Intervju: David Hare

21 Februari 2009 | 12:40

David Hare pratar "The Reader"

Resan från bok till film var på pappret svår nog, men när producenterna Anthony Minghella och Sydney Pollack avled, blev den betydligt mer komplicerad. Författaren David Hare berättar här för MovieZines läsare hur han gick till väga för att överföra Bernhard Schlinks förintelserelaterade bok ”The Reader” till filmmanus och vita duken.

David Hare om hur han fick höra talas om ”The Reader”:

– Schweiziska regissören Jean-Luc Godard har en gång sagt att: Om jag någon ska göra en film om Auschwitz så måste det vara från vakternas perspektiv. I en perfekt värld skulle jag direkt ha tänkt på Godards citat efter att jag första gången läst Bernhard Schlinks bok som publicerades på engelska 1997. Precis som många andra hörde jag först talas om boken efter att George Steiner recenserat den i tidningen Observer. Han skrev då: ”Boken är ett mästerverk. Som recensent är det mitt privilegium att kunna säga så högt som möjligt till er läsare: Läs denna bok! och läs den sedan igen”. Eftersom ingen hade trott att Steiner var den sortens recensent som kunde hylla en modern bok, var detta uttalande än mer spektakulärt. Jag sprang direkt och köpte den.



David Hare om varför historien är så viktig:

– Anledningen till att ”The Reader” gjorde ett så stort intryck på många läsare och blev en världssuccé var för att den öppnade dörrar för nya frågor angående förintelsen. Det tog ju lång tid innan allmänheten blev varse om judarnas lidande under koncentrationslägren i Europa under 1930-och 40-talen. Mycket kan ha berott på att man inte ville att de som överlevde förintelsen skulle behöva återuppleva upplevelsen direkt efter att andra världskriget tog slut, och därför lät man det gå en längre tid innan man började fråga om vad som faktiskt hänt. Det mest extrema exemplet var att man skapade staten Israel, där äldre människor inte uppmuntrades om att berätta om sin minnen och upplevelser från kriget. Det var snarare så att överlevare skämdes för att fortfarande vara i livet med tanke på att så många av deras släktingar och cellkamrater hade blivit mördade. Primo Levis krigsrelateradebok ”If this is a man”, som publicerades strax efter krigets slut, lyckades knappt sälja någonting av sin upplaga på 2 500 exemplar eftersom den kom ut för snabbt.

– Det som ändrade uppfattningen om vad man kunde prata om var när nazisten Adolf Eichmann ställdes inför rätta och dömdes till hängning i Jerusalem 1961. I Tyskland hände samma sak under de så kallade Auschwitzrättegångarna i Frankfurt mellan 1963 och 1965. 30 år senare skrev juristen Bernhard Schlink sin första bok utan deckartema, där han vågade berätta en historia som handlade om dilemmat hos många tyskar som helt ofrivilligt var födda som barn till krigsförbrytare. Frågor som tas upp i boken är: Hur kan kan den kommande generationen hantera sina föräldrars hemska handlingar och hur kan de leva ett normalt liv? ”The Reader” är inte bara en bok som handlar om det som hände efter andra världskriget i Tyskland, det är också en skildring av den svåra och smärtsamma processen som kan kallas för sanning och försoning.



David Hare om historien i sig:

– ”The Reader” är på pappret en enkel historia som har mycket gemensamt med en förlängd novell i samma stil som författarna Kleist och Schnitzler. Men vid en närmare titt är den mycket mer komplex. Handlingen äger rum i en tysk stad i mitten av 1950-talet där 15-årige Michael inleder ett sexuellt förhållande med en äldre kvinna, Hanna Schmitz, som han möter då han blir sjuk. Under deras träffar läser han för henne ur diverse välkända böcker. Han känner också på sig att deras träffar har en underton som inte är helt acceptabel. Plötsligt försvinner Hanna och först flera år senare får Michael se henne igen då han studerar juridik. Mötet sker under en krigsrättegång där Hanna är åtalad för hemska krigsbrott eftersom hon jobbat som vakt i ett koncentrationsläger. Men under rättegången inser Michael att han faktiskt sitter på bevis som skulle kunna lindra Hannas kommande straff. Boken ställer frågan om han kan hjälpa någon som han älskat, men som också bedragit honom. Och ännu värre, vad är man egentligen skyldig någon som gjort så hemska saker?

