Max Payne 2008

RECENSION Det tar emot att ge en tv-spelsfilmatisering det här betyget. För ärligt - finns det billigare poäng att plocka som kritiker än att klanka ner på filmer baserade på spel? Tv-spelsfilmatiseringen är den fattiga kusinen från landet, hånad och utskrattad och endast tolererad för sin ekonomiska potential.

Däremot skiljer sig motiven för en actionhjälte inte mycket mellan tv-spel och film. Bägge efterlever gärna de klassiska grundbultarna i den grekiska tragedin. Således är Max Payne en av dessa hårda desillusionerade män som kämpar mot ett grymt öde – en man berövad fru och barn som söker sin upprättelse i hämnd. Granitfejjan Wahlberg är så given som sin emotionellt stelopererade snut att det digitala originalet plötsligt framstår som kapabelt att bemästra en pallet av uttryck. Dessvärre pytsar filmen ut sitt eget innehåll grovt och slumpmässigt. Som exempel är de soliga tillbakablickarna på huvudpersonens tidigare familjeliv som tagna ur en IKEA-katalog och motverkar sitt eget syfte.

För trots allt börjar det hyfsat lovande, som en tv-deckare med en sällsynt autistisk huvudperson som ihärdigt söker sanningen. Regissören är rentav vettig nog att låta Payne försaka det heta stycke vamp som bokstavligen åmar sig in i hans säng (mer känd för oss som Bonds kommande sängkamrat i ”Quantum of Solace”, Olga Kurylenko). När hon hittas bestialiskt mördad i mystiska omständigheter med hans stulna polisbricka invid infinner sig en viss förväntan. Den lyckas man effektivt råda bot på framöver.

Det taffliga skådespeleriet var man beredd att blunda för - bortsett från en nervig Chris O'Donnell så löser samtliga inblandade skådisar ett alldeles för enkelt lönekuvert. Att karaktärerna är endimensionella och att deras syfte bortom behändiga intrigmotorer är osannolikt diffust (särskilt Ludacris snut och filmens kvinnliga torped) skulle man till nöds kunna stå ut med som bieffekter av tv-spelsfilmatisering. Nej, det verkliga brottet ”Max Payne” gör sig skyldig till är knappast den förväntade bristen på nyansrikedom eller narrativt finlir. Det är att man så tidigt in i filmen tappar allt intresse för vad som pågår.

Ändå sedan det står klart att filmens till synes övernaturliga komponenter är ett billigt sätt att krydda intrigen som involverar typiska ingredienser som skumma medicinska experiment, onda företag och supersoldater finns inget som lyckas hålla spänningen vid liv i en ”realistisk” intrig utan inslag av realism. Det blir ännu tristare när regissören verkar totalt ointresserad av att knyta ihop det fasansfulla manuset. Tendenserna till konspirationsthriller svajar halvdant för att slarvas bort. Inte ens actiondelen funkar utan haltar lika hårt som Wahlberg i filmens slutfas.

Flera av eldstriderna fungerar kanske i spel men ser enbart löjliga ut uppsmällda på vita duken. För att vara rättvis så lyckas man få till en ganska snygg scenografi. Ett skal mellan serie och spel, inte helt olikt Timur Bekmambetovs ryska ”Nightwatch”-trilogi. Vissa av de snyggare grafiska effekterna hade passat i en sci-fi skräck där de kunnat komma till sin rätt istället för att skava mot filmens berättelse. Det räddar dock näppeligen titeln från att bli ytterligare ett exempel på svårigheten att kombinera konstformerna film och spel. Som spelare vill man gärna att filmen om Max Payne ska lyfta mot oanade höjder. Som filmkritiker är det bara att konstatera att det usla utförandet inte lär få skeptikerna att ändra uppfattning om tv-spelens plats i den kulturella skamvrån.