"Jag fick se det riktiga Paris"

17 Mars 2010 | 18:54

"Jag fick se det riktiga Paris"

Den snart 33-åriga irländaren började sin karriär i en soppreklam men har de senaste 15 åren lyckats samla på sig en mängd varierade roller som allt från kärleksintresset i "Bend it Like Beckham" till androgyna, glamrockiga Brian Slade, den David Bowie-inspirerade huvudkaraktären, i "Velvet Goldmine".

I "From Paris with Love" tar han sig, ihop med John Travolta, an actiongenren. Men åtminstone till en början är det Travolta som får stå för slagsmålsscenerna medan Rhys Meyers mer ser ut och uppför sig som en nervös diplomat. Förutom att Rhys Meyers är den yngre, mindre erfarna av de två, drar duon annars tankarna till densamma i "Dödligt Vapen" där Danny Glover får mer partner än han klarar av i Mel Gibson.

På samma sätt får här Rhys Meyers en "crash course" i hur det är att vara agent, från den näst intill galna kollegan, något han gärna pratar om när MovieZine får en chans att träffa honom i New York. Han berättar också vad som var den största utmaningen för honom under filmen. 

Vad är det som är avgörande för om en actionthriller blir en klassiker?

Jag tror att det har med kemin att göra, att det är det som skiljer vanliga actionfilmer från de klassiska. Om skådespelarna gillar varandra och gillar storyn så märks det. "Dödligt vapen" fungerar för att Danny Glover och Mel Gibson jobbar med varandra och att man kan känna energin där. De använder varandra på ett bra sätt. Vissa partners funkar bättre helt enkelt. "Butch Cassidy and the Sundance Kid" till exempel, hade det varit samma film med andra skådespelare? Det är deras energi som bär det hela. Det är de där spontana elementen mellan människor som är mer värt än någon explosion. Om man hittar de där stunderna när två personer förstår att de delar ett skämt i en scen eller att de delar ett känslosamt ögonblick - det är det som gör filmen.

Improviserade ni något med replikerna?

Nej, allt det var där i manuset. Det var ju en film där jag skulle vara en amerikan i Paris så om jag inte haft någon som John [Travolta] där så är jag inte säker på att det hade fungerat. Jag behövde en riktig amerikan där, någon att spela emot.

Så hur var er kemi?

Pierre [Morel] och Luc [Besson] kom till London och berättade att John skulle göra den här filmen och att de trodde att vår kemi skulle vara fantastisk. Jag filmade "Tudors" på en tisdag och kom till Paris för att göra filmen på onsdagen. Första gången jag såg John ansikte mot ansikte var under själva filmandet i den scenen där jag försöker få ut honom ur franska tullen. Min karaktär James Reece förväntar sig ju att någon sådan där sofistikerad, elegant James Bond ska dyka upp. Och istället får han en motorcykelsnubbe, minus Harley Davidson.

Själv har jag ju sett John i många filmer, men aldrig på det sättet så det var en rätt extrem reaktion jag hade. James har ju drömmar om hur en spion ska vara, men verkligheten är att det är ett smutsigt jobb. James är inte lika cynisk som Wax, men han har en naivitet som Wax njuter av att driva med. Han tycker det är kul att James får stryk eller blir förvirrad av vad som händer. Och det är för att det bara finns ett sätt att lära upp någon på, och det är att kasta i dem på det djupa och låta dem simma.

Filmen handlar ju en del om blind tro. Vad är din åsikt om det?

Kärleken är stark. Oavsett om det är kärlek till en person eller kärlek till en religion. När jag läste manuset kände jag att om en film handlar om terrorism så är det viktigt att ge ämnet tillräckligt med fokus. För oss handlade det om relationerna och individerna i filmen.

När jag gjorde filmen "Children of Huang Shi" för ett par år sedan om kriget i Kina så fokuserade vi mycket på att allt som händer i ett krig sker på grund av väldigt små mänskliga val. Det handlar i slutändan om en pappa som förlorar sin son, en fru som förlorar sin man, alla de här små detaljerna. Så det är väldigt individuella historier och det tyckte jag att vi även fokuserade på i den här filmen. Även när det är mycket skjutande så kan man se de mänskliga reaktionerna och att de här killarna är rätt nervösa och rädda för att de inte vet vad de gör.

