David Lowery: "Filmen ska kännas som en folksång"

4 December 2013 | 01:01

David Lowery: "Filmen ska kännas som en folksång"

David Lowery pratar med MovieZine om Casey Afflecks distinkta röst, och de filmiska inspirationerna bakom "A Texas Love Story".

Ljud, klippning, skådespelare, fotograf och manusförfattare... David Lowerys meritlista på IMDb är imponerande lång. Men det är bakom kameran han trivs bäst. Och i Stockholm.

- Kyla och regn är mitt favoritväder, så jag är som i himmelriket nu, säger Texasbon David Lowery under sitt första besök i Sverige.

Regissören besökte nyligen Stockholms filmfestival med sin tredje långfilm, "Ain't Them Bodies Saints" - eller "A Texas Love Story" för den som föredrar en märklig svensk översättning. Han medger att kärlekshistorien mellan laglösa Bob och Ruth är välbekant, men han hoppas den bär hans egna stil.

Varför just den här historien?

- Det var inte riktigt storyn som kom först. Jag ville göra en film som kändes som en folksång. Sådant historieberättande har fascinerat mig. Det handlar om att ta en gammal och bekant historia men berätta den med en ny röst. De flesta folksånger handlar om kärlek och kriminalitet. Jag ville ha med förrymda brottslingar, som vi sett i filmer som "Bonnie & Clyde", men på mitt eget sätt. Den kommer inte med något nytt egentligen, och var lätt att skriva, men jag ville hitta ett nytt och eget sätt att berätta den här traditionella handlingen.

Fotot och musiken blev väl en viktig del i det?

- Jag hade en specifik idé om hur jag ville att filmen skulle se ut: så gammalt som möjligt, som om den filmades i en annan tidsera. Fotografen Bradford Young och jag ville att den skulle vara riktigt mörk. Det tror jag att vi lyckades med, att skapa en vacker bild som om den vore filmad genom en flaska bourbon. Musiken, den förväntade jag mig aldrig skulle bli en sådan stor del av filmen. Känslan av en folksång fanns alltid med i manus, men själva musiken kom under efterarbetet. Vår kompositör Daniel Hart började skriva musik som vi sedan klippte till, och vi gillade vad vi fick fram. Den blev själva ryggraden i filmen. Vi kunde till och med klippa bort informativa scener och ersätta den med foto och med musik, som blev filmens nervsystem.

Vilka har inspirerat dig till det här arbetssättet?

- Så många olika. Men de främsta i den här filmen var Robert Altmans "McCabe & Mrs Miller", och till viss del Michael Ciminos "Heaven's Gate", som en referens för fotot. Claire Denis och Paul Thomas Anderson är andra som jag har tittat på.

Kommer du att hålla fast vid den här unika stilen?

- Jag hoppas snarare att varje film blir en naturlig utveckling. Man kommer säkert att känna igen något, som temat i filmerna, men jag hoppas att varje film känns ny. Jag vill inte upprepa mig. Filmerna som jag skriver på nu känns för mig helt annorlunda. Jag är redo att ge mig ut på ny mark.

Vad blir ditt nästa projekt?

- Jag skriver på tre filmer och det beror på vilket manus jag blir klar med först. Det finns en annan film som jag vill göra med Casey Affleck, en science fiction-film. Jag har också en film med Robert Redford som jag jobbar på, och en tredje film som är en filmatisering av en roman. Innan våren hoppas jag att vi kan gå vidare med en av dem.

Du har varit en del av filmvärlden länge. Hur kom du in i branschen?

- Jag har banat min egen väg. Jag gick aldrig i filmskola, utan lärde mig allting själv. Efter ett tag kom mina filmer med i filmfestivaler, jag fick resa och träffa andra filmskapare, och så började vi jobba ihop på andra projekt... Jag har på det sättet infiltrerat independent-världen. Det var aldrig planerat så. Jag lärde mig att klippa filmer, det blev ett arbete som betalade räkningarna, och jag fick chansen att klippa flera riktigt bra filmer. Jag har hållt i mikrofonbommar och provat det mesta. Men målet var alltid att göra mina egna filmer.

Det finns en ovanlig historia bakom titeln "Ain't Them Bodies Saints". Berätta.

- För sju eller åtta år sen spelade en vän upp en låt för mig, och jag hörde fel på texten. Ibland hör man ju fel och misstolkar en sångtext. Så det var det jag hörde, och det fastnade i huvudet. Det var en fin fras som klingade bra. Jag tänkte att det vore kul att skriva en film med den titeln. När jag sedan skrev den här filmen så sökte jag efter en rad ur en sång att använda, och den här kom tillbaka till mig. Titlar är viktiga, de sätter tonen för filmen och skapar vissa förväntningar hos publiken. Alla i filmen försöker vara goda och göra det rätta. Jag vet inte om publiken gör den kopplingen, men titeln sätter tittaren i rätt sinnesstämning. Jag har förresten letat efter sången sedan dess, men jag minns inte vilken det var.

Titlar är viktiga säger du, men i Sverige döpte man om filmen till "A Texas Love Story".

- Ja, de gjorde något liknande i Frankrike. Jag var överraskad att titeln ändå klarade sig så pass länge. Jag trodde att finansiärerna skulle tvinga oss att ändra den. Skådespelarna älskade titeln direkt. Rooney (Mara) sa att hon inte skulle promota filmen under någon annan titel. Vi älskade titeln och lyckligtvis fick vi behålla den, men jag visste att den var svår att översätta. "A Texas Love Story"? Det funkar väl... Det sätter en annan ton för filmen, men visst passar det.

Hur valde du ut skådespelarna?

- Casey (Affleck) var mitt förstahandsval. Jag har alltid älskat honom som skådespelare. Jag gillar verkligen hur han pratar. Här är en film där han får prata massor, och det gör mig lycklig. Men han kan också bli intensiv, samtidigt som han låter hoppfull. Det var viktigt för karaktären. Han är en idealist. Som Ruth ville jag se en okänd skådespelerska, någon utan bagage. En filmstjärna skulle sticka ut i en liten stad i Texas. Rooneys agent läste manuset och föreslog henne. Det här var veckan innan "The Girl with the Dragon Tattoo" skulle släppas. Vi trodde aldrig att hon skulle följa upp en internationell blockbuster med en smalfilm. Men hon gillade manuset och vi kom bra överens. Plötsligt hade vi två Oscarsnominerade skådespelare i rollistan! Det roliga var att ingen visste hur hon egentligen såg ut vid den tiden. Hon var en filmstjärna, men fortfarande anonym, för att hennes största roll var så pass förklädd. Ben Foster träffade jag några veckor senare. Han har aldrig fått spela den schyssta killen, men jag ville se honom i en sådan roll.

Vad ser du själv för filmer?

- Jag kan se vad som helst. Jag har försökt att ta igen en del klassiker på sistone. Men jag ser också fram emot att komma hem och få se Jackass nya film, "Bad Grandpa".

David Lowerys "A Texas Love Story" har biopremiär 6 december.