MZ möter Mikael Persbrandt

5 November 2013 | 19:30

Mikael Persbrandt: "Jag är jävligt glad för den här filmen"

MovieZine pratar om 70-talsminnen, första Dramaten-jobbet och rollerna som betytt något, med ständigt aktuelle Mikael Persbrandt.

En av Sveriges mest erfarna, kända och största skådespelare - om inte den störste - har fyllt 50 år. Efter många år i såväl rampljuset som på löpsedlar är det en äldre och visare Mikael Persbrandt vi möter, när han nu är bioaktuell på nytt. I "Mig äger ingen" spelar han ett av sitt livs stora roller - om inte den största - som metallarbetaren och småbarnspappan Hasse, efter Åsa Linderborgs gripande barndomsskildring med samma namn. Den här gången är actiongubbarna pensionerade och Persbrandt ser fram emot fler roller som han kan vara stolt över.

Sist pratade vi om "Hamilton", nu är det "Mig äger ingen". Två väldigt olika roller, men är dina förberedelser på något sätt lika?

- Näe. Till "Hamilton" var det väldigt mycket fysisk förberedelse. Till den här filmen så har jag bara levt i 50 år. Det var förberedelsen. Och så att göra mig tillgänglig för kameran, men det kommer automatiskt när det finns ett bra manus och en bra historia att berätta. Det var en väldigt lustfylld film att göra. Fast det finns tunga passager så hade vi jäkligt kul, och garvade mycket. Vi fann filmens själ ganska snabbt. Det gick väldigt lätt med de begåvade barnen, det var bara att hänga med.

Hade du läst boken innan ni började filma?

- Jag tittade lite i den. Men vi skrev ju manuset fritt efter boken, så det var inte av slapphet utan jag ville inte att det skulle krocka det materialet vi ska göra, med vår historia. Ibland skiljer de sig åt avsevärt och ibland mindre. Åsa har tydligen haft några betänkligheter eller åsikter. Det bryr jag mig inte om. Jag vill berätta vår historia och jag är jävligt glad för filmen, det har blivit en bra rulle.

Men ser du din karaktär helt som en fiktiv person, eller som att du ändå spelar Åsa Linderborgs pappa?

- Jag spelar min slags gubbe. Mina minnen. När jag klev in i de här miljöerna fick jag doftminnen från hissar, trappuppgångar, jag känner den korrigerade plåten i miljonprogramshusen. Det är min uppväxt, mina minnen, männen i min släkt. Det är en slags vemodig dimma som vilar över den svenska arbetarklassmannen, de har knutna nävar visserligen men de har den handen i fickan. Det blev ingen revolution. Och när det kommer en direktör så åker gärna mössan av i handen. Men man snackar skit om fanskapet sen när man sitter på puben. Det är på något vis svenskheten för mig. Och det är ganska vemodigt, men jag har också på något vis en stor kärlek till det.

Du växte ändå upp på 70-talet, så du känner igen dig.

- Jag var tio år 1973. Jodå, jag gick med i demonstrationståg och var med i politiska diskussioner. Med åren byts fanan mot ett tennisracket, som det alltid blir.

Det är andra filmen på kort tid som du gör med Kjell-Åke Andersson. Du var inte svår att övertala?

- Nej, jag ringde upp filmbolaget väldigt tidigt och fick höra att Kjell-Åke skulle vara regissör. Då ringde jag honom och sa att jag ville spela rollen. Och det fick jag. Det är jag jävligt glad för, det har varit en fin filmresa, och jag hoppas att det är film som inte påstår för mycket, utan jag vill ändå lämna öppet till betraktaren. Alla har kontakt med någonting av de här tre benen som filmen vilar på: sönderfallet av folkhemstanken, att staten skulle ta hand om individen. Vi lever i resterna av det, folk sitter ensamma i sina hålor i väggarna. Den handlar också om en väldigt varm kärlek mellan i det här fallet far och dotter. Och så missbruksproblematiken. De tre benen vilar den här filmen på. Och det säger något om det Sverige som är vårt land.

Än idag?

- Ja, absolut. I allra högsta grad. Isolationen, främlingsgörandet, främlingsfientligheten... Filmen handlar om isolation och ensamhet och den lille individen i det stora samhället. Den handlar om demokrati och om oss i det här landet.