Var det komplicerat att filma i Paris?

Jag tror att Eiffeltornet har blivit ett av de svåraste monumenten i världen att filma. De tar betalt för att det är privatiserat nu. Det kostar typ 20.000 dollar eller nåt sånt om man vill ha med tornet med de där blå ljusen i bild. Så man måste veta vad man gör och klippa innan man får med Eiffeltornet, så vi var hela tiden tvungna att befinna oss i rätt vinkel.

Hur var det annars att befinna sig i Paris?

Jag tycker att Paris är en av de vackraste städerna i världen och jag bodde på ett fint hotell, Le Hotel Crillon, där Marie Antoinette lärde sig spela piano. Så vi befann oss på det här fantastiska, eleganta, levande muséet och när man går ut därifrån så ser man det Paris som alla drömmer om. Men jag såg också det Paris som var en levande mardröm, för att vara ett land i västvärlden. Det finns massor med människor med olika kulturella bakgrunder som försöker att överleva, som försöker skapa sig ett liv.

Så eftersom jag såg även de delarna kom jag närmre Paris den här gången. Bra erfarenheter, dåliga erfarenheter - alla erfarenheter jag hade presenterade en stad med otrolig skönhet och otroliga kulturer. Staden har ett stort hjärta men ibland kan det krossas. Jag var inte en av turisterna på Champs-Elysées, på väg till något café för att äta macaroones. Jag åkte ut till de områden där folk faktiskt bor, den del av Paris som ingen ser. Luc kan visa det och Pierre också, men jag skulle aldrig hittat det själv. Så det var fantastiskt och gjorde att det kändes som en riktig stad inte bara ett Disneys fantasiland.

Vad var det mest utmanande med den här rollen för dig?

Jag gillar inte höjder och var tvungen att gå upp för de där ståltrapporna. Jag tappade faktiskt vasen med kokain i de där trapporna, vilket var rätt kul. Pierre gillade det - att jag tappade vasen och sa "Djävlar, kokainet!" mitt i scenen. Jag kunde höra honom skratta flera våningar ner. Annars blev vasen nästan som en nalle för mig. Eller för James. Han sitter i ett hörn och håller i den som om den skulle skydda honom från resten av världen.

Du pratade kinesiska i filmen, hur lärde du dig det?

Jag pratade mandarin och japanska i filmen "The Children of Huang Shi" som jag nämnde. Så eftersom jag redan hade snuddat vid språket så blev det mycket lättare. Jag hade en väldigt trevlig tjej som lärde mig de kinesiska ord jag behövde, det var faktiskt hon som även spelade prostituerad i scenen när jag stöter ihop med den tyska mannen. Det är ett väldigt svårt språk att klara av för det kommer alltid finnas ord som man inte fixar. Tungan kan helt enkelt inte röra sig på det sättet. Så jag gjorde så gott jag kunde och efteråt frågade jag mannen jag pratade med om han förstod mig. Han svarade "ja" och då verkade det okej. Grejen är att man måste försöka låta naturlig.

Ibland när folk försöker sig på nya språk så blir det så långsamt eftersom de försöker få med alla ord tydligt. Men det är bättre att försöka hålla samma takt som dem. Att jag hade haft med språket att göra tidigare var en av omständigheterna som var på vår sida. Vi hade många såna omständigheter i den här filmen och jag tror det berodde på att vi hade sån positiv energi och inställning, att vi kunde göra det här - stunttricken, språket, en bra film... Omvärlden konspirerade så att vi fick vad vi behövde.

Vad har du på gång här näst?

Jag har filmat klart den sista säsongen av "Tudors" och så har jag gjort en film med Julianne Moore som heter "Shelter".

Fotnot: Jonathans nästa film "Shelter" kommer ut i USA senare under 2010 och är regisserad av svenskarna Måns Mårlind och Björn Stein som är mest kända för filmen "Storm" från 2005. "Shelter" blir deras Hollywooddebut.