Hur många lingon finns det i världen, Lena Koppel?

12 Augusti 2013 | 19:30

Hur många lingon finns det i världen, Lena Koppel?

Vi träffar regissören och manusförfattaren som följer upp sin biosuccé med en allvarsammare tvåa.

"Hur många lingon finns det i världen" blev en av 2011 års mest sedda svenska biofilmer. Hundratusentals upptäckte den varma dramakomedin med Glada Hudik-gänget i spetsen. Nu är det dags för ett återbesök, som går i något mer seriös ton.

För regin ansvarar än en gång Lena Koppel, som erkänner att hon först var tveksam till en uppföljare:

- "Hur många lingon" var redan klart när jag klev in i det, det var klart vad det skulle handla om. Eftersom den gick så bra ville man göra en uppföljare. Jag tänkte att nej, ingen uppföljare för min del. Det tyckte jag smakade lite illa. Ska vi tjäna pengar på utvecklingsstörda? Så kändes det, även om det naturligtvis inte var någons intention. Jag älskat ju att jobba med det här gänget, så vi tänkte vidare hur vi skulle göra att filmen inte baserades på dem, utan berättades via en annan person.

- Jag tyckte det skulle vara intressant att berätta det vi inte gjorde i förra filmen, som vilka de faktiskt är. Deras karaktärer är ju baserade på deras egna personer. De bitarna är rent dokumentära bitar, det är jag som pratar med dem. Jag satt ensam med dem i två dagar, och det kommer helt spontant, allt de säger. Det förändrade saker. I manus står det bara "Intervju", och en tom sida. Jag hade ingen aning om var det skulle leda. Men det gav också filmen en ny ton. Den är inte lika konventionellt uppbyggd, utan har en mer poetisk ton i sig.

Ni fick jättebra mottagande sist. Många såg filmen och kritikerna gillade den. Vad överraskade dig mest?

- Att vi fick en grupp med biobesökare som vi inte hade räknat med, och det var de yngre. Ingen hade kalkylerat att de skulle vara intresserade, 8-åringarna och uppåt. Jag kände också att det inte var så lätt första gången att jobba med den här gruppen. Vissa ville inte jobba mer än två timmar om dagen, en del ville inte gå till jobbet, en del ville ha mat efter en timme... Vi hade ändå en begränsad inspelningstid, mycket fick bli lite "spur of the moment". Nu känner vi ju varandra, de är mina vänner och har också blivit betydligt bättre skådespelare. Nu visste vi att Mats, han vill gå hem klockan tre på måndagar, för då ska han till Hemköp. Då handlar han, och det gör han inte på tisdag. Sånt är jätteviktigt för dem.

Hur är Per Morberg att arbeta med? Det finns de som ser honom som ett stort ego.

- Per Morberg är egentligen inte ett stort ego. Men så fort han får lite uppmärksamhet går han in i den rollen. För mig är han en otroligt begåvad och känslig skådespelare. En ganska apart och udda person rent privat. Det gör också honom väldigt intressant. Vi hade inte en död minut. Han är väldigt intensiv. Hela det här registret som han har, att kunna gå från deppig, förbannad, jättetrevlig, jättegenerös till ganska jobbig, hela det spektrat som han kan ha gör ju att man kan ju hitta, han har ju allt.

"Hur många lingon" blev som sagt en stor succé, är det en fördel eller nackdel inför andra filmen?

- Jag vågar inte tänka i de banorna. Jag vill inte göra en likadan film och jag vill inte göra en direkt uppföljare. Jag vill göra en film som kan stå för sig själv och fördjupa, berätta någonting om dem, samtidigt som den är lättillgänglig och underhållande, och sätta mitt eget avtryck. Och det fick jag.

Du vill gärna både skriva och regissera?

- Ja, det gör jag. Att bara sitta och skriva... Jag fattar inte att folk inte bara hamnar på dårhuset. Man blir så introvert. Och så ska du disponera din tid själv, till slut kanske man skriver på nätterna och sover på dagarna. Samtidigt är det väldigt behagligt efter en lång inspelning, där varenda minut är schemalagd. Då är det skönt att gå över till manus och diskussioner.

Och du fick åka till New York för några scener med Per Morberg där i början. Var det därför du skrev in det?

