Peter Birro: "Monica Zetterlund gör mig lycklig"

10 September 2013 | 20:01

Peter Birro: "Monica Zetterlund gör mig lycklig"

Peter Birro pratar med MovieZine om Monica Zetterlund, hur man förhåller sig till verkligheten i film, problemen i svensk film och vad Hollywood gör fel.

Peter Birro är aktuell som manusförfattare till "Monica Z", biografifilmen om Monica Zetterlund.

- När producenten Lena Rehnberg frågade mig om jag ville skriva en film om Monica Zetterlunds liv, blev jag jätte-, jätte-, jättelycklig faktiskt. Hon är en sådan där artist som gör mig lycklig, hon står för det glada, positiva, starka, friska, vilda Sverige, som går emot jantelagen, säger Peter Birro.

Processen att skriva filmmanuset tog ungefär tre år, berättar han. Först spenderade han flera månader med researcharbete. Han träffade vänner till Monica Zetterlund, läste artiklar och intervjuer med henne från veckopressen, och såg och lyssnade på allt hon spelat in. Sedan började han skriva. De första versionerna av manuset var trehundra sidor långa, eller en åtta timmar lång film, som skildrade Monica Zetterlunds liv från att hon var nio år fram till hennes död. Därefter började en process av komprimering.

- Problemet med de flesta biopics är att man vill berätta om en människas hela liv, och då blir det väldigt uttunnat. Man radar upp massor med anekdoter och händelser, och de scenerna kan vara bra var och en för sig men de ger ingen känsla av att det är en historia, en berättelse. Jag såg en biopic om Charlie Chaplin till exempel, som handlade om hela hans liv, och det var ena scenen efter den andra som var fantastisk, men det var till slut ingen berättelse. Så jag tröttnade och stängde av. Så vad jag försökte göra var att hitta några grundkonflikter i Monicas liv. Då upptäckte jag att det fanns några saker som ständigt återkom. Det var konflikten som hon hade med sin far, som var ganska hård mot henne. Det var inte mycket som hon gjorde som dög. För mig fick pappan också representera Sverige och jantelagen, "du ska inte tro att du är något". Det var något som hon brottades med och som hon ofta pratade om.

- Sedan var det att hon hade dåligt samvete för att hon inte varit en god mor för sin dotter, hur svårt det var för henne att vara både mamma och en så framstående artist som hon var. Och det var något som smärtade henne jättemycket. Sedan var det den här enorma scenskräcken som hon hade, att hon var så himla rädd, och att det var så svårt för henne att gå ut på scen, samtidigt som hon hade det här behovet att bli sedd och älskad av alla. Och så var det hennes relation till alkoholen som hon också brottades med genom hela sitt liv och hela sin karriär. Runt de här fyra grundkonflikterna försökte jag hitta en berättelse.

Historien innehåller händelser som sträcker sig över 20 år, men filmen utspelar sig under bara ett par år. På så vis undveks problemet med att karaktärerna blev äldre, och att modet ändrades. Det innebar också att filmen fick en tydlig början, mitt och slut, anser Peter Birro.

- Jag var inte intresserad av att göra en dokumentär, jag bryr mig inte om kronologi, och att en låt måste komma just det året den kom i verkligheten. Jag är intresserad av något mycket viktigare, jag är intresserad av att berätta essensen av vem Monica Zetterlund var, vad hon kämpade emot, vad hon drömde om, vad hon ville. Och då tyckte jag att det enda sättet att göra det om det skulle bli en berättelse som verkligen berör, är att komprimera det. Man måste ha modet att inte bry sig om felfinnare, för det kommer alltid att sitta folk och säga att "det var inte det året" och "så gick det inte till". I don't care, jag är intresserad av Monica Zetterlund, och vem hon var. Jag vill berätta om den här enastående artisten, konstnären, som får publiken att skratta och gråta med henne. Och det har varit viktigast av allt, det är det som varit hela idén med filmen.

Peter Birro menar att manusets betydelse är gravt underskattat i Sverige. Manusförfattare får oftast inte den tid de behöver för att skriva ett bra manuskript, och när filmen är klar får regissören all uppmärksamhet.

- Det är ett problem i svensk film, att man säger att man förstår hur viktigt ett bra manus är men sedan motbevisas det genom att manusförfattarna hamnar i skymundan och att filmen bara presenteras som regissörens film. Det är ju i mötet mellan manusförfattarens vision och regissörens blick, i det som blir deras gemensamma attack på historien, som bra filmer föds. I Sverige är det så att manuset skrivs, sedan ska manusförfattaren helst upphöra att existera, och sedan gör man lite vad man vill med manuskriptet. Det blir inte bra då. Samarbetet med Per Fly var som en dröm för mig. Jag brukar säga att vi är skandinavisk films svar på Lennon/McCartney, Strummer/Jones, Morrissey/Marr, haha... Ja, jag har haft tur, det var väldigt kul att jobba med producenten Lena Rehnberg också, för trots att vi hade mycket diskussioner så hade jag en väldigt stor frihet när jag skrev manuskriptet, och jag hade väldigt god tid på mig. Lena har också haft en stark vision om den här filmen och jag tror att det är nyckeln till att den blivit så bra - tre starka viljor, alla väldigt olika, har alla bidragit till att förverkliga en gemensam vision.

Peter Birro är också nöjd både med manuset och med slutresultatet. Hittills har han bara fått positiva reaktioner från de som sett filmen, berättar han.

- Jag är jättestolt, det är nog det bästa manuskriptet jag har skrivit, det tror jag. Och filmen är väldigt, väldigt fin. Det är ett jävla ansvar att göra film av ett svenskt nationalhelgon som Monica Zetterlund. Jag sade på skoj när Lena Rehnberg ringde mig när manuset var klart, att "jag har redan packat en väska", för antingen blir det så att jag får åka till Hollywood, eller också får jag lämna landet och gå i exil i tio år.

Se ett klipp ur filmen nedan:

 "Monica Z" har biopremiär fredagen 13 september.