MovieZine möter Lena Endre

24 September 2013 | 19:30

Lena Endre minns en mysig inspelning

Lena Endre pratar "Skumtimmen", Hollywood, Bergman och roller för medelålders kvinnor.

På fredag har Daniel Alfredsons thriller "Skumtimmen" biopremiär. Lena Endre spelar huvudrollen som mamman som förlorat sin son, och som lägger skulden för hans försvinnande på sin egen far. MovieZine träffar henne och diskuterar filminspelningar, skuldkänslor och Hollywoodkarriären.

Berätta om inspelningen av "Skumtimmen".

- Det var långa, långa arbetsdagar, ofta både 12 och 15 timmar. Och regnigt, eftersom vi hade regnmaskin nästan hela tiden, och så lerigt, kallt och blåsigt, men jättemysigt. Vi hade jättemysigt tillsammans, filmteamet.

- På filminspelningar är det normalt med så långa arbetsdagar, man vill ha fatt i allt dagsljus som finns, och då har man oftast kanske sminkning tidigt på morgonen, så man får kliva upp klockan sex för att sminkas, och sedan ska man vara på inspelningsplatsen kanske redan klockan åtta. Och så slutar dagen kanske tolv timmar senare. Sedan kanske man sitter och jobbar inför nästa dag, och då har det gått femton timmar. Det är ingen semester att vara på en filminspelning precis!

Och så var ni mycket på Öland?

- Vi var bara på Öland. De var först en vecka på Kuba men då var inte jag med. Det var ett väldigt speciellt landskap att filma i. Vi sade det, att själva ön är nästan en egen huvudroll i sig, för det är ju så otroligt speciell natur där, som inte finns någon annanstans. Man påverkas ganska starkt av det också, när man står där ute på Alvaret och spelar in scener. Man känner sig så liten och utsatt, verkligen. Den tillför på så vis väldigt mycket till filmen, själva ön.

"Skumtimmen" är en emotionellt intensiv film, hur går man in i en sådan roll?

- Det är ju en svår situation som huvudpersonen befinner sig i, man vill ju helst inte ens fantisera om den över huvud taget. Det handlar ju om att förlora ett barn. Så jag kände ett enormt motstånd när jag läste manus, och jag bromsade på något sätt hela tiden i läsningen. Sedan åkte vi ned och skulle sätta igång, och då måste man ju komma in i rollen. Sedan så tar man dag för dag, det är situationerna i filmen som styr en hela tiden. Och sedan är det ju så att när vi träffar Julia i filmen så har det här hemska hänt för tjugo år sedan. Hon har lärt sig att leva med något slags pansar runt sig själv för att överleva. Men när man skrapar på ytan så behövs väldigt lite för att få allting att krackelerar igen. Och så är det den här skulden som hon har, mellan sig själv och pappan. Men på något sätt finns det ändå ett slags ljus på slutet tycker jag, det är ett försoningsdrama mellan dottern och pappan. Så får hon äntligen veta vad som har hänt också, för det är det som jag tror måste ha varit det värsta att leva med, förutom att hennes son är borta, att inte veta vad som hände. Man kan ju bara tänka hur hon har fantiserat på nätterna, de mest horribla scenarior. Det var en tuff resa att spela henne, det var det.

- Att sedan lämna rollen går väldigt fort, då kan man bara pusta ut och kasta av sig oket på något sätt. Men det är ju en lång förberedelse medan man läser, och sedan spelade vi in i två månader, och då är man ju inne i det där. Filmen fick mig att tänka på hur lätt det är för människor som har råkat ut för en tragedi, det behöver ju inte vara i den här storleken, att man gör sig ett fängelse och identifierar sig med det, men att man ändå har svårt att komma vidare, och stänger ute en massa relationer som man inte skulle behöva göra. Man kan ju önska att det är någonting man börjar prata om i alla fall efter att ha sett filmen. Att man kanske kan fråga sig om det är värt det när livet är så kort, att skapa sig fiender på det här viset, som Julia har gjort med sin pappa, att hon har stängt ute honom i så lång tid. Att man kan relatera det till någonting i sitt eget liv - vad är det för någonting som jag är oförsonlig med, som jag kanske inte skulle behöva? Jag skulle kanske må mycket bättre om jag inte var i det fängelse, som jag själv byggt upp. Även fast man tycker att någon annan har gjort fel, så kan man tänka att, ja, den kanske inte kunde bättre just då. Det tyckte jag ändå var så skönt i filmen, att Julia ändå kunde försonas mot slutet. Även Lennart, polisen, kan man också förstå, att han försökte. Man förstår alla. Det tycker jag om med filmen, att den inte dömer så svartvitt. Vi är så otroligt benägna att göra allting svartvitt, men livet är mycket mer komplicerat och mycket mer fantastiskt än så. I filmen kan man kanske se att alla har sina bevekelsegrunder, och att man kan försöka göra synen på varandra lite mer mångfacetterad.

Hur mycket möjlighet har du att påverka filmen under inspelningen?

- Jag har möjlighet att påverka genom det jag gör, ingenting annat. Jag går inte in och ändrar i manus. Det är det jag själv gör under inspelningen, någonting annat kan jag ju inte ändra. Det är ens gestaltning man kan påverka, och det har man ju fullt upp med. Det är i så fall i ett tidigare skede, medan vi håller på och läser manus, i den processen som man har möjlighet att påverka, men när man väl är på inspelning så bör ju alla sådana där frågor om vad det är vi ska göra sitta. Sedan har man fullt upp att utföra själva uppgiften, i inspelningen.