- Absolut (skratt). Nej, självklart inte. Man skulle vara lite smart alltså, och lägga hela handlingen på Jamaica om man vill åka dit. Men nu har vi skrivit in att vi ska åka till Spetsbergen och det är väl dumt? Det är kallt. Hade varit bättre med Italien eller något trevligt. Men New York var klart från början. Och det gick jättebra att spela in där, vi hade ett amerikanskt team.

Hur lätt är det att spela in i New York?

- Mycket enkelt. Det är klart att det måste planeras, men folk är otroligt effektiva där. Vi filmade väldigt lite på gatan, de gatubilder vi tog var utan tillstånd. Du får filma i New York utan stativ utan tillstånd, men min fotograf plockade iallafall fram stativet. Jag tänkte att nu kommer vi åka dit, men det gjorde vi aldrig.

Man halkar lätt in på filmpolitik, och vem som får och inte får stödpengar... Du har varit med länge, vad är din syn?

- Jag fick inga pengar för den här. Filminstitutet tackade nej, med motivationen om att de inte vill vara med om en uppföljare. Tråkigt, tycker jag, för jag ser inte filmen som en uppföljare. Men så är det. Det är alltid tråkigt när man inte får pengar. Det gjorde att vi fick jobba hårdare för att få in privata pengar. Manuset kanske var för svagt? Jag vet inte riktigt. Nu har vi automatstödet, så nu ska pengar fördelas mellan superkommersiell och konstnärlig film. Det är en svår gräns, vad är vad? Hur kan du veta vad som blir en bred film, som egentligen en väldigt konstnärlig film också kan bli. Det kan hålla en vaken om nätterna. Men jag tycker det är otroligt kul att nå ut och göra komedier, blanda det med värme och känsla, och samtidigt berätta något otroligt starkt. Jag gör ändå historier som kommer att påverka människor väldigt starkt, samtidigt som det ska bli så underhållande som möjligt. Jag är ofta kritiserad också, av både kollegor och kritiker som tycker si och så. Man får alltid skit. Mycket positivt också, men det är skiten som sätter sig.

Vad kritiserar man dig för?

- All underhållning är lätt att kritisera. Det är alltid lättare att kritisera något lättillgängligt än något svårt. Men det är också svårt att göra lättillgängligt material utan att det blir töntigt. Publiken är smart. Publiken är också törstande efter varma, kärleksfulla filmer som säger något. Där du blir berörd men ändå får skratta. Jag känner iallafall väldigt många vanliga människor som känner så, som jag. Är jag trött en fredagskväll går jag inte och ser en svår film.

Hur kom du in i filmbranschen?

- Jag pluggade filmvetenskap och skrev manus. Då träffade jag Ingmar Bergmans skripta, Kerstin Eriksdotter, som också pluggade. Hon frågade om jag ville följa med henne och jobba hos Ingmar Bergman, på "Efter repetitionen". Jag skulle vara hennes praktikant, och hon lärde mig skripta-jobbet. Parallellt fanns något som hette Filmverkstan, där var jag på kvällar och helger och gjorde många egna kortfilmer. Det var klart tidigt att jag ville bli regissör. Jag jobbade sedan som skripta i några år, sen som regiassistent, och gjorde samtidigt mina egna kortfilmer. Några fick stor uppmärksamhet och en del priser i världen. Sen kom novellfilmen "Love Boogie" och smällde till ordentligt.

- Jag gick en filmutbildning i Tyskland där jag fick höra: "Du kan göra så mycket bra komiska scener. Kombinera dem med tragik så kommer du att lyckas otroligt bra". Då kändes det som att hitta hem.

Var kommer ditt filmintresse ifrån?

- Jag är väldigt fotointresserad från början. Jag har tagit mycket stillbilder, försörjt mig på det ett tag. Jag är uppvuxen i Kanada, i Toronto, och tittade alltid på TV eller gick mycket på bio. Jag kände att här finns det någonting. Det var mycket musikaler. Det kommer därifrån. Jag ville själv skådespela men gillade inte riktigt när någon regisserade mig. Det ena födde det andra.

Har du tips för folk som vill bli regissörer?

