Longlegs 2024

Skräck Thriller
USA
101 MIN
Engelska
Longlegs poster

Synopsis

I jakten på en seriemördare upptäcker FBI-agenten Lee Harker en rad ockulta ledtrådar. Nu måste hon få grepp om vad de leder till, för att kunna sätta stopp för mördarens fruktansvärda dåd.
Ditt betyg
3.1 av 30 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Andreas Samuelson

16 augusti 2024 | 08:45

Nicolas Cages galenskap är perfekt i kuslig, krypande skräckfilm med David Lynch-känsla

RECENSION. Den hajpade seriemördarskräckisen "Longlegs" levererar nattsvart stämning och kuslig, krypande skräck. Det kan vi tacka regissören Osgood Perkins för.
Är det något man kan lita på när Nicolas Cage är inblandad så är det man blir lika underhållen som överraskad. Vare sig det handlar om påkostade blockbusters, usla C-filmer eller underliga indierullar så är hans energiska närvaro alltid en anledning att titta. Den här hajpade rysaren (som han medproducerat) tillhör den sistnämnda kategorin och utnyttjar skådespelarens excentriska spelstil.
 
Handlingen är tämligen simpel, nästan som tagen ur valfritt ”CSI”-avsnitt. På 1990-talet får en nykläckt, förmodat synsk FBI-agent (Maika Monroe) uppgiften att spåra en slug seriemördare (gissa vem?). Det bisarra i fallet är att mördaren själv inte närvarar vid brotten där pappor avrättar sina familjer och sedan sig själva.
 
Med undantag för det övernaturliga momentet är det en välbekant seriemördarjakt vi dras in i med de vanliga pusselbitarna i form av ledtrådar, meddelanden och återkommande detaljer som kopplas till mördaren. På pappret ekar det ”När lammen tystnar” och ”Seven” lång väg.
 
Där kommer regissören Osgood Perkins och hans ensemble för att leverera något utöver det vanliga. Perkins (ja, son till Anthony från ”Psycho”) har redan etablerat sig som spännande filmskapare inom skräckindiekretsar med skruvade titlarna ”The Blackcoat's Daughter”, ”I Am the Pretty Thing That Lives in the House” och ”Gretel & Hansel”.
 
Detta är dock första gången hans säregna stil når både en kommersiell publik (troligen tack vare en smart marknadsföringskampanj) och ett brett omfamnande från kritiker. Kanske för att hans bisarra manus fortfarande använder sig av en mer bekant, lättillgänglig genre. Men tro mig, detta är ingen generisk seriemördarfilm.
 
Vi vet redan baserat på närvaron av Nicolas Cage att det inte är någon simpel Hannibal Lecter-kopia vi har att göra med. Liksom titelbesten i ”Hajen” dröjer Perkins med att i fullt dagsljus presentera Cage i hans redan smått ikoniska gestalt. Men redan tidigt får vi smakprov på hans vidriga makeup och udda stämma.
 
Cage är som sagt en av våra mest spektakulära skådespelare och speciellt inom skräckgenren känns det som om hans rollprestationer bara blir mer och mer ohämmade. Detta är inget undantag men här fungerar galenskapen i sin kontext. Longlegs är ingen vanlig seriemördare och ”Longlegs” är ingen vanlig skräckthriller.
 
Men Cage är inte heller stjärnan här och det känns mer som Perkins välförtjänta genombrott hos den bredare publiken. Huvudrollsinnehavaren är istället alltid sevärda Monroe, som redan bevisat sig kunna hantera genren med filmer som ”The Guest”, ”It Follows” och ”Watcher”. Här ger hon oss en mer vuxen, mogen hjältinna som balanserar traumatiska barndomsminnen med att etablera sig som ett värdigt proffs i FBI.
 
Det är också kul att se pålitliga, lite orättvist bortglömda proffs som Blair Underwood och Alicia Witt i viktiga biroller. Underwood gör en charmig FBI-chef som är mer intressant än den vanliga typen. Witt, kanske mest känd som final girl i 90-talsslashern ”Mördande legender”, hotar att stjäla Cages uppmärksamhet med en effektivt vansinnig och skrämmande insats som Monroes mamma.
 
”Longlegs” har hajpats som den läskigaste filmen på flera år och det är kanske att ta. Det är mer kuslig, krypande skräck än någon chockerande skrämselhicka. Men Perkins rycker med oss i sin bisarra värld av våld och ondska med fungerande små medel. Det avhandlas teman som krossad familjedynamik och våld i generationer utan några övertydliga fingervisningar.
 
De som sett regissörens tidigare filmer vet vad som väntar när det kommer till nattsvart stämning och dyster atmosfär. Andra bör göra sig redo på en annorlunda typ av skräckfilm. Det är definitivt mer David Lynch än Wes Craven. Den kräver mer tålamod och fokus än den bjuder in till popcorn och lösgodis.
 
Att det är en film som bygger på mer stil än innehåll ska inte hymlas med. Berättelsen är något av ett rörigt pussel som gärna hoppar i tiden hipp som happ. Finalens stora ”twist” är kanske inte heller så oförutsägbar som man velat. Men det känns kanske inte heller riktigt som poängen. Vi presenteras och dras in i en mardröm där antingen en mördare eller en bevakande djävul ständigt lurar runt hörnet.
 
