"Undvik droger och att betala skatter"

20 April 2009 | 15:01

"Undvik droger och att betala skatter"

Det är talande att en man som spelar brittisk gentleman till perfektion, frågar oss murvlar om vi är törstiga när han häller upp vatten åt sig. Den humoristiske Nighy är inte direkt tillknäppt under vår gemensamma intervju. Och han inleder den oväntat med att förklara sin stora beundran för Helena Bergström…

Bill Nighy: Jag kände mig ärad att Helena Bergström - som jag vet är en av era mest eminenta skådespelerskor - spelade min fru för några år sen rock'n'rollkomedin "Still Crazy". Det kändes smickrande att spela gift med henne. Jag kommer ihåg att regissören instruerade henne att skrika åt mig på svenska när hon skulle föreställa arg i filmen. Jag visste inte vad hon skrek, men - så här illa är det med mig - det var alltid spännande när hon gjorde det... Jag visste inte att arga svenska kvinnor var något jag skulle åtrå men så visade sig vara fallet. Varje gång hon skrek tyckte jag det var fantastiskt och brukade fråga vad det handlade om, men hon avslöjade aldrig det. Hon var vacker, rolig och mycket proffsig och trevlig.

Har du något fint råd till blivande skådespelare?

Ja. Undvik droger och att betala skatter! Och om någon ber dig att återskapa den känslomässiga reaktionen hos karaktären vid tiden de uttalar sin replik - ring genast efter en taxi.

Musik har ett framträdande inslag i "The Boat that Rocked" - vad betyder den för dig?

Jag älskar musik. Jag har aldrig riktigt återhämtat mig från bluesen. Det brukar sägas att man ska sluta lyssna på den efter att ha fyllt 30.. Jag slutade aldrig - och det gjorde inte Richard Curtis heller. Musik har alltid varit löjligt viktigt för mig. Jag förlitar mig på den varje dag. Bob Dylan förblir den enskilda viktigaste artisten i mitt liv. När folk kommer över driver jag med det faktum att jag alltid spelar Dylan, Rolling Stones och Marvin Gaye. Musik är otroligt väsentligt och jag tror att varje generation vill ha sitt eget soundtrack som uttrycker deras stil och person. Jag är inte särskilt nostalgisk. Jag gillar inte när män i min ålder talar om för ungdomar att det var bättre förr. För det var det inte. Det var likadant som nu. På 60-talet gjordes några hemska skivor liksom några av världens bästa och många av dem som är bra är med i filmen.

Brukade du själv lyssna på piratradio när du var ung?

Ja! Alla gjorde det på den tiden. 22 miljoner människor varje dag! Du var tvungen eftersom det var enda sättet att lyssna på musik. Man kan också säga att det var på den tiden som tonårstiden uppfanns som målgrupp för marknadsföring. Innan dess var man antingen barn eller vuxen och när det gällde musik så fanns det i stort sett inget för en. Piraterna sammanföll med en explosion av rhythm & blues, soul och elektronisk musik. Förutom radiopiraterna fanns bara en kanal som hette Radio Luxembourg med en väldigt svag mottagning - man brukade lyssna på en låt och blev galen när den kapades mitt i. Så man lyssnade på piraterna så man kunde höra musiken. Sen gjorde regeringen det här väldigt coolt genom att förklara det illegalt. Man blev kriminell bara genom att ratta in kanalen. Naturligtvis var det väldigt spännande för en tonåring.

Gjorde du i din ungdom något lika dumt som Rhys Ifans och Philip Seymour Hoffmans mastduell för att imponera på kompisar?

De brukar säga att om man minns 60-talet så var man inte där... och jag har en del stora luckor i mitt minne. Men jag vet att jag var ganska fysiskt vårdslös. Jag brukade göra hänsynslösa grejer som att hoppa ut ur fönster, En gång rullade jag av en klippa. Jag slet upp all hud från min häck. (här börjar jag och den danska kollegan att skratta, och Bill fortsätter berätta med spelad tragik: "Det tog timmar att ta ut gruset") Försök att inte tänka på det.

Men allvarligt, jag kommer ihåg att jag fick ligga på ett köksbord medan mina vänner lockade massvis med stenar ur min rumpa. Vi brukade hoppa från andra våningen på lägenheter. Vi bröt oss in på olika platser också. Vanligtvis för att någon hade glömt sin nyckel. Jag gjorde en del våghalsigheter men jag skull aldrig hoppa från en sådan hög mast. Det där var verkligen högt! Allt blev tyst ombord på skeppet när stuntkillarna skulle göra den scenen.

Hur högt var det egentligen?

Kanske 80 fot (cirka 24 meter) jag vet inte riktigt. Men det var viktigt att landa rakt ner. Om man gör fel, landar snett eller på ryggen så kan man dö.

Hur var det att filma ombord på en båt?

Vackert. Det var vår och blå himmel. Vi spelade in vid den sköna Dorsetkusten som ligger i den västra delen av England. Vi hade med oss massiva högtalare så att man kunde spela musik riktigt högt. Jag åt inte socker under inspelningen. De hade hela lådor fulla av chokladkakor, Mars och Snickers och alla möjliga sorter. Man kunde få grillade ostmackor när man ville.

