1 December 2008 | 14:39

MovieZine möter Ruben Östlund

INTERVJU Det har varit ett bra år för Ruben Östlund. "De ofrivilliga" som hans andra långfilm heter har fått kritikerna att famla efter hyperlativ och – en ovanlighet för en svensk film – även fått ett lysande mottagande utomlands. MovieZine stämde träff med den hyllade regissören på ett hotell i Malmö, för att prata om inspiration, fördelen med okända skådespelare och vikten av att bryta mot filmiska konventioner.

Berätta lite om bakgrunden till hur "De Ofrivilliga" kom till?

Min första film hette ”Gitarrmongot”, och om man tittar på vad det är för en film så kretsar den ganska mycket kring individer som inte är så rädda för vad deras beteende har för effekt på andra personer. De är ganska besvärliga personer, de är kantiga och avviker på många sätt. Samtidigt som jag höll på med den filmen började jag intressera mig för människor som är väldigt rädda för att sticka ut, för att förlora ansiktet inför gruppen. Jag blev väldigt intresserad av förhållandet mellan gruppen och individen.

Jag kom i kontakt med en rad olika historiska situationer som jag tyckte var intressanta, det var bland annat en om ingenjör André som skulle åka till Nordpolen med sin varmluftsballong. I efterhand har man läst hans dagboksanteckningar där han skrev att han själv var övertygad om att det inte skulle fungera. Innan avresan för den stora expeditionen så trodde han överhuvudtaget inte på projektet längre. Men det hade blivit en så knepig social situation för honom med en massa prestige som gjorde det omöjligt att dra sig ur. Det kanske var så att projektet startade på någon herrklubb i Stockholm när han var packad eller något och hur det sociala maskineriet gör att det hela rullar på och att han inte kan dra sig ur trots att det kan kosta honom livet.

Jag började leta efter situationer som var vardagliga men belyste samma sak, det här beteendet, och kom fram till de här fem olika situationerna som utspelar sig i olika grupper. Så föddes idén till ”De ofrivilliga”.

I filmen är det bara Maria Lundqvist som är en etablerad skådespelare, och hon spelar sig själv. Hur kommer det sig att du väljer att arbeta med okända namn i så stor utsträckning?

Dels är det för att jag är ute efter ett så realistiskt uttryck att det bara går att Maria Lundqvist spelar sig själv. Jag har svårt för skådespelare som man ser i en film som en präst och i annan som journalist och så vidare. Det blir som ett filter för upplevelsen och ytterligare ett lager som man måste köpa som åskådare. Sen har jag själv blivit mest berörd av de filmer som haft ett väldigt naturalistiskt uttryck och där jag nästan inte kunnat avgöra om det som händer är på riktigt eller inte.

Filmen pendlar hela tiden mellan absurd humor och plågsamt pinsamma situationer. Varför har du byggt upp den så?

De scener jag tycker är bäst är de då man både kan skratta och tycka att det är väldigt hemskt. Om det finns den här dualiteten då tycker jag en film blir oerhört intressant. Det är väl också så som tillvaron ser ut: den är tragikomisk. Även i de mest hemska ögonblicken finns det ofta något torftigt och lite taffligt som gör att det blir absurt.

Det är så tillvaron ser ut: den är tragikomisk.


Ett tag i filmen känns det som att det ska gå åt helvete för karaktärerna i de här situationerna, men sedan är det som om du öppnar upp för en gnutta hopp?

Ja det där är ju intressant. Det andra sättet att göra en film på är ju att göra allting så dramatiskt som möjligt. I filmen blir ju en redlös tonårig flicka upplockad av en medelålders man i en bil. Man skulle ju kunna göra en dramatisk tolkning om att hon blir bortrövad till någon jordkällare och våldtagen. Men mina referenser inte ser ut så, i 99% av fallen går det ju bra. Den här bilden om att hon blir nedsläpad i en källare är en bild som någon annan har skapat för oss.

