Miranda July: "Nu vill jag göra nåt mer abstrakt"

Boel Bermann
22 November 2005 | 19:32

Miranda July: "Nu vill jag göra nåt mer abstrakt"

En performanceartist, en talande plastram och en massa möjligheter. Vi pratar med Miranda July om "Me And You And Everyone We Know".

I skobutiken får Christine plötsligt syn på Richard. Han står tätt intill en annan kvinna. När kvinnan börjar gå ropar han att han ska ringa henne. Det skär i Christines hjärta. Hon utgår ifrån att de är tillsammans. När den okända kvinnan passerar henne reagerar hon instinktivt, grabbar tar i en röd plastram som envist säger "Jag älskar dig". Omedelbart och utan eftertanke försöker hon, på sätt och vis, sälja den till den okända kvinnan:

– Jag tänkte att du skulle vara intresserad av att köpa den här talande fotoramen.
Christine trycker på ramen som lydigt svarar: "Jag älskar dig." Sen fortsätter hon:
– Det är otroligt bekvämt. Du kan bära med dig den var du än går. Och nästa gång du behöver säga "Jag älskar dig" är det bara att trycka på knappen…
Efter en liten tyst paus fortsätter hon.
– Det kan spara mycket energi, tror du inte? Fast, det förstås, om du planerar att säga "Jag älskar dig" mycket...
Hon hämtar efter andan och ser djupt olycklig ut.
-…så kan du bli tvungen att byta batterier.

Regissören Miranda July sitter lugn och eftertänksam i fåtöljen. Nu söker hon efter orden för att förklara hur hon har kunnat skapa långfilmen "Me and You and Everyone We Know" som är präglad av små märkliga scener som inte riktigt liknar några andra...

– Alla de här idéerna som jag använde i filmen fanns där i mitt huvud. Som den talande fotoramen... Jag hade en sån talande fotoram hemma, med en kompis röst som sa "Jag älskar dig!". Jag tycker om att observera saker i mitt eget liv och i andras, lyssna på människor och titta på folk för att sen använda mig av det.

Från att ha arbetat som performanceartist tog Miranda July steget till långfilm. Ett till synes stort steg - fast själv tyckte hon att det var helt naturligt, om än omtumlande. Inte nog med att hon skrev manuset och regisserade. Dessutom spelade hon huvudrollen i sin egen film - som handlar om performanceartisten Christine som blir kär i skoförsäljaren Richard.

– Att spela huvudrollen i min egen film kändes välbekant. Jag kände mig trygg, det var nära de saker jag hållit på med förut. Fast jag arbetade hårdare med filmen än jag någonsin arbetat förut!

Miranda July ler pillemariskt med glimten i ögat. Trots att hon är utmattad av en hel dag sträck med intervjuer är hon nyfiken, artig och uppriktig. Speciellt eftersom hon i det närmsta är fascinerad av att hennes amerikanska independentfilm har hittat hela vägen till det lilla nordliga landet Sverige och tagits emot med öppna armar.

– Jag har aldrig varit här tidigare. Och när du åker någonstans där du aldrig har varit tidigare så kan du aldrig veta om det du har skapat kommer att betyda något överhuvudtaget för någon du möter. Så det är härligt att folk så långt bort kan gripas av samma förtjusning som drabbar mig när jag ser den! Fast jag håller fortfarande andan och väntar på folks reaktioner.

Hennes film hade ingen stor budget bakom sig, ingen stor crew och ingen stor marknadsföringskampanj. Men sakta men säkert har ryktet om filmen spridit sig och vunnit allt mer mark i världen. Det är inte bara publiken som tycker om filmen. Miranda tycker också om den.

– Jag älskar den verkligen. För jag känner verkligen att jag gjorde exakt som jag ville i "Me and You and Everyone We Know". Fast jag är fortfarande häpen över resultatet. När jag ser något som jag tycker om brukar jag få en känsla av att en massa möjligheter öppnar sig. Att jag börjar längta efter att göra nya saker och få nya känslor. Det är så jag hoppas att folk upplever min film.

Hennes intensiva blick träffar hjärtat. Som person är hon lugnare och tryggare än sin karaktär Christine som är rätt stissig, sprallig och som reagerar instinktivt och impulsivt. Den mesta energin kommer fram när hon blir så exalterad över allt hon vill förmedla på kort tid. Hon lutar sig framåt och rör fingrarna medan hon funderar.

Tidigare har hon varit engagerad i projekt som syftar att stödja unga tjejers självkänsla och få dem att våga göra film. Det är en sak hon fortfarande brinner för:

– På Sundance Filmfestivalen så var bara två av de tävlande bidragen gjorda av kvinnor. Då brast mitt hjärta! Hela tiden då jag gjorde filmen levde jag i en skyddad bubbla. Men det var då jag insåg att det är så här världen ser ut. Världen har sina begränsningar. Och det går inte att förändra systemet om du inte uppmuntrar flickor att ha en röst och ta kontroll!

Det senaste året har Miranda July skrivit på en bok med korta noveller, marknadsfört filmen och planerat inför nästa filmprojekt. Fast att få veta mer om hennes kommande projekt är stört omöjligt...

– Min nästa film kommer att ha färre roller. Just nu funderar jag mycket över hur långt det går att utveckla en film med bara en person... Det skulle vara intressant att göra något som är lite mindre berättande och lite mer abstrakt.

Hon ler hemlighetsfullt och låter sig inte övertalas att skvallra om någonting.

– Tänk om jag berättade nåt för dig. Men så är det så lång tid kvar och så ändrar jag mig. Då kommer jag att gå och oroa mig över "Å nej, nu sa jag fel till den där flickan i Sverige".

Skribent
Skribent