Kjell Sundvall om "Jägarna 2"

5 September 2011 | 11:31

"Första filmen var jävligt personlig för mig"

Kjell Sundvall är en av Sveriges flitigaste och mest folkkära regissörer. 15 år efter biosuccén ”Jägarna” träffar MovieZine honom inför premiären av uppföljaren. Han berättar om älgjakt, manusutkast med en machete-beväpnad Lennart Jähkel och om känslan av att få säga ”Bring in the choppers!”.

Det är en morgontrött Kjell Sundvall som möter mig i hotellobbyn i Malmö efter att flängt genom land och rike de senaste dagarna för att marknadsföra sin nya film. Världspremiären var i Överkalix där inspelningen ägt rum. Därefter följde Norrland – dvs. Sundsvall och uppåt. Jag frågar om det var på grund av älgjakten.

- Ja, framför allt på grund av det. När älgjakten väl börjat så är det ingen där uppe som går på bio, den är jävligt viktig där i Norrlandslänen. Och sen tycker jag som Norrbottning att det är lite fränt att få prioritera Norrland för en gångs skull. Och de är jävligt stolta att få vara i centrum för en gångs skull.

Vad har du fått för bemötande där uppe?

- I Överkalix- och Norrbottenstidningarna har bemötandet varit fantastiskt så hemmaplan är avklarat, jag fick fyra plus där uppe.  Överkalix har 3000 invånare och efter två veckor av visningar så har 2300 sett den redan. Biografen har sålt mer biobiljetter de senaste veckorna än han gjort under hela 2009 och 2010. Så Överkalix är avklarat, nu är det resten av landet som gäller.

Hur känns det nu då, att komma tillbaka till "Jägarna" efter 15 år?

- Jag har ju sagt blankt nej i 12-13 år till att göra en uppföljare, så jag trodde ju aldrig det skulle bli av. Första filmen var jävligt personlig för mig, jag skrev den själv och den bygger på människor och företeelser som jag har en relation till. Allt i ettan är ju sant, förutom mord och våldtäkt som jag lagt till själv för att spetsa historien som baseras på Kalixhärvan på 80-talet. När den blev en succé så ville jag inte skita ner ettan, även om folk tjatat på mig i alla år. Men så till slut satte jag mig ner med Björn Carlström som var med och skrev ettan som dramaturg. Vi hade ett manuskript som handlade om att Hells Angels var runt i Norrbotten och bråkade, och jag sa att jag inte vill göra någon Bikers-film, det är bara ett jävla påhitt. Då hade jag även varit i Danmark på manusmöte i Köpenhamn efter att danska författare hade skrivit på en uppföljare och den ena idén var ju stolligare än den andra. Men det enda jag sa var bara ”nej, nej, nej!” tills vi satt på det där mötet, hade slängt bikermanuset och började snacka fram en egen historia. Sen har vi skrivit säkert 15 versioner av det där manuset innan vi sa – nu gör vi det här, nu kör vi!

Fanns det något manus som ville återuppliva Lennart Jähkels karaktär? 

- Ja, det har ju nämnts också. Att han på nått sett hade överlevt explosionen i slutet av ettan. Jag vet vi hade någon absurd variant på tal som skulle filmas i Filippinerna, på någon jävla ö där. Lassgård och den filippinska tjejen var kära i varandra och sen plötsligt kommer Lennart Jähkel där med en machete och är sotis och så blir det fight där bland palmbladen, skrattar Kjell.

Jag lyssnade på ditt sommarprat från -98 och där fick jag intrycket av att inspelningen av den första filmen blev något av en själslig resa för dig, tillbaka till din barndom. Även om ni inte var i Älvsbyn den här gången – var upplevelsen densamma?

- Den här gången var vi väldigt nära en by utanför Kalix där min pappa växte upp och där jag var på somrarna som liten. Vi filmade bland skogar, stenar och stigar där jag har sprungit som barn. Så det är mina hemtrakter. Interiören i Peter Stormares villa filmade vi i byn, bara några hundra meter från pappas barndomshem, så det är väldigt nära och det gör att jag känner mig otroligt hemma bland människorna i Överkalix. De vet ju vem jag är och de har ställt upp för mig och teamet med alltifrån svetsning och timmer till jägarstatister. Nu när vi var uppe på världspremiären sa alla att förra hösten var det roligaste de varit med om, så de ville att vi skulle komma tillbaka och göra mer film där.

Har du lovat dem en 3:a nu alltså?

- Näe, det har jag inte men jag vet att det betyder väldigt mycket för en liten avfolkningsbygd att vi sätter dem på kartan.

Är det stor skillnad mot att filma i Stockholm? Du har ju filmat i både Norrlands glesbygd och i storstan.

- Ja det är det ju, i Stockholm när man vill filma någonstans så frågar de ju direkt – "hur mycket får jag?" Ingen frågar sånt uppe i Norrbotten utan där är det självklart att de vill hjälpa till.