En vän till mig var fyra år när han fick gå från Östermalm till Slussen med en lapp där det stod adressen. Då såg man andra vuxna som några som kunde hjälpa ens barn. I dag är andra vuxna ett hot. Jag tror inte det är för att det är fler pedofiler i dag än vad det var då, det är snarare skräcken för dem som blivit otroligt mycket starkare. Så det känns som om jag skulle göra filmen mer dramatisk än vad den är så skulle jag ljuga i förhållande till hur jag tycker att tillvaron ser ut.

Du använder dig av kameran på ett annorlunda sätt i filmen, ibland filmas bara benen på personer ibland ser man bara människor bakifrån. Hur har du resonerat där?

Det är roligt för att det är en konstnär som är fotograf, Marius Dybwad Branderud. Men jag är inte intresserad utav psykologiserande utan jag vill att människorna i filmen handlar utefter den situation som de är i. Jag vill inte att beteendet ska kopplas till en specifik karaktär och ett sätt att få den effekten är att skapa en distans till de här personerna. Det är förhållandet mellan personen och gruppen och beteendet som är det intressanta, inte individen i sig.

Jag gillar inte när man dras med känslomässigt.


Jag föredrar en voyeuristisk hållning, där man sitter och tittar på ett beteende. Jag gillar inte när man dras med känslomässigt, för mig får man inte en större insikt av att man sitter och gråter för någons fruktansvärda situation än om jag betraktar den ganska kyligt med en viss distans. Medlidande i sig skapar ju inte en bättre situation för offret. Men att få syn på vad det är som skapar de här situationerna kan ju eventuellt förändra något.

Det är fem små historier som berättas i filmen, var har du fått inspiration till dem?

Situationen med killgänget är direkt hämtad ifrån mitt kompisgäng. Vi åkte väldigt mycket skidor förut och då var vi ett gäng som var väldigt tajt sammansvetsat och hade en väldigt extrem jargong. Och den specifika händelsen som inträffar i filmen hände faktiskt i mitt kompisgäng. Så jag kände både offret och förövaren och var tvungen att vara lojal mot dem både när jag filmade scenen.

Gänget har aldrig repat sig efter den händelsen.


Har de sett filmen?

Ja, de har både sett den och de tycker nog att det är en schysst skildring. Men om man tittar i verkligheten så har det gänget aldrig repat sig efter den händelsen.

Var kommer de andra ifrån?

Historien med skolfröken är inspirerad av min mamma som var lärare. Scenen där hon avbryter två kollegor och ber dem att titta även på henne när de pratar är även den inspirerad av min mamma. Det är mitt första minne av henne när hon var full. Jag var nio år och jag kommer ihåg att hon plötsligt sa ”ursäkta Johan du kan väl titta på mig också? Du behöver väl inte bara titta på Annette?”. Man kunde känna av tystnaden efter de orden.

Bussresan bygger på en händelse som min kompis råkade ut för när han var på väg ner till Alperna. Han drog sönder en gardin på bussen varpå chauffören ställde samma ultimatum som i filmen.

Sextioårsfesten bygger egentligen på en situation som jag såg under en hockeymatch. En förlupen puck råkade träffa en gubbe i publiken stenhårt i huvudet varpå han inte rör en min. Matchen fortsatte men jag fortsatte att iaktta mannen och efter en stund reste han sig långsamt och lämnade arenan. Det är den där manliga fåfänga bilden av heder som har inspirerat den delen av filmen.

Historien om de två trettonåriga tjejerna är inspirerad av sajten snyggast.se. I den åldern är man å otroligt beroende av gruppen runt omkring en, jag minns hur det var själv.

Det har gått bra för filmen på festivaler.

Ja, det är jättekul naturligtvis. Det har blivit ett internationellt intresse direkt. Jag känner mig väldigt trygg inför den svenska premiären. Jag gillar verkligen den här filmen.