- Jobba hårt. Nu finns det så mycket möjligheter, så gör kortfilmer. Försök att berätta en historia på så kort tid som möjligt. Gör inga dyra produktioner, för då fastnar man bara. Ta från egna referenser, vad har du för starkt i ditt liv, som är unikt för just dig? Vad är svårt i ditt liv som du kan dela med dig av till någon annan? Jobba ihop med någon annan, om man hittar en kollega är det fantastiskt. Jag tycker om att regissera själv, men jag tycker väldigt mycket om att samarbeta före. Hitta vem du själv är i ditt berättande. Krysta inte till det, för det märks i filmen sen. Hitta manus eller böcker som du vill berätta, och titta på trovärdigheten. Men om du gillar science fiction eller skräck, då snackar vi en helt annan genre och andra referenser.

Hur var det att träffa Ingmar Bergman?

- Jag trodde att jag skulle få sitta längst bak, och kanske få en glimt av inspelningen. Men han drog fram en pall och jag fick sitta bredvid honom i sex veckor. Det första han frågade mig var: "Vad betyder ordet sålla?". "Ja, det betyder väl gallra", sa jag. "Bra, du har du iallafall ett ordförråd", sa han till mig. Då var det klart. Sen fick jag sitta där och i princip hålla andan i sex veckor. Det gällde att inte tappa något, och inte lägga sin pärm på hans bord som han ändå inte använde. Men det blev väldigt bra. Det var generöst för mig, jag fick se exakt hur han arbetar med sina skådespelare. Han frågade också varför jag var där, och jag berättade att jag ville bli regissör. Det var väldigt generöst av honom att jag fick sitta där bredvid, och uppleva hur han tvingade skådespelarna att aldrig blinka och inte andas i princip. Men ändå hade han en väldig värme mot sina skådespelare, och kunde vara ganska hård mot teamet. Rädd var jag.

Var många rädda för honom?

- Alla var rädda. Ja. En dominant herre med hög status som bestämde allting.

Inte som du är på inspelningen?

- Jag är också ganska dominant. Inte på grund av Ingmar Bergman utan på grund av att jag vet vilket helvete jag får om inte jag blir klar. Idag i synnerhet ska man helst inte ha övertid, man ska hålla sig inom ramarna. Jag kanske inte får jobb framöver om jag inte håller mig. Då blir jag också rädd, och då kan jag bli ganska bestämd.

Berätta mer om dokumentärklippen som syns i "Hur många kramar...".

- Det överraskade mig att de var så öppna, och berättade för mig. Jag ställde ganska personliga frågor. Jag var orolig att jag inte skulle få något svar överhuvudtaget. Jag satt ensam där i lusthuset och frågade de där frågorna, tillsammans med fotografen. Resten av teamet satt i stora huset, men de fick lyssna. När de fick slappna av kom de där berättelserna. Vi tog bara med en bråkdel. Men jag kan berätta att vi gör en Youtube-film, så det kanske kommer något annat vid sidan av. Det finns så pass mycket intressant material. Men teamet satt och grät där uppe i huset, för det var så starka historier. Alla människor har vi ju någon smärta som vi bär på. Deras är så påtaglig. Jag kunde inte ta med allt, för då hade filmen blivit så baktung.

- Jag vill väldigt gärna släppa det på något sätt. Vi diskuterar det nu, och det är väldigt intressant.

Kan det bli en tredje film?

- Man får aldrig säga nej. Jag tror inte det, men jag trodde inte det skulle bli en andra film heller... Det är klart vi har flera historier men inget uttalat än.

Som en sista fråga: Hur många lingon finns det i världen?

- Det är en symbolisk fråga, det var något som Bosse sa plötsligt. Och den är så bra, den representerar det abstrakta tänkandet. Att det är något man går runt och tänker på. Häromdagen tänkte jag på häftstift. "Är det någon som använder häftstift längre? Finns ordet överhuvudtaget kvar?" Jag gillar såna väldigt abstrakta tankar, och det gör det här gänget. Och varför det sedan blev kramar - Bosse är en kille som gillar att kramas, han behöver det. Det var mycket krampauser, man vänjer sig med tiden och till slut blev vi också beroende. Vi kramades och då kunde han säga "Nu mår jag bra. Nu kan vi fortsätta." Så föddes den här titeln.

"Hur många kramar finns det i världen" har bopremiär på fredag, 16 augusti.