Mellan filmandet av dina två "Jägarna"-filmer har ju utvecklingen av Filmpool Nord gått framåt rejält. Märker du stor skillnad nu?

- Jag har ju gjort mycket film i Norrland, ”Grabben i graven bredvid”, ”Bröderna Karlsson” och ”Hotet” osv. Men det är klart att det är en jävla skillnad mot när vi gjorde ”Jägarna”. Nu finns det teamfolk med yrkesvana i Luleå. Man behöver inte längre ta upp alla från Stockholm, det finns en studio och kunskap som inte fanns då när man var tvungen att ta upp varenda människa. Så visst är det skillnad. Men inte bara positivt, man är tvungen att spela in i Luleå eller Trollhättan för finansieringens skull trots att filmen inte utspelar sig där. Ta ”Bröderna Karlsson” som exempel, där en väldigt liten del av filmen utspelar sig i Norrland, resten ska ju föreställa Stockholm men är uppbyggt i en studio i Luleå för att man är tvungen. Även ”Hundtricket” som utspelar sig i Stockholm är filmad i Luleå. Jag tycker man ska filma i Norrland eller Trollhättan när historierna är där men när man filmar där trots att det handlar om Stockholm – då är det ju vansinne!

Det gjordes ju en uppföljare på din stora genombrottsfilm ”Vi hade i alla fall tur med vädret” häromåret. Som jag förstått det, gjordes den utan att du läst igenom manuset. Hade du kunnat släppa ”Jägarna 2” till någon annan på samma sätt?

- Nej, den hade jag aldrig släppt. Aldrig! Sen släppte jag ju då ”Vi hade iallafall...” för att vara lite hygglig mot den regissören. Men folk har ju kommit fram till mig efteråt som sett den på bio och tyckt att den var jävligt dålig och känt sig lurade eftersom de trodde att jag regisserat den. Så har jag fått ta den smällen på mitt namn. Så det hade jag aldrig gjort med ”Jägarna”.

Det var första gången du och Peter Stormare jobbade ihop, hur var det?

- Det var jättebra, han är ju en kille med fötterna på jorden från Hälsingland så han är ju samma skrot och korn som Roffe och jag. Det är inga Hollywooddivalater där inte! Han passade jävligt bra in i Överkalix bland jägarna och raggarna så det gick jättebra!

Ni sköt en älg under inspelningen, stod det i manuset?

- Jorå, det stod någonstans att man skulle skjuta en älg och i ettan sköt vi flera renar. Jag har inget problem med sånt eftersom att jag är jägare själv, det var ju inte Lassgård som sköt utan en professionell jägare och så klippte vi ihop det. 

Det var rätt många i publiken här i Malmö som hoppade till när man fick se det i närbild.

- Sydlänningar alltså..., suckar Sundvall.

Men du jagar fortfarande själv, trots att du bor i Stockholm..?

- Jadå, jag ska snart upp till Haparanda och jaga med mina släktingar så, jodå.

Vilken typ av bemötande får du från andra jägare efter ettan? Jag tänker på skriverierna kring schablonbilden om norrländska män i filmen. Är de fans?

- De flesta är fans, alla vet ju att tjuvjakt är en ganska marginell företeelse. Det är inte många av de hundratusentals som jagar som ägnar sig åt tjuvjakt, framförallt som i filmen - från en bil. När man gör en film så spetsar man ju till saker och ting. Men alla i skogslänen känner ju igen den där typen av män i orter som kvinnorna flyttat ifrån, medan männen blir kvar i sina föräldrahem. Man jagar, kör skoter och har de intressen man kan ha där uppe. I brist på kvinnor utvecklas en machokultur kring de här maskinerna och vapnen som är ganska grotesk ibland, men den finns! Jag tror de flesta känner igen sig i attityden, och det är den jag försöker beskriva. När ettan kom var det folk från södra Sverige som aldrig varit norr om Gävle, de hade kanske varit i Åre och åkt skidor, som var helt chockade efter att ha fått glutta in i en värld de inte hade någon aning om existerade. 

Har du några drömmar om att filma ”over there”?

- Ja jag tyckte det vore kul att få filma i USA eller Kanada , jag tror jag skulle passa rätt bra som regissör i den där industrin, jag är rätt organiserad och så. Så vore det kul att pröva vingarna på en världsmarknad. Jag tror att om man hade gjort "Jägarna 2" på engelska så hade den kunnat bli som ”Sista Färden”.

Var det inte någon som ville göra "Jägarna" på engelska..?

- Jo, de köpte ju rättigheterna och det skrevs ett manus som hette ”Wild Horses” eller nåt sånt, som handlade om cowboys som sköt vildhästar i Nevadaöknen. Det var en cowboyfilm som aldrig blev av och det är jag glad för.