”A Star Is Born” x 4 - så bra är de tidigare versionerna

Bradley Cooper har gjort succé med sin nyinspelning av ”A Star Is Born”, som har Lady Gaga i huvudrollen som den stigande stjärnan. Med sju nomineringar - bland annat för Bästa film - är filmen redo att göra succé på årets Oscarsgala.

"A Star Is Born" är den fjärde varianten av samma film. Jag har tittat på alla versioner för en jämförelse och rankar dem här nedan.

 

 

 

”A Star Is Born” har alltså gjorts i totalt fyra (engelskspråkiga) versioner. (Det finns även en Bollywood-variant.) Filmen med den svenska titeln ”Hollywood” är originalet, fast egentligen inte. Filmen har nämligen hämtat mycket inspiration från filmen ”What Price Hollywood” från 1932. Den är regisserad av George Cukor som gav regissör William Wellman många råd under inspelningen av ”A Star Is Born” och som senare själv regisserade nyinspelningen 1954.

Skådespelerskan Janet Gaynor var redan en stjärna (1929 var hon först ut att vinna en Oscar för Bästa skådespelerska), som gjort en framgångsrik övergång från stum- till talfilm, när hon tog sig an rollen som Esther Blodgett – senare Vicki Lester – en filmälskande ung kvinna som drömmer om att slå igenom i Hollywood. Jämfört med de tre skådespelerskor som har repriserat hennes roll (samtliga tre stora gayikoner med rejäl utstrålning) lider hon dock rejäl brist på karisma.

Med hjälp av skådespelaren Norman Maine, spelad av Fredric March, som Esther snart inleder en romans med, kommer hon in i filmbranschen. Han är berömd och har lett många stora filmer, men hans karriär har på sistone börjat att dala till följd av hans alkoholism. Det är uppenbarligen en stark grundhistoria, eftersom den har hållit för att göras om tre gånger och manuset vann också en Oscar för bästa originalstory. Idag är det dock inte särskilt underhållande och känns ganska banalt.

Rent visuellt är ”Hollywood”, med sin dassiga ljussättning, också ganska tråkig att se på.

 

 

 

I Frank Piersons version från 1976 har den manliga huvudkaraktären blivit en musikartist, som lever ett tillhörande dekadent rockstjärneliv. Han spelas av Kris Kristofferson, vars ledsna blick utgör merparten av rollinsatsen. Desto mer livlig och charmig är Barbara Streisand som hans kärleksintresse. Hon strålar som en äkta stjärna, men dessvärre har de två inte särskilt stark kemi sinsemellan. Särskilt om man jämför med den mellan Bradley Cooper och Lady Gaga, som har fått fans att hoppas att de ska dumpa sina respektive för en romans med varandra också off-screen.

Manuset är tunt och vad gäller låtarna har Kristofferson och Streisand inte heller mycket att jobba med. Hon sjunger ju som en gudinna, men låtarna är häpnadsväckande lätta att glömma. Trots det vann Streisand en Oscar för låten med just namnet ”Evergreen”. Överlag känns filmen väldigt daterad.

Likt 2018 års film har ”En stjärna föds”, som den heter på svenska, försökt skapa en livekänsla i konsertscenerna, med dokumentär kameraföring, men ljudupptagningen är väldigt platt i jämförelse med den nya filmen.

 

 

 

George Cukors variant från 1954, som också den heter ”En stjärna föds” på svenska, är hela tre timmar lång, men är en njutning att se på (nästan) hela vägen. (Stillbildspartierna är tråkiga.) Till stor del beror det på Judy Garland. Vad showande filmstjärnor gäller är hon bland de allra bästa.

Medan den manliga huvudrollen, spelad av James Mason, är ganska platt är Garlands Esther livfull med en bokstavskombinationsenergi. Det är hon som får fart på mannen hon trots hans problem förälskar sig i. Hon blåser glädje i honom med sin sprudlande entusiasm, men i smyg tynger hans mörker honom fortfarande. Mason gör ett bra jobb med att övertyga som fyllo.

”En stjärna föds” är också supersnygg. Den är ganska trogen originalmanuset, men har här blivit till något av en musikal med många färgsprakande och vackra sång- och dansnummer.

Till skillnad från de andra tre versionerna har filmen från 1954 även en rätt stor dos humor.

Trots att hon verkligen levererar är ”En stjärna föds”, bortsett från ”Upp med ridån” från 1950, den enda filmen Judy Garland gjorde på 50-talet. I själva verket hade hon kanske mer gemensamt med Norman än med Esther när filmen spelades in. Hon gjorde ytterligare tre filmer innan hon gick bort alldeles för ung 1969.

 

 

 

Det finns många anledningar till varför Bradley Coopers ”A Star Is Born”-version är den bästa, men framförallt beror det kanske på att den gräver sig längre ner i karaktärernas psyken än någon av de andra filmerna. Den manliga huvudkaraktären har aldrig varit så mångbottnad som här. Filmen vågar ta i hans alkoholism och betrakta den som den sjukdom den är. Vi får också en bakgrundsstory som kan ge en förklaring till Jacks känslomässiga ärr.

Lady Gaga har fått sina stjärnexcesser bortplockade för att bli den ”vanliga” tjejen Ally. Likt både Streisand och Garland är hon ingen klassisk skönhet och har starka karaktäristiska drag, vilket både gör henne relaterbar och ger henne det där unika som en äkta stjärna behöver. Hon gör en mycket fin rollinsats och framförallt: sjunger röven av sig.

Till skillnad från i filmen från 1976 har hon starkt musikmaterial att arbeta med, det är topplisteplaceringarna för ”Shallow” ett bevis på. (Snart kommer hon dessutom vinna en Oscar för samma låt.) Det är synd att inte Piersons film la samma energi på låtskrivandet. Att låtarna i 2018 års film bevisligen har hitpotential gör berättelsen gott genom att skapa stämning och ge den en känsla av äkthet. Det gör också det fylliga och dynamiska ljudet som skapar närvarokänsla i konsertscenerna.

”A Star Is Born” är också den versionen som mest trovärdigt beskriver hur en stjärna skapas, vilket gör kontrasten mellan den enas uppgång och den andras fall mer drabbande.