"Stockholm Stories" är bara början

8 Mars 2014 | 11:01

"Stockholm Stories" är bara början

Efter ett helt liv i filmbranschen vågade Karin Fahlén ta steget och bli regissör. Nu blir det definitivt fler filmer.

Hon har kokat kaffe på filminspelningar, designat filmaffischer, jobbat som scripta och som maskör i flera årtionden. Nu är Karin Fahlén redo för att ta steget vidare och regissera sin första långfilm. Debuten "Stockholm Stories" är redan mycket hyllad, sedan premiären i både Chicago och på Göteborg Film Festival. Själv tackar hon Emil i Lönneberga för att hon överhuvudtaget hamnade i den här branschen.

- Jag började när jag var 11, då var jag stuntgirl till Emil i Lönneberga. Mina föräldrar jobbade med film och då var man med jämt på inspelning, och på den vägen fick jag vara Emil. Min erfarenhet av Emil, när jag blev utklädd och sådär, det fick mig att vilja jobba med att påverka skådespelares utseende. Jag utbildade mig på Dramatiska Institutet och blev maskör.

- Men masköryrket var egentligen lite begränsande för mig i många år. Av privata skäl kunde jag inte bryta mig loss och utforska något annat förrän barnen var lite större. Den vägen gick jag, men är glad för det. Jag har fått jobba med många duktiga regissörer, som Vinterberg och Håfström, jag har lärt mig otroligt mycket. Drömmen om att få regissera fanns alltid i bakhuvudet.

Ensembledramat "Stockholm Stories" följer sex karaktärer i Stockholm, alla med sina egna drömmar, motgångar och rädslor. Martin Wallström spelar en kämpande författare, Jonas Karlsson är assistent åt en minister med kärlekstrubbel, och Cecilia Frode skriver ett brev till en främling på måfå. 

Martin Wallström säger att du har ett trick med dina skådespelare, vad är det?

- Jag måste fråga honom om vilket av mina trick det är. Jag har några grejer som jag gör. Jag är väldigt intresserad av att förbereda, jag är grundlig med mitt manusarbete tills jag kan hela i huvudet. Sen jobbar jag mycket med stämningar. Jag försöker komma i stämning med hjälp av musik och hitta rätt ton för scenen. Jag är mån om att man ska ta det lugnt. Tempot läggs snarare i klippningen. Jag ber mina skådespelare att ta det ganska lugnt, och inte rabbla sig igenom något. Jag stryker mycket repliker också och försöker minimera ordet. Det är mer intressant vad de gör än vad de säger. Ordet är inte sekundärt, men det ska inte ta mer plats än bilden. Jag filmar mycket när de inte gör någonting.

Det märks att du är intresserad av bild. Jag gillar hur du fångar Stockholm, hur tänkte du kring det?

- Jag har studerat en bok som hette "Sten", för jag är väldigt intresserad av det hårda materialet. Vad man kan göra med det, hur man kan göra något vackert när det är så kallt och trist som sten. Eftersom vi ska berätta om människor så jämförde jag stenen med staden, människan med huden. Stenen - huden. Känsligheten mot det vi själva har skapat och ska tycka om att vara i, men som nästan ändå är som en fiende. Gatan och alla de här husen. Jag och fotografen Mathias Rudh - fantastisk, och det är också hans filmdebut - vi letade efter platser där det inte fanns löv eller nånting trevligt. Bara sten i olika skikt, och så glas, som ju också är sten. Vi filmar mycket genom glas, vid glas och stenar och olika trappor.

- Sen hade jag en teori om att alla emotionella möten ska ta plats ovanför jord. För jord är så mycket människa. Jag ville upp med allihop, precis som i Gondolen. Precis när det var något jobbigt så ville jag ha upp dem i en trappa eller på en bro. Jag ville upp med deras känslor och låta dem vila i staden. Det blev viktigt för mig. Även om ingen märker det där, så är det viktigt att jag själv vet varför jag gör det här. Som ett statement om hur hårt det är att trängas på de här gatorna.

Och istället för att vara i ett rum med dina karaktärer så filmar du dem genom fönstret.

- Det var också en tanke jag hade: att alla stalkar varandra. Vi stalkar dem. Var inte det en replik i filmen också...? För alla fem karaktärerna förföljer någon, så vi ska också göra det. Vinterberg tänkte så med "Festen", att kameran var en femte familjemedlem. Jag ville göra oss till stankers, att vi tittar genom glas och knackar på, liksom. Det finns bilder där jag vill få oss att känna som, får vi verkligen vara med här?

Jonas Kalsson skrev boken "Det andra målet" och spelar nu med i filmatiseringen. Hade han något att säga till om under inspelningen, eller är han bara med som skådespelare?

- Han gav sin välsignelse. Han var otroligt generös under hela manusprocessen. Vi hade tre luncher och rapporterade om var vi var. Han är så otroligt upptagen så han hade ingen möjlighet att vara med i det arbetet. Han gav mig ett fantastiskt stort förtroende. Jag var mest nervös för att göra våld på hans texter, men Erik (Ahrnbom) är en otroligt skicklig manusförfattare så Jonas kände sig trygg med det. Sen dök den här karaktären upp som är en 40-årig man, och det kom ett litet mail där Jonas frågade om det kanske finns en roll åt honom... Det blev jättefint.

Samtidigt säger han att många av historierna inte fick plats. Vad hade du för darlings som fick ryka?

- Jag måste säga skummisarna... I love them! Men de fick ju bli Douglas föräldrar, så fick det bli till slut. Vi var tvungna att göra om dem, det var sorgligt. Cecilia Frodes karaktär var inte alls så framträdande. Henne fick vi hitta på. Hon är egentligen Thomas (Jonas Karlsson) fast kvinna. De har samma neuroser, och kunde ha varit samma person. Jonas Karlssons bok är skriven på ett sånt spännande sätt, han leker mycket med könsrollerna och det ville jag också behålla.

Vad gör du härnäst?

- Jag har utvecklat en långfilm men den ligger på is. Den håller å och puttrar lite. Martina och jag tänkte göra ett litet triangeldrama, det är allt jag kan säga i det här läget. Vi har en grej på gång med Erik längre fram. Nu vill jag bara jobba med Erik, Jonas, Mathias och Martina.

Du fortsätter att regissera?

- O ja! Det är det bästa som hänt. Jag njuter av varenda sekund. Jag tröttnar aldrig, så det är perfekt för mig. Det händer något hela tiden. Det är en behaglig arbetsmiljö och kul att jobba med så många professionella människor som kan så mycket. De delar med sig av sin kunskap. Det är som ett samhälle borde vara. Man samlas, gör fantastiska saker ihop och har roligt. Så borde Stockholm vara. Som vår filminspelning.

"Stockholm Stories" gick upp på bio den 7 mars.