17 Oktober 2008 | 17:30

Vår nästa film heter Fuck-Drunk!

INTERVJU En amerikansk superstjärna från Orange County är på Sverigebesök med sin svenska fru. Nej, inte Tiger Woods! Den här killen har stort krulligt hår, en förlorad tvillingbror i Red Hot Chili Peppers-trummisen Chad Smith, klär sig helst i ingenting alls och har med största sannolikhet fått er att skratta med hjälp av en koskälla, en ölbång eller till tonerna av Haddaways ”What is Love”.

Vi hörde att du bytte outfit för vår skull.

WF: Visst gjorde jag det, jag bytte till en lite sportigare look.

På grund av OS?

WF: Ja, för OS och sen hade ni ju GayPride-festivalen här i Stockholm för ett tag sen, så jag ville vara lite mer färggrann än vanligt.

En fråga till er båda, känns det befriande att göra er första barnförbjudna rulle efter att ha gjort så många PG-13-filmer?

WF: Ja, tveklöst! Det var ett krav för oss när vi drog igång projektet. På ett sätt är det rätt bekvämt att göra filmer för en yngre publik, men jag antar att vi till slut blev avundsjuka på alla våra vänner som får göra R-rated-filmer...

...och får säga ”fuck”?

WF: Ja, i grund och botten handlade det bara om att vi ville säga ”fuck”.

AM: Vi upptäckte dock i början av redigeringsarbetet att de sagt ”fuck” så många gånger att vi ändå i slutändan blev tvungna att städa språket lite. Vi hade blivit som 10-åringar.

I grund och botten handlade det bara om att vi ville säga ”fuck”.


WF: Vi blev ”Fuck-Drunk”..

AM: Vår nästa film kommer faktiskt heta just ”Fuck-Drunk”, men den kommer ändå att vara PG-13.

WF: En animerad Disney-film, faktiskt.

Adam, du har sagt att din inställning till ”Anchorman” var att göra en dumsmart film, är det en ambition du har inför alla dina filminspelningar?

AM: Ja, jag brukar försöka jobba på det sättet, jag tänker på Homer Simpson och försöker komma på det intressantaste sättet för någon att vara dum på. Vi slänger alltid in en nypa satir när vi driver med den amerikanska livsstilen. Antingen så handlar det om ren dumhet eller stolthet, Will är ju så bra på att spela stolta personer som verkligen inte har något att vara stolta över.

WF: Jag vet inte om det besvarar din fråga, men våra filmer tåls att ses flera gånger då man varje gång lägger märke till nya skämt och referenser. Så på det sättet är våra filmer ändå lite smarta, de är proppfulla med små skämt.

”Step Brothers” kretsar ju kring syskonkärlek, blev ni tvungna att rannsaka era minnen för att minnas slagsmål ni haft med era syskon som barn?

WF: Ja, vi satte oss ner och slängde ur oss idéer som både var påhittade och verkliga blandat med historier vi hört från vänner och grannar. En verklig incident som jag inte är så stolt över var när jag kastade en hård baseboll rakt i huvudet på min lillebror när han inte klarade av att kasta den ordentligt till mig. Han hade på sig en sådan där låtsashjälm i plast som bara ser ut som de riktiga utan att ge något som helst skydd. Hjälmen splittrades i småbitar och han började såklart gråta, jag förstod att jag var illa ute men försökte ändå lägga skulden på honom. Min bror var också väldigt prydlig och ordningssam medan jag var en skitunge.

AM: När jag gick i första klass så snodde min syster mitt ”Apornas Planet”-band och slet sönder det, så jag såg rött.

WF: Oj oj, det rättfärdigar verkligen ett straff.

AM: Ja, verkligen. Jag blev vansinnig på ett sätt som inte människor ska behöva uppleva. Det gick så långt att jag kallade min mamma för en hora, det var första gången jag svor åt mina föräldrar, situationen blev kaotisk och jag skrek som en galning.

Hur mycket av producenten Judd Apatows idéer är med i filmen?

WF: Vi jobbar på ett rätt annorlunda sätt med Judd, han ger oss feedback på manuset och storyn men när det gäller det kreativa arbetet så kommer 80-90% av idéerna från våra huvuden.

AM: Ja, vi började jobba med Judd innan den stora ”Judd Apatow-maskinen” kom igång, nu skojar vi alltid med Judd för när folk hyllar våra filmer så är det vi som får berömmen, men när någon sågar dem så är det alltid Judd som får skulden. Typ ”Den här Apatow-filmen suger.”.

Vad skulle ni göra om era barn ville stanna hemma till fyrtioårsåldern, som huvudpersonerna i ”Step Brothers”?

Min bror var också väldigt prydlig och ordningssam medan jag var en skitunge.


AM: Jag skulle ställa alla deras saker ute på gräsmattan och ringa sheriffen, utan tvekan. Jag menar det är ju löjligt, visst att de stannar tills de blir trettio men sen får det räcka! Scenariot ger en liten gnutta av skräck i till den här filmen, speciellt för föräldrar. De här killarna är riktigt skadade, jag menar de har problem.

WF: När de gjorde pressmaterialet till filmen i USA så hörde de faktiskt av sig och undrade om min karaktär var utvecklingsstörd.

Will, hur kommer det sig att du är så kass på att spela trummor i ”Step Brothers” när du rockar så hårt i Red Hot Chili Peppers?

WF: Jag fick anstränga mig för att hålla det tillbaka, för jag är ju egentligen en grym trummis, det är ju mitt riktiga jobb.

AM: Det var rätt roligt för Will hade aldrig spelat trummor förut, men han är rätt musikalisk av sig så efter bara några minuter kunde han hålla takt ordentligt. Så vi fick verkligen skynda oss att filma den scenen fort innan han lärde sig helt och hållet.

WF: I en film som inte har fått släppas så spelar jag kirurg, då fick jag lära mig att operera, men jag blev dock stämd efteråt.

Step Brothers inleds med ett George W. Bush-citat (“Families is where our nation finds hope, where wings take dream.”) Varför valde ni just det citatet?

AM: Jag tycker om det på grund av att George försöker prata om familjelivets magi, men egentligen har han ingen aning om hur det är eftersom att han kommer från en så trasig och dysfunktionell familj, så citatet känns helt galet. Det ramar in filmen som ett förvridet och stört sätt att se på familjen. Vi trodde inte att det var ett riktigt citat från början, så vi blev tvungna att gräva fram ett klipp där han faktiskt säger det. Han försöker verkligen vara så poetisk och djup men tappar istället hela essensen i meningen, så vi tyckte att det var ett perfekt citat för en familjefilm som utspelar sig i Bushs USA.

WF: Ja måste skynda mig och gå på toa innan nästa intervju. Det bästa med det här hotellet är att man kan ställa sig och pissa var som helst och sen så kommer det någon och torka upp efter dig.