Det är nästan som att en lista med klassisk skräck-ikonografi har prickats av; en ond gammal docka, en häxa som har hängts och går igen och en familj som flyttar till ett hus på landet, där mamman blir besatt och ett av barnen blir vän med ett spöke.
Men trots att bioaktuella "The Conjuring" bär på detta och mer bekant därtill, försattes en svårskrämd rysarkonnässör som undertecknad i en djup och isande oro under filmens gång. Det här är skräckfilm som den brukade kännas innan ens toleransnivå blev för hög, med en rädsla som ekar långt efter man har lämnat salongen. Detta trots att regissören James Wan här inte kommer i närheten av den äckelnivå han blev känd för med "Saw" från 2004. Istället är det stämningsskapandet som han har förlitat sig på. "The Conjuring" är baserad på "sanna" händelser nedtecknade av de kända demonologerna Ed och Lorraine Warren - som i filmen spelas av Vera Farmiga och Patrick Wilson - och utspelar sig på det tidiga 70-talet i Rhode Island. Föräldrarna i familjen som drabbas av hemskheterna spelas i sin tur av Lili Taylor och Ron Livingston.
Sammanförandet av fyra så begåvade dramaskådespelare var ett snilledrag av Wan, eftersom det paranormala i deras gestaltning inte blir det löjeväckande hokus pokus som ofta är fallet när modern skräck refererar klassisk sådan. Därtill har tidsandan fångats med exakthet, med miljöer som är perfekt avvägda i sitt obehagsskapande. Till och med Wan blev rädd för dem.
- Jag kände inte så under själva inspelningen, men tidigt under förberedelsefasen blev jag faktiskt påverkad av filmens tema, särskilt när jag gjorde iordning scener sent på kvällen. På grund av att handlingen i filmen är så mörk var jag noggrann med att hålla atmosfären under inspelningen lättsam. Det hjälpte förstås med alla barnskådespelarna som sprang omkring.
Varför ville du göra den här filmen efter att ha skildrat ett spökhus i "Insidious"?
- Jag ville egentligen inte skildra den här miljön igen, men det som fick berättelsen att kännas intressant för mig trots det var att den till stor del är sedd utifrån Ed och Lorraine Warrens perspektiv och handlar om deras arbete som utredare av övernaturliga fenomen. Att jag kunde låta allting utspelas på 70-talet var också väldigt tilltalande för mig. Filmbolaget försökte inte få mig till att göra det till en film som utspelar sig i nutiden, vilket filmbolag ofta gör. Och att vi lät den utspelas i en dåtid skänkte en ton av autenticitet till berättelsen. Utmaningen var att göra det på ett sätt som dagens biopublik kunde njuta av och relatera till.
Vad tycker du själv om spöken och övernaturligheter? Är du en skeptiker?
- Jag skulle vilja påstå att jag är hyfsat öppensinnad till saker omkring mig. Bara för att jag inte kan se en viss sak, så innebär inte det nödvändigtvis att jag inte tror på den. Det vore arrogant av mig att anta att jag och det som vi vanligtvis ser i vardagen, är allt som existerar.
Som skapare av "Saw"-serien är du en av de ansvariga för tortyrporrgenren, men nu går skräckgenren - och du själv - mot en mer klassisk mystik. Hur ser du på det?
- De här trenderna kommer och går, biopubliken vill alltid se något nytt och annorlunda. Efter en period av filmer med övernaturliga fenomen tror jag att brutalare filmer kommer att bli mer populära igen. Det är bara cykler det handlar om, men som regissör försöker jag att inte bry mig om min film har för lite eller för mycket blod. Jag göra bara det som är rätt för filmen. Första Saw-filmen var förresten inte så brutal (skratt). Den var precis tillräckligt rå.
Vera Farmiga säger att rollen som Lorraine Warren har gjort henne extra tacksam över att aldrig ha upplevt något övernaturligt - även om hon är osäker på om något sådant existerar.
- Allt jag kan säga där är att jag tror på mina vänner och släktingar som säger sig ha haft fruktansvärda upplevelser av det slaget. Det är människor som jag litar på. Själv behöver jag inte ha någon sådan egen upplevelse för att testa om det finns något bortom vår egen värld. Kanske är det helt enkelt så att jag inte är utrustad med förmågan att uppfatta de här sakerna.
Ron Livingston tror tvärt emot Farmiga att det bara är egna upplevelser som kan förändra ens perspektiv. Att höra om det från andra borde inte påverka en åt något håll, resonerar han.
- Då är det fortfarande bara andras upplevelser det rör sig om. Men det lustiga med om man faktiskt skulle börja tro på de här fenomenen, är att det övernaturliga då inte längre kan kallas för något som är övernaturligt. Om man tror på det till fullo, blir det något naturligt.
Lili Taylor säger att hon inte har bestämt sig för vad hon tycker om spöken och andar.
- Jag är ambivalent gällande det övernaturliga, men inte gällande mentalsjukdomar. Och jag behövde inte bry mig så mycket om exakt vad det var som fick min karaktär att bli det som man kallar för besatt. Jag behövde bara bry mig om manifesteringen, av hur det såg ut.
Var det svårt att skaka av sig känslan av att ha spelat besatt, mot dagens slut?
- Ja, det blir som omvänd placebo, där man på något plan frågar sig hur man säkert kan veta att det man nyss har gestaltat i 13 timmar på raken, fem dagar i sträck, inte är sant. Jag kan inte säga det med säkerhet. Flera dagar visste jag nog inte alls vad som pågick. Det enda jag visste var att jag var tvungen att ge mig själv utrymme och tid när jag hade kommit hem.
Livingston frågar sig vad det egentligen är för skillnad på besatthet och mentalsjukdom.
- Om det bara rörde sig om sjukdomar kan man ju undra varför de inte alltid går att bota med någon form av medicin. Men om det vore så enkelt skulle vi inte se några missbrukare alls på gatorna. Det är mer komplext än så. Jag tror att något ofta har skett på en spirituell nivå, vilket jag inte kan förklara. Men något hemskt har tagit personerna i fråga i besittning.
"The Conjuring" visas på bio just nu.
