EXKLUSIVT

Skribent

Alexander Dunerfors

8 november 2018 | 14:00

”Jag vill att publiken ska må dåligt”

Isländske regissören Baldvin Z chockar och äcklar med drogdramat ”Let Me Fall”, just nu aktuellt på Stockholms filmfestival.
Han heter egentligen Baldvin Zophoníasson - den isländske filmskaparen bakom dramat "Life in a Fishbowl" och tv-serien "Fångade". Med sin andra långfilm "Let Me Fall" dyker han rakt ner i Reykjaviks undre värld och hittar där tonåriga flickor som lever för nästa heroinkick. Med en speltid på över två timmar är det ingen lätt film att se, men det är också meningen, berättar Baldvin Z.

Huvudpersonerna är Stella och Magnea, två vänner runt 16 år som faller allt djupare i drogträsket. Parallellt med deras mörka vardag visar filmen också hur olika deras liv har blivit som vuxna. "Let Me Fall" visades nyligen på filmfestivalen Nordiska Filmdagar i Lübeck, där regissören var på plats efter visningen för att svara på den omskakade publikens frågor.

Filmen bygger på sanna händelser. Hur många flickor var det i verkligheten, och hur valde ut ut just de här två historierna?

- År 2011 fick jag jobba med en antidrogkampanj på Island. Jag hade inget intresse av den, men de betalade min lön så jag gick med på det. Jag började läsa historier, bland annat en dagbok som en flicka lämnade efter sig år 2001. Jag pratade med hennes föräldrar och fick veta att hon begick självmord samma år. Hennes dagböcker förändrade mitt liv. Vi var just klara med ”Life in a Fishbowl” och jag sa till min manusförfattare att vi måste gräva djupare i det här. Det här är en värld som islänningarna inte vet finns.

- Därefter fick jag lära känna en man som just hade förlorat sitt barn, en 17-årig flicka. Jag frågade om han kunde hjälpa oss komma i kontakt med flickor som idag lever dessa liv, och bor på gatan. Jag fick lära känna fyra tjejer som berättade sina historier. En av dem dog medan vi gjorde intervjuerna. År 2015 skrev vi manus utifrån deras historier. Ungefär 95 procent av filmen är sanna händelser, men det är inte en sann historia.
 
 
- Vi kunde inte tro vad de berättade oss, de är 17-18 år och hade levt igenom hemska saker. Jag vill på ett mycket respektfullt sätt skapa en film om deras liv och vad som händer på Island idag.
 
Varför intervjuade du bara tjejer?

- Vi hade gjort många filmer om killar. Det finns inte många filmer om tjejer. Och jag tror att allt började med dagboken. Det var så svårt att läsa, och så tufft att föreställa sig. Magnea och Stella är båda tjejen i dagboken. Hon hette Kristy. Magnea när hon tar droger och Stella när hon har blivit ren, båda är Kristy. Hon kämpade i sju år med att bearbeta vad hon hade gått igenom. Alla trodde att hon var okej, att hon mådde bra nu, men varje natt satt hon ner och skrev om demonerna som hon ännu kämpade mot. När jag hade läst hennes dagbok visste jag att vi behövde berätta tjejernas historier. Inte killarnas. Man kan alltid se ”Trainspotting”, den handlar om killar.

Vilket budskap vill du sända till publiken?

- Det är alltid en rolig fråga… I början har man inget klart budskap, man vill bara berätta en bra historia. Men efteråt… Om filmen har något budskap, så är det att - om du väljer den här vägen, tar det första pillret, så kliver du in i en värld som kan bli en del av ditt liv för alltid. Även om du kommer ur missbruket, det spelar ingen roll. Det där är så märkligt. Hur vet man när man har nått botten? Stella når botten i slutet av filmen. Jag vet inte… Allting blir så meningslöst när man är mitt uppe i det. Jag ville skildra hur det är att leva med den här sjukdomen. Eller att vara en del av en familj där den här sjukdomen finns. Det kanske finns ett tydligt budskap: ”just don’t do drugs, kids, come on…” (skratt)

Var det ett mål, att avskräcka från droger?

- Nej, nej. Jag såg det inte som en antidrogfilm. Men det har väckt en fråga på Island. Är det bra för barn att se filmen? Skolorna började dra med stora barngrupper till filmen. Men man måste ha en professionell approach efteråt. Det hade de inte. Den visades för väldigt unga barn, herregud. För man måste behandla det efteråt, och ha ett riktigt samtal.
 
 
- Men jag vill verkligen att ni ska må dåligt. Jag vill att publiken ska gå ut ur biografen med sorg i hjärtat. Det är delvis därför filmen är så lång. Jag vill hålla er som gisslan så länge jag kan. Jag vill att ni ska lida så länge det går, så som de lider.

Och hur lång var den första versionen av filmen?

- 178 minuter. Producenterna ville inte släppa igenom den. Men var inte tillräckligt långt, tycker jag.

Varför är filmen fientlig mot kristendomen?

- Det var inspirerat av barnen jag hade pratat med. På Island är det ofta mixat så att behandlingshemmen för ungdomar är kristna. Och det är meningslöst för dem, det betyder ingenting. Det stör dem. Det inspirerade mig, så det kom med i filmen. För alla pratar om det: ”jag började inte ens ta droger innan jag kom till det kristna hemmet”. Och ondska gömmer sig överallt, även där. Många av historierna vi hörde, några av de värsta, kommer därifrån. Ondska gömmer sig överallt, och jag ville att det skulle vara med i filmen. Men jag har inget personligt emot Gud.
 
 
"Let Me Fall" visas just nu på Stockholms filmfestival.
| 8 november 2018 14:00 |