoritspel till film på tok för stor.


Sometimes They Come Back

Vad omslaget lovade:
Ännu en Stephen King-signerad thriller. En luddig tagline om något om att komma tillbaka från de döda. Strunt samma - det står tre hårdingar vid en läcker 50-talskärra medan eldslågor brinner i bakgrunden.

Vad vi fick: Att vi aldrig lär oss. Visserligen en TV-film men ändå alldeles för tam baserat på sitt fräcka omslag. De värsta King-filmerna är mer minnesvärda än den här tråkiga, bokstavligen blodfattiga historien om några hämndlystna raggarspöken.


Stålmannen i kamp för freden

Vad omslaget lovade:
Stålis var tillbaka efter den vedervärdiga "Stålmannen går på en (krypto)nit" och skulle göra nytta igen. Nu skulle han inte bara rädda världen utan även skapa fred! Hur fint är inte det?

Vad vi fick: Näe, trots Lex Luthors comeback i form av gudomliga Gene Hackman så var det en soppa som misslyckades med att återställa Stålmannens rykte och därmed satte sista spiken i kistan för serien med Christopher Reeve.