Det är ett konstigt, obekvämt men välkommet bidrag till såväl skräck- som seriemördargenren. Speciellt den sistnämnda har inte belönats med något särskilt minnesvärt bidrag sedan sent 1990-tal. Denna ser redan ut att bli en vattendelare mellan de som hyllar och de som inte riktigt ser värdet i det okonventionella filmskapandet. Men medan den absolut kräver en viss smak så är det ett unikt, spännande och skrämmande bidrag till genren.
 
"Longlegs" får ett stort lyft av sin ensemble men är samtidigt ett starkt bevis på Perkins kvaliteter. Vad han gör med Stephen Kings ”Den förskräckliga apan”, som filmatiseras som ”The Monkey” nästa år, blir ytterst spännande att se. Pappa Norman Bates skulle varit stolt.
| 16 augusti 2024 08:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (3)
2
Började bra med snygg foto och enormt kuslig stämning, tänk Silence of The Lambs, Se7en och Copycat, men ju mer man får veta så rasar filmen ihop likt ett korthus. Den har bra idéer och en mörkt ton men är i slutändan en väldigt tom film utan en riktigt trovärdig story, det är precis som att filmskaparna slängt in allt de tidigare sett och blivit skrämnda av men glömde att göra något eget av det. Småläskigt för stunden men ingen klassiker på långa vägar. Betyget blir en klyschig 2/5.
Läs mer
1
Ännu en film som man gick på hypen och blev rejält besviken. Cage i all ära men inte ens hans prestation kan lyfta detta sömnpiller till film. En solklar 1:a från mig....
Läs mer
Varning! Tro inte på de goda recensionerna, varken här eller på IMDb. För det här är en nästan komiskt dålig "skräck-thriller" som kretsar kring en patetiskt usel "satanistisk" premiss som vi sett så många gånger förut. Besatta dockor som får folk att mörda… *gäsp*. Jag gissar att manusförfattaren sett När lammen tystnar + Annabelle + Dead Silence + Seven och tänkte att om jag kladdar ihop allt i en enda röra kommer det bli suuuperläskigt. Lite som att hamburgare är ju gott och det är ju även glass, chips och choklad så om jag blandar allt blir det suuupergott. Longlegs har flera problem och det största är att den är ofattbart seg. Handlingen kryper fram i snigelfart och efter 30-40 min började jag oroligt skruva på mig eftersom den där obehagliga känslan av att se en dålig film började infinna sig. Det visade sig tyvärr vara helt korrekt. Det saknas energi, det saknas överraskningar, det saknas twister och det saknas karaktärsutveckling. Bilarna/robotarna i Transformers har mer karaktärsutveckling än de i Longlegs, vilket understryks av att vi aldrig får svaret på vem Longlegs egentligen är och varför han (och filmen) kallas så. Det är också en mörk film - bokstavligt talat. Storyn ska väl utspela sig runt 80-talet och normalt gillar jag de bruna färgtonerna från den tiden, men här blir det bara överdrivet. Inte en enda scen, inte ens dagtid, utspelas i normalt ljus. Allt är filmat med ett brungrått filter, för det blir ju så jätteläskigt då – not. Huvudpersonen "Lee Harker" (Maika Monroe) som ska föreställa en FBI agent, agerar som en liten olycklig skolflicka i varenda scen och att hon är satt att lösa mord utförda av en satanisk seriemördare blir ett svårt piller att svälja. Tråkigt då hon gjort bra ifrån sig i It follows och The guest. ”Agent Carter” (Blair Underwood) är väl den enda som levererar, men samtidigt gör han en kliché FBI agent som vi sett tusentalsgånger. Svårt att misslyckas. Skådespeleriet dras också ner av att dialogerna är så långdragna, yxiga och totalt onaturliga och tyvärr blir Maika Monroe den som sänker betyget allra mest. Dessutom pratar alla i cirklar och gåtor vilket är ett billigt trick för att ska mystisk när man inte har en story som kan backa upp försöket. Men viktigast av allt - det händer nästan inget! Segheten liksom klibbar sig fast och inte blir det bättre med alla übertråkiga flashbacks från 1974 i 4x4 format. Jo visst, lite mord finns såklart med men allt sker i slow motion och försöken att baka in det i mystisk satanism tar bort all spänning. Så har vi stackars Nicolas Cage. Ju mer jag ser av honom numera som diverse absurda karaktärer, desto mer synd tycker jag om honom. Hur kunde det gå så fel för honom? Longlegs är kanske peak failure i hans karriär. Den som blir rädd för hans karaktär i den här filmen bör uppsöka en psykiater för den är nästan parodiskt. Skulle någon synas så där bland folk hade vederbörande antingen fått stryk eller blivit utskrattad. Min annars lättskrämda fru satt och vred sig under hela filmen - av tristess. Själv kom jag på mig själv att checka lite mail på mobilen. Det säger allt om filmen. Blir sämsta tänkbara betyg: 1/5 Ni har blivit varnade. Varsågoda,
Läs mer