Keining om "Kyss mig"

29 Juli 2011 | 18:15

Keining om "Kyss mig"

Alexandra-Therese Keining gjorde slag i saken och regisserade Sveriges första lesbiska film och vi tog en pratstund med henne.

Alexandra-Therese Kiening har regisserat svenska dramat "Kyss mig", Sveriges första vuxna lesbiska film. Vi tog en pratstund om förväntningar, finansieringsproblem och sexscener.

Hur känns det inför premiären?

Det känns faktiskt helt okej, lite nervöst är det ju såklart men jag känner mig rätt lugn och trygg med att det blev den filmen som jag ville faktiskt och det är en rätt bra utgångspunkt för en sådan här dag. Men jag är också spänd av förväntan, sådan där skräckblandad förtjusning.

Du har också skrivit manus, var föddes idén till filmen?

Den föddes ett tag innan jag träffade Josefin Tengblad, som är producent, som gått igenom samma procedur själv och då hade jag redan gjort ett treatment, ett ganska långt treatment där jag visste att jag ville göra en ganska enkel kärlekshistoria men med någon form av twist. Och det var som någon slags kosmisk tajming som funkade väldigt bra när vi sågs och träffades, och jag fick höra om hennes privatliv. Det är ju ganska likt filmen och hon har varit med om samma process. Och själva idén till den här föddes när jag var i USA tror jag och såg ett par som såg väldigt förälskade ut och jag såg först inte att det var två tjejer utan trodde det var en tjej och en kille, sen såg jag att det var två tjejer. Och då blev jag fascinerad och tänkte "vad är deras historier och bakgrunder?", "hur började deras kärlek?", o.s.v.

Men det är inget självupplevt utan du har inspirerats av verkligheten?

Precis. Det roliga med den här historien är att det skulle fungera som en heterosexuell historia också. Jag tror att när man ser den så tänker man nog "jag har sett det här, den här uppbyggnaden flera tusen gånger förut" och det är meningen också. Dramaturgin är ganska satt som den är, det ska inte vara något speciellt. Det är mer mentaliteten och tematiken som står ut ganska mycket. Och det är där vi har lagt allt krutet. Det är ett tabuämne som jag ändå hoppas en del skaror kan ta till sig.

Det tror jag folk kan.

Jag hoppas det. Att det finns mycket värme och kärlek i den, och att man känner det. Annars var det inget självupplevt. Fast jag kan säga det att många av dialogscenerna mellan Mia och Frida är sådana jag haft med en pojkvän så det känns som dialogen är ganska unisex. Det behöver inte vara två killar eller två tjejer som pratar så. Men förutom det, så näe.

Detta är din andra film som regissör efter debuten 2002. Hur kommer sig det långa glappet och vad har du gjort emellan?

Jag gjorde min första långfilm på extrem lågbudget, en halv miljon, och det var en ganska svettig upplevelse (skratt). Så jag kände att jag nog behövde lite mer kött på benen till nästa gång och lovade mig själv att aldrig göra något på så låg budget igen eftersom man får kompromissa så extremt mycket med teknik och tid framförallt. Däremellan har jag jobbat som manusförfattare, regiassistent, rollsättare, för att få en djupare inblick i andra områden än just regi men som också är en stor del av regi.

Hur känner du inför att filmen omskrivits som Sveriges första flatfilm?

Jag tycker faktiskt det känns jättekul men vad jag inte tycker är så kul är när folk jämför den med "Fucking Åmål" för det är två helt, fundamentalt olika filmer. Den ska inte jämföras med den filmen alls men jag kan förstå att den jämförs i tematiken kanske men inte i någonting annat, de är helt olika. Men oundvikligen blir det så att man hela tiden refererar till "Fucking Åmål" och det har vi också gjort när folk säger att "vi har ju sett den här filmen tusen gånger innan", och det har inte funnits svenska flatfilmer alls, eller vad man nu ska kalla denna, men då har vi refererat till "Fucking Åmål" men bara i tematiken och inte i någonting annat. Men det vill jag understryka att det känns lite jobbigt. Men annars e jag ganska stolt och glad över att den blivit så.

Har du fått någon respons från gaypubliken?

Ja absolut, vi har haft ganska många förhandsvisningar, med QX och så, men jag tycker att gaypubliken verkar reagera precis som en straight publik, alla verkar ta den till sig. Och det är det som är kul när man tar tag i ett tabuämne och det blir så pass folkligt att ingen ser att det är två tjejer som ett problem utan alla bara accepterar det. Och det tror jag var problemet när vi skulle finansiera, att finansiärerna tänkte "men det där kommer att bli jättesvårt att nå ut med till en bred skara". Och då tänkte jag "näe, det tror jag inte. Inte om man gör det rätt." Så ja, det har varit superbra respons. Och efterlängtad verkar den vara från just HBT-kretsar, jättefterlängtad, och då blir man ju jätteglad, och också att alla känner "skönt att dem är två normala tjejer, inget speciellt". Vissa kanske tycker att dem är lite tråkiga för att det inte är något speciellt eller galet med dem. Så det är kul.

Då det finns så få svenska gayfilmer, speciellt om kvinnor, var det svårt att få den gjord?

