23 December 2008 | 18:14

Med simning som konst

Måns Herngren är regissören som står för vinterns kramkomedi och också kanske årets blötaste film. "Allt flyter". Där ett gäng vita, strejta, medelålders män med ålderskomplex tar sig för något så fjolligt som konstsim. Simning och vatten i en salig blekfet blandning alltså. Sturebadet i Stockholm känns med andra ord som en perfekt intervjuplats.

Måns, Hannes Holm din ständige vapendragare är inte med, hur känns det?

Måns Herngren: - Ja, vi har jobbat i mer än ett kvarts sekel, i 27 år... och skrivit och regisserat och så. Och för oss har det varit kul att prova nya samarbetsformer, i "Varannan vecka" ställde jag mig framför veckan och Hannes bakom. I "Underbar och älskad av alla" ställde jag mig bakom kameran. Sen har jag gjort den här filmen utan Hannes. Vi umgås ju väldigt mycket privat. Och när vi jobbar mycket ihop så umgås vi inte så gör vi inte det så jag tycker det är kul att få umgås med Hannes som ett resultat av att inte jobba med den här filmen.









Den som har hållt öronen öppna har hört en del redan innan om de svenska herrarnas konstsimbravader. Något som rönt mycket uppmärksamhet i medierna inte minst. Journalisten Jane Magnusson var den första att uppmärksamma återtagandet av en sport som faktiskt började som herrarnas. En historia som hon därefter gjorde manus utav. Och resten, ja, det kan vi se på närmsta biograf.

Så varför just "Allt flyter"?
Måns Herngren - Ja, det var det jag tände på när Jane Magnusson kom. Hon gjorde ett inslag för Kobra på det här sen fick hon och Rebecka Sandberg som producent lite idéer att det här skulle man kunna göra långfilm på. Och så frågade de om jag ville regissera. Hon skrev de första versionerna som jag läste för knappt tre år sedan. Jag tyckte bara pitchen, medelålders män som börjar med konstsim för att åka till VM...det är ju sådär klockrent. Jag blev bara glad och log... "att ingen har gjort det förut". Jag tyckte det var originellt.

Huvudrollerna i Herngrens flytande komedi innehas av en klantig Jonas Inde som pappa och den bortglömda tonårsdottern Rebecka i form av Amanda Davin. En veteran jämte en nybörjare i jämförelse.

Det är egentligen en ganska typisk fråga men hur kändes det att simma runt med ett gäng halvnakna snubbar?
Jonas Inde - Det var den här filmen som skulle göras och den handlar om konstsim och då tar man de kläder man får. Det är väl inte favoritplagget, men är det svensexa så är det (skratt).

Måns Herngren - Vi tränade ju konstsimning i sex månader innan vi började filma. En gång i veckan med Jane Magnusson och hennes man Lars Kumlin som är med i Stockholm konstsim här. Första gången alla satte på sig näsklämma började folk skratta, peka på varandra och tycka det var fantastiskt roligt men andra gången tänker man inte på det. Då sätter man på sig näsklämman och jobbar liksom.

Men vi har "Allt flyter" och sen bland annat "Patrik 1,5". Är det någon svensk könsbrytarvåg på gång?
Måns Herngren - Jag kan förstå att du drar paralleler. Amanda är ju med där också, den där punktjejen. Jag tror nog att den här filmen hade kunnat göras för tio år sedan men jag tror inte att "Patrik 1,5" hade kunnat göras då. Roligt var ju att faktiskt peka på när det finns diskriminering i ett område för vita medelålders män, trots att det från början var en manssport. Det tyckte jag också var roligt. Något som man inte kände till innan. Att konstsim var en manssport som tjejer inte fick hålla på med för de var tvungna att bada i långa ylleklänningar. Så de kunde bara gå ner och svalka fötterna. Och det var så jävla macho att lägga sig i "ankaret" eller "nödmasten". Att överhuvudtaget kunna simma. och dessutom kunna formera sig i formationer. Och sen hundra år senare så blir det såhär "hö hö, vilka fjollor".

