En studie i hämnd 2006

Statyn av Beethoven låses in tillsammans med drömmarna som förträngs. Pianot ställs undan och talangen glöms bort.

Men när Mélanie (Deborah Francois) senare i livet får tjänst hos samma jurymedlems (Catherine Frot) man och erbjuder sig att jobba som barnflicka i deras hem är målsättningen obeveklig. Och hämnden, den är ljuv.  Den klassiska musikens inverkan på filmen är ofrånkomlig.

Regissören Denis Dercourt är från början professionell violinist och vet om vilka anspänningar som blir när all koncentration riktas åt ett hål, på ett instrument eller en talang. Framförallt vet han om det känslomässiga tomrum som gapar tomt efter ett misslyckande, inte minst för ett litet barn. Hela filmen är förutom detta invävd i en slags musikalisk harmoni och Denis Dercourt regisserar med en dirigents tempo och känsla; ibland ligger kameran kvar några extra sekunder som för att markera en paus, men framförallt byggs den suggestiva stämningen succesivt upp för att fullständigt dra undan stolen på en i slutscenen. Det är en dramatisk höjdpunkt som är värd den sävliga anslaget i början av filmen och som dessutom rättfärdigar det.

Men på vägen dit ligger dramatiken snarare inombords. Deborah Francois och Catherine Frot - den senare en stjärna inom fransk film – gestaltar två mycket olika roller men som delar en inneboende ansträngning och intensitet. Enskilt och återhållsamt uttrycker det tonvis av sprängkraft. Denis Francois som debuterade i ”Barnet” förra året håller ned spelet till en nästan stum roll – på ett sätt är hon en Europas Scarlett Johansen – emedan Catherine Frots ångestladdade och mycket sårbara konsertpianist luras in i Mélanies fälla.

Den mycket intelligent uppbyggda filmen rör sig metodiskt långsamt, och hittar en alldeles egen stil i dramaturgi och berättande. Den går på nervkittlande sparlåga ända fram till slutet, men är också ända dit väldigt lyckad. Ett skickligt uppvisande som förutsätter mycket av varje komponent, och två av dessa - Deborah Francois och Catherine Frot – som med sitt minimalistiska spel och laddade energi nockar mig fullständigt av hämndens ljuva andetag. En egenartad thriller som rekommenderas!