MZ möter Michael Fassbender

12 November 2011 | 15:01

MovieZine möter Michael Fassbender

Michael Fassbender har i flera år legat och bubblat som ett kommande stort namn. MovieZine har träffat honom.

Han gjorde en insats som en av Kung Leonidas män i Zack Snyders våldsamma Sparta-äventyr "300" år 2006. Han tog ytterligare ett stort kliv framåt med en biroll i Quentin Tarantinos minst lika brutala "Inglourious Basterds" år 2009, ett år som han samtidigt lyckades klämma in roller i kritikerrosade "Fish Tank" och Joel Schumachers mindre omsusade "Blood Creek".

Men det känns som om det är först nu som det har lossnat rejält - och huvudrollerna har börjat rulla in. Redan i år har vi sett honom som Rochester i brittiska klassikern "Jane Eyre" och så förstås som Magneto i "X-Men: First Class".

På Stockholms Filmfestival syns han nu, precis som under New York Film Festival i oktober, i inte mindre än två verk - som psykoanalysens Carl Ljung i David Cronenbergs "A Dangerous Method" och som sexmissbrukande New York-bon Brandon i Steve McQueens "Shame", samma regissör som han gjorde "Hunger" med för tre år tidigare.

MovieZine träffar den tysk-irländska 34-åringen under festivalen i New York och först av allt undrar vi förstås hur det var att jobba med en sådant vältjänt namn som Cronenberg i hans film om Carl Jung, Sigmund Freud och den förstnämndas komplicerade och våldsamma förhållande med sin före detta patient, Sabina Spielrein.

- Jag träffade David första gången i Toronto och det var direkt när vi satte oss ner för vårt möte som han började regissera. Bra regissörer är även bra manipulatörer, brukar jag säga, så han började med en gång att så små frön om storyn och varför karaktärerna var intressanta och framför allt var Jung kom ifrån och vad han hade för bakgrund.

Hur var han som regissör på plats under inspelningen?

- Han låter en verkligen andas och känna sig fri. Han skapar en säker miljö, men sedan låter han en vara kreativ och ta risker. Stora regissörer ger inte så många pekpinnar just under själva filmandet. Det handlar mer om vad de sagt på en middag några dagar eller en vecka tidigare. Det kan vara tips och små knuffar som för dig och karaktären i rätt riktning, men inga order om att "gör så här". Skapandet var verkligen ett samarbete mellan alla. Det enda han kräver är att man har gjort sin läxa och läst på, och det hade alla vid "A Dangerous Method". Vi kom till inspelningarna redo att arbeta.

Ni pratar engelska i filmen men egentligen hölls alla konversationer vi ser på tyska - två språk som du talar flytande.

- Vi pratade faktiskt om dialekterna redan vid vår första lunch. Speciellt i ett perioddrama är det bra att använda språket för att sjunka djupare in i rollerna. Det hjälper en att försvinna in i sin karaktär. Vi visste att ingen i den akademiska världen under den här tiden skulle tagits på allvar om de inte pratade "high german" så det var den dialekten vi utgick ifrån för Viggo [Mortensen] och mig.

Du är aktuell i ytterligare en film här på New York Film Festival, där du spelar amerikan. Hur kom det sig?

- Vi började med filmen i England men det var väldigt svårt att få folk att prata med oss om ämnet, som är sexmissbruk. Experterna Steve hittade var från New York och så hamnade vi här.

Var det självklart att du skulle jobba med Steve McQueen igen?

- Ja, jag sa faktiskt till honom vid slutet av inspelningen av "Hunger" att han hade förändrat mitt liv. Ur en professionell synvinkel alltså. Jag hade hunnit fylla 30 år, finanskrisen var precis runt knuten och det innebar förstås som i alla branscher - färre jobb för färre skådisar. Att som han ta risken att använda en okänd skådespelare i huvudrollen, det var det inte många som gjorde. Så jag frågade honom bara 'Var och När?" Jag behövde inte ens läsa manuset för att bestämma mig. Och nu, att ha ett sådant här samarbete med en regissör - det var vad jag drömde om när jag var sjutton år och började med skådespeleri och såg upp till samarbeten som det mellan Scorsese och De Niro där de är på helt samma våglängd. Jag hade tur som hittade det med Steve.

Båda rollerna du har gjort i McQueens filmer verkar väldigt krävande. Hur förbereder du dig?

- Jag förbereder mig på samma sätt för nästan alla jobb - genom att läsa och läsa och återigen läsa manuset. Efter ett tag börjar karaktären och hela storyn att falla på plats. Sedan hjälper det mycket att prata med folk också. Jag har insett - speciellt med de här två filmerna - att det inte ger så mycket att ställa direkta frågor. Däremot så älskar jag berättelser - både att höra dem och berätta dem själv. Så jag låter folk prata, och någonstans under tiden så glömmer de att vara på sin vakt och då ser man motivationen bakom och vad som döljer sig längst in i deras personligheter. Det hjälpte mycket inför "Shame" när jag försökte komma underfund med Brandon som har såna problem med intimitet och inte alls tycker om sig själv, till den grad att han straffar sig själv.

Mycket lämnas osagt i filmen. Till exempel anar man ett tragiskt förflutet mellan syskonen Brandon och Sissy, som spelas av Carey Mulligan, men det sägs väldigt lite om vad deras bakgrund består av. Det finns även flera långa partier i filmen helt utan dialog. Fick du information från Steve om vad som pågick eller utvecklade du och Carey själva era karaktärer?

- Jag tyckte det var briljant att ha med syskon i storyn. Det finns en sådan ärlighet mellan syskon, men också en grymhet. Man har ett starkt band mellan sig, men den andra känner också till ens svagheter och hur man kan såra på det mest effektiva sättet. Vi satt förstås ner alla tre och pratade om var syskonen befinner sig i livet när vi möter dem i filmen och även vad som har hänt innan. En biografi är något som alltid är viktigt för mig att göra. Vi gjorde en del workshops ihop, men jag ville inte tillbringa för mycket tid med Carey för jag ville behålla elementet av osäkerhet och det där konstlade mellan oss tills det var dags att spela in. Vad gäller scenerna utan dialog så även när jag inte säger någonting så säger jag något - det är bara det att mina läppar inte rör sig. Det är alltid en dialog som pågår och det finns alltid en subtext till det som sägs - eller inte sägs.

"A Dangerous Method" får ordinarie biopremiär 25 november, medan "Shame" når vita duken den 6 januari.