Intervju

Skribent

Alexander Dunerfors

19 september 2018 | 18:00

”Året då film-Sverige blev lite mer Hollywood”

Med ett ambitiöst rymdäventyr hoppas han ta den svenska genrefilmen till nya höjder. Vi pratar med regissören Ted Kjellsson om sci-fi-inspirationerna och hur man bäst fångar en alien.
Två syskon är ensamma på en stor farkost ute i rymden. Det är premissen i Henrik Ståhls barnpjäs "Vial", som fångade filmskaparen Ted Kjellssons nyfikenhet. Uppväxt på amerikanska blockbusters har han skapat en ambitiös rymdmatiné med inspiration från både James Cameron och Astrid Lindgren - läs vår recension av "Ensamma i rymden" här.

Vi blir knappast bortskämda med genrefilm på svenska, men Ted Kjellsson tror på nya vindar i filmbranschen. Efter katastroffilmen "Den blomstertid nu kommer" i somras landar nu "Ensamma i rymden" snart på bio - han kallar 2018 för "året då film-Sverige blev lite mer Hollywood".

Berätta lite om din bakgrund, hur kom du in i filmvärlden?

- Jag började min bana som många filmare gör med att man ritar serier och spelar rollspel och tv-spel. Men jag har också sysslat med sport i lilla Svalöv i Skåne. Det lagspelet har också fostrat en. I övrigt är det den klassiska banan med estetiskt gymnasium, konst och fim. Jag insåg tidigt att jag behövde göra något spektakulärt för att slå igenom, och gick scenografiskolan efter en rad filmskolor. Jag behövde coola sets till min film. År 2002 kunde jag göra ”Tompta Gudh”, en liten kultrulle om en tomtejägare på 30 minuter. Men det var svårt att göra genrelångfilm i Sverige, så jag jobbade med reklamfilm ett tag där jag kunde utvecklas. Sen gjorde jag min comeback med ”Skrotarna” (2013). Att göra 300 minuter drama, även om det ”bara” var för barn, var kanske det roligaste jag gjort.

Hur fastnade du för den här storyn?

- Henrik (Ståhl), som jag känner sen tidigare, bjöd ner mig till Umeå för att se en science fiction-pjäs. Vi jobbade egentligen med ett annat projekt, så pjäsen var vara ett sätt att mötas. Och vilket möte sen! Det var så coolt, för jag kunde direkt se en långfilm framför mig. Två barn, ensamma i rymden, vilken bra premiss. Jag visste hur jag kunde bygga ut den med mer aliens och fighter, och göra en fin barnpjäs till en äventyrsfilm. Jag brukar säga till Henrik och till folk som frågar att jag ”Spielbergifierade” hans pjäs.
 

Henrik Ståhl och Ted Kjellsson med de unga skådespelarna Ella Rae Rappaport och Dante Fleischanderl.
 
Och det ser påkostat och ambitiöst ut, en sjukt snygg film! Hur gick ni tillväga?

- Man måste ju nämna Christian Olander, som jag träffade på scenografiskolan 2002. Sen jobbade vi ihop på ”Skrotarna” så det var naturligt att vi skulle göra den här med. Jag har alltid ritat och konceptat mina projekt. Denna gång tillsammans med en grupp scenografiskole-elever på somrarna. Vi har haft alien-workshop, ritat rymdskepp… Tack vare en stipendiefond, som heter Sammes Stiftelse, har vi kunnat bygga upp en pre-production värdig en liten Hollywoodfilm.

Vilka andra utmaningar finns det med genrefilm på svenska?

- Vi visste att vi inte kunde bygga hur mycket som helst. Vi hade 300 kvadratmeter som vi maxade, och sedan har vi byggt om olika delar av skeppet. Christian förbättrade designen vi hade påbörjat och lyfte den till nästa nivå. Andra utmaningar i vårt fall är alien- eller rymdvarelsen. Att bygga en rymdvarelse som barnen i filmen, och rymdpubliken, tror på. Jag ville inte ha en gubbe i en grön trikå, utan en alien som de verkligen kan spela mot. 300 kvadratmeter rymdskepp och en ”riktig” alien, byggd av Niklas Hermansson på Fixas, gjorde att barnen kunde leva sig in i varje scen, det hjälpte dem mycket.

Man ser influenser av både James Cameron-filmer och Astrid Lindgrens berättelser i din film. Finns det några påskägg att titta efter?

- Det finns ett ofrivilligt påskägg, skrattar Ted. I pjäsen fanns scener där flickan lyssnar på musik från jorden. Alla som ser filmen tror att det är lånat från ”Guardians of the Galaxy”, men pjäsen skrevs 2012. ”Guardians of the Galaxy” kom 2014. Sen har vi naturligtvis retro-stilen med 80-talshörlurar att jämföra med. Dock är vår mediaspelare inspirerad av Commodore 64. Hur som, de flesta påskägg är ofrivilliga hyllningar. Någon påpekade: ”Varför fångar ni aliens med dörrar?” Ja, det är väl så man gör i ett rymdskepp, hur ska man annars fånga dem? Han tyckte det kom från en annan film.
 