Vad tycker du om filmen?

- Jag har svårt att recensera det som jag själv är med i. Det är lite svårt att lösgöra sig från sina filmer. jag har bara sett den i färdigt skick en gång, så har jag sett den i en annan version lite tidigare i år. Men det blir ju så när man ser filmen att man är fortfarande med i inspelningsögonblicket, "ja just det, det där har de gjort, det där har de klippt på det sättet", man sitter och är så teknisk och nagelfar sig själv sådär, så det tar ett tag innan man faktiskt ser själva filmen.

Tittar du någonsin på dina gamla filmer?

- Nej. Jag vet inte om det är någon skådespelare, kanske några, som tittar på sina filmer. Jag försöker överleva premiären. Jag tror aldrig att jag har sett om en film, någonsin, som jag själv har varit med i. Däremot ser jag ju filmen x antal gånger under premiär- och lanseringsperioden. Sedan tycker man kanske att det räcker. Jag tittar hellre på nya saker som kommer. Jag ser nästan aldrig om några filmer. Jag är så nyfiken på att se nya grejer, som jag inte har sett.

Du var ju med i Millenniumfilmerna, som har haft stort internationellt genomslag. Har du märkt av det?

- Jag fick en liten roll i Paul Thomas Andersons film "The Master", så det kanske var så, jag vet inte. På Millenniumfilmerna jobbade jag också ihop med Daniel Alfredson, det var så vi lärde känna varandra yrkesmässigt. Innan kände vi varandra privat. Så det var roligt, jag tycker väldigt mycket om att jobba med Daniel, han är väldigt skön som arbetsledare för ett stort team, han vet vad han vill och är väldigt ödmjuk och trygg, så det är väldigt kul att jobba med honom.

Hur var det att spela in "The Master"?

- Det var jättekul, men runt kameran så är det egentligen ingen större skillnad vart man är någonstans. Det är likadant över hela världen. De har större budget, vi kan ta längre tid på oss, det är väldigt lyxigt. Det kan man känna här i Sverige, att vi pratar om kvalitet, men kvalitet är tid, det är det som det handlar om, det är där pengarna gör skillnad. Sedan om vi gör en scen inne i ett rum med några människor i USA eller här, det spelar ingen roll, det är samma jobb vi ska utföra. Men om det finns en bra budget, så kan vi gå djupare in och ha mer tid på oss. För att man gör någonting snabbt innebär inte att man är professionell, utan det är att man gör någonting noggrant som gör att man är professionell. Jag kan väl känna att svensk film har förändrats där. Bara för 20-30 år sedan, när jag började, så hade man betydligt mera tid vid inspelningssituationen. Idag försöker man att rädda budgetar som är svåra att finansiera genom att ha färre inspelningsdagar, och det är ju inte så kul.

Tycker du att det märks i resultatet av filmerna?

- Ja, det gör ju ofta det, i och med att man aldrig kommer så djupt. Det är inte alltid som det märks, det kan bli bra ändå, eventuellt, men då kan man fråga sig hur det skulle ha blivit om vi haft mer tid, hade det varit ännu bättre?

Har du några fler Hollywoodplaner?

- Jag har inga planer alls, nej. Jag är väldigt glad över "Skumtimmen" som ska ha premiär nu, jag hoppas att folk ska tycka om den och att man vill gå och se den. Det har varit ett roligt arbete också, Tord Peterson och jag har ju jobbat ihop på Dramaten förut, för länge sedan, så det var jätteroligt att få träffa honom igen. Och Thomas W. Gabrielsson och jag gjorde någonting som hette "Coacherna" för ett par år sedan, på TV, så vi kände också varandra. Så det var liksom som en liten familj som man träffade igen nu. Det var väldigt mysigt.

Det talas ofta om bristen på bra roller för kvinnliga skådespelare i medelåldern, vad anser du om det?

- Ja, om du tittar på det stora hela så tror jag att så är det. Om man tittar på de filmer som görs så är det ju ohyggligt mycket mer män i filmerna, eller fler filmer för män än för kvinnor, så är det ju verkligen.

Men du har ändå lyckats få många bra roller.

- Ja, och nu börjar jag regissera lite grand också. Jag regisserade på Dramaten förra året med Amanda Ooms. Så man får väl börja gå över på den sidan då, när det blir färre roller. Jag vet inte. Det finns ju roller, visst gör det det, frågan är bara vad man sätter upp och vems historier man ska berätta. Och det är ju klart så också att ju äldre man blir desto färre roller finns det av en naturlig anledning, det är liksom i mittenspannet på livet som man har de stora uppgörelserna och livsavgörande val, som mycket av dramatik skrivs runt. Men samtidigt som det är så att mycket av besökarna av både bio och teater är kvinnor i min ålder. Så man borde ju tänka lite smart då, att det finns någon som de vill identifiera sig med också.

Är det något som du kan tänka på som regissör, att införa sådana roller?

- Ja, det vet jag inte. Det är en komplicerad värld, vår bransch. Så det får man se.

Till sist, hur var det att jobba med Ingmar Bergman?

- Jaha, du är tillbaka ända till den där tiden. Ja, det var ju min stora skola på något sätt. Min mentor nästan, han försåg mig ju med så otroligt mycket bra roller och gjorde att jag fick utvecklas under så pass många år med olika fina uppgifter. Så han är mig kär.

Se ett klipp ur filmen där Lena Endres karaktär gör ett otäckt fynd:

"Skumtimmen" har biopremiär 27 september.