Jag tyckte det var originellt.


Jag trodde det skulle bli kärlek mellan karaktärerna Bobo och Rebecka (Amanda Davin), jag måste säga att det var skönt att det inte blev så.
Måns Herngren - Ja, så skadad är man ju som biobesökare att man greppar i de där... "Ja, det där kommer bli nåt och det där". Tanken var ju mer liksom att om man är en 16-årig tjej och tränar med farsans polare i fyrtioårsåldern och så dyker det upp någon som är tjugo plus. Då är det ju jävligt kul att "åh va skönt här är någon man kan sitta och snacka med". Så att man bryter upp den homogena gruppen. På samma sätt som när Jarmo (Ossi Niskala) dyker upp. Han har inte heller varit med och spelat innebandy. Det blir också en udda fågel i buren. Det är också det jag tycker är så härligt när man ser dem uppställda i filmen. Det blir ett helt annorlunda gäng som står där och det spretar åt alla olika håll.

Men är inte det här lite typiskt? Antingen är svensk film heldeppig, svart och bara allmänt pretto eller så blir det väldigt helylle, gulligt och fint. Blir det inte det här?
Måns Herngren - Det svåra med slut på en film om man ska prata som manusförfattare, det är att det ska överraska men ändå vara konsekvent och följdriktigt med historien. Man kan ju alltid överraska. Om de skulle krascha mot en bergvägg eller båten sjunker när de ska över till Tyskland. Men det blir inte en så förlösande känsla. Jag tror att någon grekisk dramat sa att "slutet måste vara oundvikligt men överraskande". Det är det svåra. Och jag kan ibland tyvärr tycka att "Jaha det var ju synd att de dog där allihopa" eller att hon valde att knarka ihjäl sig. men den där känslan av någon slags hopp,är för mig viktig. Sen kan det komma till en så jävla knasig film som "Thelma & Louise" som slutar med att de faktiskt kör ut över det där stupet.

Amanda Davin - Men jag tycker att om man hör kort om filmen så skulle man kunna göra det till en feelgood-produktion. De vinner VM och det är underbart och fantastisk och alla är vänner. Men jag visste ju när vi spelade in den att det inte var det. Men sen när jag såg den så kände jag det så otroligt starkt i uttrycket. I bilden och i kornigheten i filmen. Att det var inte feelgood-film det gällde.









Jonas Inde - Ja, en Hollywood-produktion hade aldrig kunnat sluta så. Men där har man uppnått två saker. Fredrik, min karaktär upptäcker att laget är viktigast. Jag är inte viktigast. Men genom att upptäcka det så vinner de VM men det här handlar om den mäskliga dimensionen. En coming-of-age historia som jag tycker om. Och därför kan jag köpa det. Och jag uppskattar själv som tittare att det inte är en film som inte går in i de mörkaste skrymslena i svenska människosjälar. Att den undviker det och därmed inte blir ytlig. Det viktiga för mig är att bli berörd och jag tycker att den har blivit så fin. Och därmed basta. Det finns bra filmer och dåliga filmer och jag tycker att vi har gjort en bra film. Jag har inte regisserat den så jag kan säga det. Annars hade det varit hybris, haha.

Men du som har varit med i Killinggänget bland annat. Kan det inte bli för mycket komedi?
Jonas Inde - Man blir trött om man gör mycket skräp tror jag. Men jag har varit ganska förskonad från sådant. Man vill vara med och göra saker som kommunicerar liksom.

Så som avslutande fråga. Vad tror ni att "Allt flyter" får för betyg på MovieZine?
Måns - Ingen aning, men jag överraskar och säger att det bli en femma. Så nöjd känner jag mig.

Amanda Davin - Men vadå ska man önska så är det väl två eller fyra. Man vill ju inte ha tre i alla fall.

Ni får ursäkta Amanda, Jonas och Måns. Det blev en trea. Men skyll inte på mig. För er andra har "Allt flyter" premiär på Juldagen. Så blir det inte snö kan vi alltså räkna med blött tö.