Saken med att vara på en filminspelning är att det finns alltid många unga människor som är där för att hjälpa dig. Man kan när som helst vända sig om till dem och säga: "Ursäkta kan jag få fyra snickers och en trippel macchiato?" och de kommer inte fråga "är du säker?" Om man frågar dem en timme senare om samma sak kommer de inte att påpeka att man redan fått det utan bara hämta nya. Deras jobb är att hämta vad man än vill ha. Det är dödligt.

Men det riktiga svaret på frågan är att det var kul. Nick Frost och Rhys Darby... Med dem blir en kafferast rolig. Vi hade ju ingen trailer att gå till utan satt där i stolarna i timtal och de är verkligen galet roliga. Folk betalar ju bokstavligen pengar för att få höra Rhys Darby snacka eftersom han är ståuppare. Ibland satt vi på däck och snackade och kameran var också på plats och ingen var säker på om det var en kafferast eller en scen. Alla ombord var trevliga.

Richard Curtis är en av de mest anmärkningsvärda män jag någonsin träffat och han ser till att atmosfären är avslappnad och vänlig. En gång var vi tvungna att dansa hela dagen i åtta timmar. Det hela förvandlades till en Presleyfilm. Alla skulle dansa till "Dancing in the street" av Martha and the Vandellas, som är en fantastisk låt. Solen sken, det var en vacker dag. Jag kollade upp på Philip Seymour Hoffman som dansade på övre däck och just då såg ut att vara den lyckligaste mannen i världen. Han fick till en del seriöst grymma moves. Tyvärr klippte de bort dem - men det finns kvar på dvd-versionen.

Du har talat om glorifieringen av 60-talet - kan du utveckla det?

Det är lustigt när man blir äldre och inser att man levde i något som kallas det "the swinging 60:es". Jag känner inte igen beskrivningen. Någon sa att det var sexhundra, förmodligen välbärgade, personer i Chelsea som verkligen levde så medan resten av landet gick i väg till jobbet på morgonen. Tidningarna uppfann fraser som "fri kärlek" - men såvitt jag märkte ägde den inte rum i närheten av mig! Samma sak med "kärlekens sommar", som jag måste ha missat helt. "Fri Kärlek" - ha. Det är så uppenbart felaktigt. Det fanns ett försök till sexuell frigörelse utan innehav - men gissa vad? - det fungerade inte. Alla gifte sig ändå.

Sen har vi de här stora brotten som begicks mot mode! Kom igen - kolla bakom er (pekar på filmpostern där man ser åtta av filmens skådisar iklädda indiskreta sextiotalsplagg). Kolla in Katherine Parkinsons (Felicity) yllecardigan - skulle du vilja dö i en sådan?

Men Philip Seymour Hoffmans klädsel på postern funkar ju även idag.

Ja, jag vet inte hur han kom undan med det! Han ser rätt häftig ut. Fast så ser ju Philip cool ut oavsett vad som händer. Men ta och kolla in Rhys Darbys (Angus) polkagrisrandiga brallor! Jag kommer ihåg de där byxorna, jag hade aldrig på mig sådana.

Kan du som skådespelare i ett okonventionellt yrke på något sätt relatera till filmkaraktärernas livsstil, den här förlängningen av ungdomstiden?

Om jag föreställer mig en annan version av mitt liv - vilket man gör ibland - så är tanken på att flyta omkring på havet och spela soul och rhythm & blues något som för mig verkar fullt genomförbart. Jag skulle älska det! Ha en fin kabin, underbar säng... Jag har alltid velat bli - i själva verket har jag på den här pressturnén bönat om att få vara - en dj. Någon ringde mig äntligen häromdagen och sa att jag får chansen att vända plattor vilket gjorde mig mycket glad.

Grattis. Äger det rum här i Köpenhamn?

Nej. Men jag kan vara dj här närhelst ni vill. Om någon vill ha mig som dj i Köpenhamn så kommer jag hit. Jag sätter mig på planet och pendlar! Men skämt åsido, jag har träffat de killar som verkligen jobbade med det här ute på havet och det kunde vara tungt. De hade långa program - tre timmar, sen fick de sova och sen tre timmar igen... Men de trodde alla på idén, de var där för musiken. Ingen av dem förväntade sig nog att bli rik på det.

Men det blev några av dem faktiskt ändå. För sen skapade de BBC Radio One. Det är den officiella popkanalen i Storbritannien och den gjordes av staten på grund av att man såg den kommersiella potentialen hos piraterna. De såg till att anställa killarna från båtarna som alla blev hushållsnamn. Johnny Blackburn, Johnny Cash, stora namn. Så de fick ju en del pengar till slut. Men de levde nog inte på båtarna som ett karriärdrag - det var mer i stil med: "vill du hänga med på en båt och spela skivor?" - "visst". Tjejerna älskade dem och det är ju en evig anledning för killar att göra något överhuvudtaget. När de hade sin landpermission blev de stormade av tjejer som väntade på kajerna. Det var vid den här tiden som dj:s blev människor som man bör ligga med!