 
- En rolig sak att nämna vad gäller designen av vår alien, Vojajer, är att vi har studerat vad som gör en alien skrämmande eller vänlig. Många upplever vår alien som ganska lik E.T. men kollar man närmare är de väldigt olika: 120 cm vs 190 cm, ögonvita vs ögonsvärta, blå iris vs ingen iris, naken vs kläder, men båda har samma hudfärg och snarlik huvudform, det är väl det. Vi har med vår design försökt hylla den klassiska aliensymbolen förknippad med Area 51. Folk hittar nog många fler referenser än vad jag själv gör, det är roligt. Många i teamet har nog gömt egna påskägg i filmen. Det kan vara första och sista gången vi gör en sci-fi-film i Sverige, för det är så ovanligt, så alla har lagt ner sin själ i varje detalj.

Snart kommer ju också ”Aniara”, andra rymdfilmen på kort tid…

- Och Robert Gustafsson ska göra film på Christer Fuglesangs bok. Nu börjar det komma en del. Jag brukar lite felaktigt säga att det här är Sveriges första riktiga sci-fi-film. Jag älskar ju "Rymdinvasion i Lappland" och ”Kenny Starfighter”! Kenny är en riktigt underhållande film, men nästan mer av en superhjälte-spoof-film.

Vi har också ”Den blomstertid nu kommer” och ”Operation Ragnarök” på väg… Det kommer lite mer nu för oss som velat se mer genrefilm på svenska. Varför har det dröjt så länge? Vad känner du som filmskapare?

- Man känner att det är lite andra vindar som blåser. Det är en annan generation beslutsfattare. De flesta börjar bli 70-talister nu, de är uppväxta med samma filmer som mig. Jag tror att det är en starkt bidragande faktor. Nästan alla filmskapare som kommer fram nu, i min generation och framåt, har växt upp med genrefilm och ser att det går att göra kvalitetsgenre. Vi har ingen marknad för b-filmer i Sverige. Vi har inte de pengarna. Alla filmer som görs måste ha stöd från SFI, med en rejäl budget. Eller inga pengar alls. Vi har inte traditionen av ”fulfilmer” riktigt, eller b-filmer, och det är ju oftast så som genrefilm utvecklas. Man gör några kortfilmer med zombies, några sämre långfilmsförsök, men det är ingen som tar det på allvar. Jag tror det saknas ett mellansteg för genrefilm och unga filmare att visa vad de går gör.
 
- Det är kul att det sker nu. Det här är året då film-Sverige blir lite mer Hollywood. Crazy Pictures och jag har väntat länge på att få chansen. Och det har Fredrik Hiller också gjort med ”Operation Ragnarök”, jag tror den är underhållande. Sen har vi "Gräns". Apropå "Gräns", så trodde många trodde att det skulle spruta ut genrefilm efter "Låt den rätte komma in", men icke.
 
 
- Jag tror också en starkt bidragande faktor är att specialeffekter är billigare nu, man kan göra det hemma på datorn och lära sig. Det är inte en slump att det kommer mer genrefilm nu, utan det är snarare ett steg i utvecklingen av svensk film. ”Den blomstertid nu kommer” visar att genrefilmen kan gro sig stark i Sverige. Det finns en vilja. Nu behöver vi bara komma åt pengarna. Många i vår generation sticker utomlands så fort de får chansen, för att man måste om man vill fortsätta göra en viss typ av rullar. Men det händer grejer i Sverige, och det är spännande.

- Det går att kombinera genrer, vilket Marvel har visat med sina filmer. De gör heistfilm eller romantisk komedi inom superhjältetemat. På samma sätt kan vi göra med svensk film: en lustfylld romantisk komedi fast i rymden, en Widerberg- eller Bergman-rulle fast i vikingatiden? Det handlar bara om vilja.

Vilka genrefilmer växte du själv upp med?

- När jag rannsakar mig själv är det ju Spielberg och Lucas som har satt djupa spår. Tillsammans med författarna Astrid Lindgren, Maria Gripe och Ulf Stark samt Tolkien. Sen började man beundra Peter Jackson, som var en rebell när han slog igenom. Vi har Ridley Scott och alla 70- och 80-talsfilmer. Jag älskar ”Willow”, jag älskar ”Conan Barbaren”, jag älskar ”Star Wars”, jag älskar ”E.T.”, ”Indiana Jones” och alla äventyrs-matinéfilmer. Det var en fin tid.

- Det är därför jag älskar att göra äventyrsfilm för barn. Jag har barn i rätt ålder och har beslutat mig för att göra film och växa med barnen. Jag har några barnfilmer till på mig innan jag börjar göra skräckfilmer och annat (skratt). Men jag har ingenting emot att göra filmer för barn. Det är fruktansvärt lustfyllt, och det är en väldigt ärlig publik.

Vad hoppas du för mottagande för filmen?

- Drömmen är att folk är mogna för en barnfilm som tar barnen på allvar, som är en riktig matiné. Som har humor, äventyr och spänning. En film där man kanske inte dumpar av barnen och somnar utan där man är med och tittar tillsammans. Jag hoppas det sprider sig, att ”den här filmen är till för hela familjen, och något vi inte har sett innan”. Det är lurigt att fånga den här familjen som går en gång om året, när man tävlar mot Pixar och alla andra. Men jag tror vi visar att vi menar allvar när vi gör sci-fi på svenska, och att vi kan göra ett spännande äventyr i rymden.

- Jag har redan skrivit uppföljaren. Om ettan är ”Alien” för barn, kommer tvåan bli ”Mad Max” för barn. Vi har ett utkast, Henrik och jag. Det blir en väldigt fin story. Blir denna en succé så hoppas jag vi kan spela in redan nästa sommar.
 
 
"Ensamma i rymden" får biopremiär över hela landet fredagen 21 september.
| 19 september 2018 18:00 |