Första bilden ur danska "En sång från hjärtat" ("Someone you love")

Hur ser du på dina gamla roller? Finns det de som har betytt mer än andra?

- Jag har gjort 60-65 produktioner. Det är väl sex, sju som jag är stolt över. Det är framför allt den här filmen och "Someone you Love" som jag gjort med Pernille Fischer Christensen, som jag hoppas öppnar i Berlin i februari. En liknande historia, fast helt annorlunda, i samma universum. De två betydde jäkligt mycket för mig. Också filmerna som jag gjort med Simon Staho, och "Under ytan" med Daniel Fridell. Det är dramarullar allihop. Sen är ju action kul, som Stellan Skarsgård sa någon gång: "Det är inte så jävla dumt att bli hajmat emellanåt". Det ena förutsätter det andra. Man skulle inte orka göra tunga dramarullar hela tiden. Det är kul att springa med en picka också.

När gör du det igen, som Hamilton?

- Tanken var att vi skulle börja igen i vinter. Nu i november, december. Men det verkar uppskjutet, nu blir det inte i år utan någon gång nästa år.

Om man går tillbaks ganska många år, kommer du ihåg vad som drog dig till att bli skådis?

- Det var när jag kom in på stora scenen på Dramaten som statist i "Kung Lear". Scenrummet var så häftigt. Jag var väldigt blyg och försagd, och kände att här kan jag ta på mig en roll och få ur mig all min skit. Och publiken syns inte, det är ett stort svart hål där ute. Det var en häftig känsla. Jag fick ett forum och en möjlighet att få ur sig en massa skit som man inte visste annars hur man skulle få ur sig.

Känner du likadant idag?

- Ja, när det blir bra, då har jag fortfarande den där känslan av att det är ett jävla vackert yrke. När det är dåligt så vill jag börja med något annat. Men jag försöker numera hitta projekten som är något jag kan vara stolt över. Det är ett erfarenhetsyrke som blir både lättare och mer lustfyllt ju äldre jag blir. Det är som med sex, det blir bättre och bättre. Man slappnar av mer.

Mikael Persbrandt med regissören Kjell-Åke Andersson

De senaste åren har du varit väldigt flitig på bioduken...

- Jag har gjort fyra som kommer nu. Jag var nere i Afrika och gjorde en film med Mads Mikkelsen, "The Salvation", en western. Med Geoffrey Rush, Cantona, fotbollsspelaren, Eva Green... Den tror jag blir ball. "The Hobbit" kommer i december, "Someone you love" och den här. Det har varit mycket, en massa resande, så nu ska jag försöka göra något hemma. Bra projekt växer inte på träd här, och ibland får man kompromissa lite. Men jag har småungar hemma så jag vill gärna gå till dagis lite grann och vara med i matchen också.

Vill du aldrig vara ledig?

- Jodå, jag är lite ledig nu. Jag filmar ingenting i höst, utan reser runt och gör lite marknadsföring och lite premiärer. Jag ska ner till Berlin med "The Hobbit" och så. Sen har jag ju ett halvt chefsskap på Maximteatern. Där ska jag gå och låtsas vara teaterdirektör. Ta på en hög hatt, och se märkvärdig ut. Men jag ska återvända till teatern också. Hösten 2014 tänkte jag spela någonting. Det ska vara en presskonferens om det lite senare, innan jul. Jag har inte spela teater sedan "I väntan på Godot", det är många år sen nu. Jag kallar ju teatern modern i mitt yrke och film är älskarinnan. Så man måste återvända till morsan och skola sig. Man får en chans att slipa sina verktyg på ett annat sätt.

Du har som sagt flera filmer på väg upp, men vad blir din nästa inspelning?

- Det finns ju något, men jag måste få återkomma i ärendet. Det är som alltid, innan det är signat så är det inte signat, helt enkelt. Det är ingen idé att snacka om det, då kan det bara bli vajsing. Men det finns något på gång, som jag tror många kommer tycka är väldigt roligt.

Är det "Star Wars"?

- Haha! Ska de göra nya...?

"Mig äger ingen" har biopremiär på fredag, 8 november.