"Som barn ville jag bli en galen vetenskapsman"

5 Januari 2013 | 15:01

Tim Burton: "Jag ville bli en galen vetenskapsman"

MovieZines Gunnar Rehlin snackar om livet, döden och monsterfilmer med den "Frankenweenie"-aktuelle regissören.

"Frankenweenie" - det är filmen som summerar hela Tim Burtons karriär. På 90 svartvita minuter hyllar han i stop motion sin barndoms monsterfilmer och all den mörka humor och all det makabra som oftast finns i hans filmer.

MovieZine mötte honom i London både för att tala om "Frankenweenie" och för att försöka blicka bakåt. Och vi kan ju börja med originalet "Frankenweenie" - en kortfilm som Burton gjorde för Disney redan 1984, sedan och som fick bolaget att ge den då 26-årige animatören sparken.

Nu har du gjort en långfilm på samma tema för just Disney. Känns det som en revansch?

- Nej, jag är bara tacksam att jag fick möjlighet att göra långfilmen. Och Disney var ett helt annat bolag på den tiden - det var under en låg period i bolagets historia.

I filmen omkommer huvudpersonens hund, och han väcker den till liv. Självupplevt?

- Ja. Jag hade en hund som hette Pepe och som blev dödad. Jag fick honom när jag var tre år gammal, och när man är i den åldern så är kärleken till ett djur någonting gränslöst. Det är den första verkliga relation man har. Och när djuret dör, innebär det ofta att det är den första erfarenhet man har när det gäller döden. Den där känslan, plus det faktum att jag alltid har älskat monsterfilmer, gjorde att jag fick idén till "Frankenweenie".

När idén väcktes om att göra långfilmen, hur gjorde du då? Kortfilmen var ju en live-action med skådespelare.

- Jag gick tillbaka till de skisser jag gjorde då 1984, de fanns kvar även om de var väldigt ruffa, och jag kände direkt att jag ville göra långfilmen som en stop motion-film och att den skulle göras i svartvitt. Stop motion passar ju temat perfekt, det handlar om att skapa liv och det är ju det man gör när man får stop motion-figurerna att se ut som om de lever. Mediet och materialet blandas till en helhet.

Hur var det att gå tillbaka till storyn?

- Det var kul att skriva ett nytt manus och utöka persongalleri och handling. Jag relaterar väldigt mycket till det. Allt är baserat på människor jag kände eller träffade, lärare, klasskamrater, det fanns alltid en knäpp tjej i klassen. Jag har filtrerat allt genom personliga minnen.

Och den förort där allt utspelas är modellerat efter din barndoms Burbank?

- Ja, det ställe som du är ifrån, det är det ställe du är ifrån. Det är en del av ditt liv. Burbank är ett underligt ställe. Det ligger liksom i sin egen lilla bubbla. Det har inte förändrats särskilt mycket sedan jag flyttade därifrån.

Det finns de som klagar på att filmen är för mörk och otäck...

- Kommer nån ihåg "Bambi"? Kommer nån ihåg "Lejonkungen? Jag tror att vuxna glömmer väldigt fort. De mest minnesvärda ögonblicken i alla Disney-filmer är de starka ögonblicken. Temat döden finns alltid där. Men jag visar inte upp t ex Sparkys döda kropp. Jag ville inte frossa i det, utan jag brydde mig mer om det känslomässiga.

Du älskar de gamla monsterfilmerna?

- O ja. "Dracula", "Frankenstein", "The Wolf Man", "Monstret från Svarta lagunen". Men jag ville inte att filmen skull vara upphängd på en massa referenser. Dom finns där, ja, men det viktiga för mig var att återskapa känslan i de filmerna och att få publiken att tycka om det som den ser. Jag tyckte också om japanska mosterfilmer, och Mario Bavas skräckfilmer. Hans "Svart söndag" gjorde stort intryck på mig.

Fick du mardrömmar?

- Nej, faktiskt inte. Jag var mera rädd för min familj och för det verkliga livet. Det gav mig mer mardrömmar om nån sa till mig att gå till skolan eller äta upp min frukost. Sånt kunde få mig att vakna upp kallsvettig. Jag blev rädd första gången som jag såg "Exorcisten", men det var allt.

Stämmer det att du brukade hänga på kyrkogårdar när du var liten?

- Ja. Folk tycker det verkar konstigt, men det var bara spännande. Det finns en sorts mysterium där, det är en blandning av liv och död på ett ställe där man egentligen inte ska vara.

Brukar du se om dina gamla filmer?

- Nej. Jag klarar det inte. Jag har verkliga problem med det. Jag önskar att jag kunde sätta mig och titta på dom, men tyvärr, det fungerar inte.

Du fick göra "Batman" som din tredje film. Det måste ha varit tufft, en i stort sett oprövad regissör som kastades in i en storfilm?

- Det var det, men det hjälpte att vi gjorde filmen i England. Vi gick så att säga under radarn. Ingen brydde sig om vad vi gjorde. Och Jack Nicholson var till stor hjälp.

Och sen gjorde du "Edward Scissorhands", och mötte Johnny Depp?

- Vi kände direkt att det fanns en connection mellan oss. Han uppfattades som en tonårsidol men det fanns ju så många andra sidor till honom.

Men ingen röstroll i "Frankenweenie"?

- Nej, det fanns ingen som passade honom. Men jag använde mig nästan bara av skådespelare som jag arbetat med tidigare - Martin Landau, Martin Short, Catherine O´Hara, Winona Ryder. Jag vill gärna göra det, det skapar trygghet på inspelningen.

Det ryktas om möjlig Oscarsnominering. Kommentar?

- Jag bryr mig inte. Jag fick en scoutmedalj häromdan, det betyder mer. Som barn ville jag bli en galen vetenskapsman. Det här med att få döda att vakna till liv är lite ruggigt. För mig handlar det mera om att skapa. Det är det som jobbet som filmmakare går ut på. Vi skapar någonting, och det är värt betydligt mer än stora biljettintäkter och att få priser och belöningar.

Mer bakom kulisserna på "Frankenweenie" i denna featurette:

"Frankenweenie" har biopremiär 11 januari.