Det var jättesvårt, det tog hur lång tid som helst att få ihop finansieringen just för vad den handlade om. Det finns många HBT-filmer på manligt tema men nästan inga om kvinnor. Sista var ju "Fucking Åmål", som sagt. Så det var hårt och det var kämpigt. Helst skulle vi hela tiden styra åt att göra karaktärerna yngre eller att de skulle ha något speciellt karaktärsdrag som gjorde att dem stod ut. Klasskillnader spelade mycket för dem. Det var väldigt fantasilöst faktiskt vid finansieringsstadiet. Men jag höll fast vid vilken berättelse och vision jag hade och det var tur tror jag. Annars hade det blivit en helt annan film.

Vilken tur att den fick bli det den blev.

Ja, jag tror nog det. Jag tror den ändå är ganska viktig när man ser på alla mail man får och folk som kommer fram efter visningar. Det är nog mycket, mycket, mycket vanligare än man tror. Och det är många som säger att de önskar att filmen hade funnits för tio år sedan, eller fem.

Huvudrollsinnehavarna är ju lite okändare namn än man är van vid i svensk film. Var det ett medvetet val?

Att det blev Ruth och Liv var att de kändes vid första provfilmningen att de hade väldigt bra kemi och jag hymlade överhuvudtaget inte vad jag ville göra med filmen, dess karaktärer, sexscener och allting så allting var väldigt öppet och jag hade väldigt bra kommunikation med båda två. Och de är väldigt modiga och dedikerade. Jag tror inte att det hade blivit en lika genuin film utan dem två. Om det var ett medvetet val - näe, jag ville bara ha de som var bäst helt enkelt. Men speciellt med Ruths karaktär för vi var väldigt ense om att hon inte skulle vara någon solskenstjej som är lätt att tycka om utan hon skulle vara ganska, inte sluten men lite inkorrekt och jag tror det ger karaktären lite mer kött på benen än om hon hade varit så himla älskvärd.

I "Patrik 1,5" hade skådespelarna smärre problem med de intima scenerna. Hur gick det i "Kyss mig"?

Jag kände ju att en av de viktigaste scenerna i filmen är den första kärleksscenen så den måste jag förbereda så mycket som möjligt så att Liv och Ruth känner sig trygga, och att vi andra också känner det. Och eftersom det inte var någon nyhet att jag ville göra den så intim som möjligt från början så hade jag gjort en teknisk plan för fotografen och en som beskriver exakt vad Ruth och Liv skulle göra i den scenen. Så dem hade hela tiden regianvisningar. Jag kan inte tänka mig något värre än att någon säger "här är en säng, hångla!" Det måste vara det värsta som finns. Så vi gick igenom den ganska minutiöst planerat och vi var också på plats, på location och filmade, inte i en studio, där vi filmade allting annat. Så det kändes som om det var bra förberett, vi hade bra med tid, stressade inte, det var fotografen och B-fotografen som var där och så satt jag i ett annat rum. Det var intimt och lite bubbelkänsla. Med just den här scenen funkade det så bra för den är så tyst och närgången. Man kan göra kärleks- och sexscener på tusen sätt men jag ville göra den så som den är och inte skygga för den heller på något vis.

De senaste åren har det dykt upp fler kvinnliga regissörer, speciellt i Sverige. Har du själv märkt av någon förändring?

Nej, faktiskt inte.  Det känner jag faktiskt inte alls av. Jag känner inte alls av den här kvoteringstanken heller, det är rätt intressant. Men jag tycker det är väldigt roligt och det behövs, det behövs verkligen. Ju fler desto bättre. Speciellt som gör lite annorlunda filmer, det gillar jag verkligen. Att det verkar faktiskt kanske finnas forum för lite smalare filmer också. Som den här filmen, vi har inte gjort testvisningar, vi har inte velat förenkla så mycket som man brukar göra med film. Jag tror som med "Apflickorna", det är lite samma tänk där, det är viktigt att en film får ha sin egen röst och sin egen ton. Jätte, jätteviktigt.

Filmen har passande nog premiär kring Pride. Är det något du eller filmen ska delta i?

Nej, jag har inte varit så insatt. Jag tycker alltid att det är lite vanskligt att lägga en dramafilm mitt i sommaren, jag är lite livrädd för hur det ska gå. Så det jag ska göra på Pride är att vara med i någon workshop då jag vet att filmen ska visas där men sen vet jag inte så mycket, jag är inte så insatt i hur den kommer att visas där.

Du ska inte gå i paraden?

Jo, jag tror att vi, och filmen är med i paraden på någon buss så det tycker jag är skitkul, jätte, jätteroligt.

Många svenskar drar ju till Hollywood nu. Är det något du är sugen på?

Det tror jag nog inte skulle vara så fel ifall den chansen kom upp. Jättekul hade det varit, absolut men jag tycker Sverige är ett kul land att göra film i när man väl får chansen, definitivt och det känns lite som vi har en renässans på gång. Det säger vi ganska ofta men det känns ändå så nu. Det var ett tag när vi bara gjorde underhållande, breda komedier och det känns som vi dippar åt att hela tiden gå tillbaka till vårt kulturarbete.

Nu är jag precis klar med den här så nu ska jag bara låta den landa. Men jag tycker faktiskt det är extremt roligt och utmanande att ta ämnen som anses vara lite svåra och utanför och nå ut med dem. Det finns något spännande och fascinerande med det, att inte vara rädd för det utan ta ett ämne som anses vara lite tabu och förklä det i något som alla människor kan relatera till.