I Guillermo del Toros ”Crimson Peak” ser vi Tom Hiddleston som Sir Thomas Sharpe, den charmerande hjälten med ett mörkt förflutet. För MovieZines Lotta Zachrisson berättar den brittiske skådespelaren om sin komplexa karaktär, skillnaderna mot Loki i ”Avengers”, och vad som skrämmer honom mer än spökhistorier.
Vi hörde att Guilermo gav alla filmer att se och biografier att läsa. Vad var din läxa innan inspelningen?
- För det mesta pratade Guillermo och jag om gotiska romanser. Som ”Udolphos mysterier” av Ann Radcliffe och ”Borgen i Otranto” av Horace Walpole. Det var de två jag läste. ”Udolpho” är lång, haha… Men jag tror att han gav mig den med tanke på den generiska strukturen där, något som han tog med sig till ”Crimson Peak”. Men han vill också överträffa förväntningarna man har på gotiska romanser. Och i ”Udolphos mysterier” finns en hjältinna som reser runt med sin far, och faller för en greve, en aristokrat vid namn Signor Montoni. Så fort jag läste den förstod jag vad Guillermo var ute efter. Sedan kom han och Jessica (Chastain) till London ungefär två veckor innan vi började inspelningarna. Jag spelade då i Shakespeares ”Coriolanus” och vi spenderade helgen med att prata om de två syskonen, och varför de är så skadade som de är.
Ser inte han ut lite som en rockstjärna?
- Du syftar på den där scenen med solglasögonen? Såna bar man på den tiden. Det är först på senare tid som de associeras med en viss stil. Men det handlade om kontrasten. De här två karaktärerna är inte vana vid solljus. De bor i en ruggig del av England, och det speglas även i hur de klär sig att de kommer från en mörk plats. Bokstavligt och bildligt talat. Om du tycker att han ser ut som en rockstjärna så gör det mig glad.
Det är en komplex och intressant karaktär du spelar.
- Tack så mycket. Jag siktade på det. Karaktären så som han beskrivs i manuset är inte en skurk. Jag har ju spelat skurk förut, men den här karaktären var annorlunda och jag ville spela honom annorlunda. I filmen är Thomas Sharpe fast mellan det förflutna och framtiden. Han är helt och hållet fångad av sin skam och sitt ansvar gentemot det förfutna. Men han kämpar för att bli fri och leva i framtiden, och bli en bättre man. För mig handlade det om en resa från mörkret mot ljuset. Via Edith. Edith är ljuset som visar honom att det är möjligt att vara god.
Tror du att han någonsin har upplevt kärlek innan?
- Hans syster Lucille har haft en sådan makt över honom, något som är djupt rotat i något osunt psykologiskt. Han älskar henne såklart, de har väldigt starka syskonband. Men han kan inte se hur hon manipulerar honom för sina egna syften.
Kan han lida av en psykisk sjukdom?
- Jag vet inte om det finns någon diagnos för hans beteende. Men det kan hända ofta att folk skyddar dem som behandlar dem illa. Det finns ett märkligt psykologiskt beteende där man skyddar folk fastän de manipulerar en. Han känner ett ansvar för Lucille, för även om han troligen kan överleva utan henne, så kan inte hon överleva utan honom. Däri ligger spänningen. För att besvara din fråga: jag vet inte. Jag tror att Edith är kvinnan som får honom att vakna och inse vad som pågår.
Jessica Chastain har berättat att det kunde gå intensivt till på inspelningen. Vad gick du igenom?
- Det stämmer att det var intensivt. Filmen har en sådan uppriktighet, som krävde en nivå av förpliktelse från oss tre. Ibland, när man är mitt uppe i den intensiteten dag efter dag, kan det sätta sina spår på gott och ont. Om du vill uttrycka rädsla, eller förtvivlan, eller terror, eller sorg, som skådespelare… Så kan kroppen och sinnet fortfarande känna igen om du har gråtit. Det känns som på riktigt. Den fysiska reaktionen är på riktigt även om det som framkallar känslorna är påhittat.
Har ni några lättare stunder på en sådan inspelning?
- Det måste man ha, det måste man. Vi brukade sjunga hela tiden... (skratt) Guillermo har en sådan smittsam värme och han är så snäll mot alla, så vi kunde bara brista ut i sång. Han har en god relation med sin fotograf, Dan Laustsen, och de två tillsammans ser för lustiga ut. Dan är smal, en löpare, så de två ser väldigt kul ut bredvid varandra. Och Guillermo kan ibland börja sjunga ”You are my sunshine” till Dan, fast han sjunger ”You are my Laustsen” med sin djupa stämma. Vi tar en paus och hela teamet börja sjunga med. Så det var inte bara intensivt.
Det finns en del starka scener mellan Jessica och Mia Wasikowska.
- De är båda otroligt starka skådespelerskor. Jag tycker det är modigt och genialt av Guillermo att sätta två så fantastiska kvinnor i centrum. De är väldigt olika, men lika kraftfulla. De skiljer sig åt i sin förberedelse. Jessicas approach är ganska formell, och ganska lik min. Hon vill ha en strikt skapad kontext som hon sedan hoppar in i. Medan Mia är mer spontan, hon vill hitta scenen i ögonblicket och agera mot det som händer. Hon behöver inte nödvändigtvis prata om det i förväg. Jag säger inte att något sätt är bättre. De gör det otroligt bra.
I ”Avengers”-filmerna jobbar du mycket mot green screen, medan miljöerna i ”Crimson Peak” byggdes upp på riktigt. Hur kändes det att jobba med något verkligt?
- Det var det vackraste inspelningsplatsen jag någonsin har varit med om. Verkligen förtrollande. Jag har aldrig sett något liknande, det var som att kliva in i en annan värld. Som att gå in i garderoben och komma ut i Narnia.
Hur ser du på spöken? Tror du på dem?
- Det är lustigt. Jag minns när jag var tonåring och satt kring lägerelden med vänner, när man börjar dela med sig av spökhistorier. Jag trodde att jag upplevde något när jag var barn, men det var kanske bara min överaktiva fantasi. Jag har till exempel kommit in i hus där jag känt av en märklig energi, och efteråt har jag fått veta att något hemskt hände där. Så jag säger kanske… Jag vet inte om hus kan spegla något som hänt i det förflutna. Det var på ett väldigt gammalt hotell i Frankrike.
Vad skrämmer dig?
- Min fantasi för det mesta. Min fantasi har gjort mig rädd för hajar, till exempel. När jag simmar i havet måste jag ibland simma i land för jag kan inte se vad som finns under mig. Men det handlar bara om min rädsla för det okända. Jag försöker tänka på vad mer… Kollektiv hysteri, tycker jag är riktigt otäckt. När en folksamling inte kan tänka logiskt för sig själva. Det kan vara under ett upplopp, eller vid sportevenemang. Jag tycker den energin är skrämmande.
Som skådespelare måste du ibland spela en roll som är lite galnare, skrämmer det dig?
- Jag försöker aldrig göra det hysteriskt. Det kan vara galet eller skruvat, men även då… I en viss typ av drama krävs det att man är larger-than-life. Loki är en sådan karaktär. Han måste vara enorm, och karismatisk. Han är magnetisk även om allt han vill ha är fel saker. Låter det vettigt? Ja, som skådespelare måste man gå in i extrema tillstånd. Men även Thomas Sharpe går igenom ganska extrema saker mot slutet av den här filmen.
"Crimson Peak" har biopremiär på fredag.