David Hare om sina första intryck av ”The Reader”:

Så fort du läst klart boken inser man att den inte handlar om förlåtelse. Tvärtom så är författaren Schlink väldigt tydlig i både sitt skrivande och i intervjuer att ingen författare, tysk eller ej, har moralisk rätt att skildra tyskarnas krigsbrott med någon form av förlåtelse. Därför blev det en ännu svårare utmaning att överföra boken till film. Den klassiska Hollywood-filmen slutar alltid med att hjälten inser sina egna brister och lyfter sig själv utifrån det. Men Schlink menar att Hanna aldrig riktigt förstår vad det är hon gjort och kanske är det så att man aldrig kan förstå så hemska gärningar. Hur skulle man då kunna göra en film där en av huvudpersonerna i stort sett inte lär sig någonting?

David Hare om varför han ville göra film av boken:

Eftersom uppgiften att skriva ett filmmanus utifrån boken var så pass klurig, var det nog ett bevis på min envishet att jag faktiskt bestämde mig för att göra det. En annan orsak kunde vara att jag sedan länge var less på krigsfilmsgenren och att den var så förutsägbar. Steven Spielbergs ”Schindler’s list” var den absoluta toppen. Den såg jag en gång och aldrig mer eftersom den lyckades uppnå det som Godard trodde var omöjligt, den gjorde offren rättvisa. Därför kände jag att det både var onödigt och omöjligt att försöka göra något bättre. Det som fick intresserad av ”The Reader” var att historien snarare försökte göra motsatsen till ”Schindler’s list.” Här skulle vi skildra konsekvenserna av samma händelse, men från gärningsmännens sida och deras följande generationer.





David Hare förklarar hur det till slut gick till när han fick skriva manus:

– Det är helt omöjligt att på ett begränsat utrymme försöka förklara hur tung vägen var från att jag läste boken till att jag såg den slutgiltiga filmen. Det är alltid svårt att göra film, men produktionen av den här var extremt svår och faktiskt rätt hemsk. Bokens rättigheter var redan sålda till brittiska regissören Anthony Minghella och hans amerikanska partner, regissören och skådespelaren Sydney Pollack, som tillsammans startat filmbolaget Mirage. Tanken med Mirage var att kunna erbjuda finansiering och hjälp till andra filmmakare, men att det också skulle vara en bas för Minghella och Pollacks egna projekt. Jag tjatade extremt mycket på Anthony om att få skriva manuset till ”The Reader”, men han hade bestämt sig för att både skriva och regissera filmen själv. Hösten 2006 ringde dock Anthony regissören Stephen Daldry och sa att han måste slänga in handduken eftersom han inte hade tid att göra ”The Reader” på grund av andra filmprojekt. Han hade dåligt samvete att han inte kunde hålla sitt löfte till bokens författare. Därför kunde Stephen och jag plötsligt börja arbeta med filmen under ett villkor, att vi levererade filmen ett kalenderår efter att vi fått rättigheterna.

David Hare om den olycksdrabbade filminspelningen:

– Vi kunde dock aldrig ha förutsett alla olyckliga händelser som skulle inträffa under inspelningen. En kort tid efter att vi hade börjat filma fick vår kvinnliga huvudrollsinnehavare (Nicole Kidman, MovieZines anmärkning) hoppa av eftersom hon blivit gravid. Inspelningen blev då försenad och kort uppskjuten. Under detta avbrott diskuterade vi tillsammans med Sydney och Anthony, som var filmens producenter, historiens egentliga tema. Sydney, som var tystlåten, en bra actingcoach och filmanalytiker, återkom hela tiden till vilken metafor som själva läsandet hade i filmen. Vad är egentligen litteraturens betydelse?

– Under dessa möten samtalade vi alla med en enkelhet som är väldigt ovanlig i det moderna Hollywood. Stephen och jag kände aldrig att vi arbetade för Sydney och Anthony, utan i stället att vi var fyra samarbetspartners som skapade en film som fascinerade oss alla. Därför blev det ett enormt bakslag då båda avled under loppet av två månader. Vi hade länge vetat om att Sydney var sjuk i cancer, men Anthonys död tog oss alla på sängen. Jag minns att jag precis skickat honom en scen som jag skrivit om och fått hans svar. Några dagar senare var han död, 54 år gammal.

David Hare om det slutgiltiga resultatet:

– Trots dessa tragedier var vi tvungna att få filmen gjord. Vi hade två klara fördelar i Stephen Daldrys skicklighet och uthållighet som filmskapare och genom ett enormt stöd från den stora ensemblen och filmteamet, som till största del var tysk. Kate Winslet och Ralph Fiennes kompletterades med många av de bästa tyska teaterskådespelarna. På ett sätt kändes det som att Stephen och jag var inkräktare som vågade ställa Berlin mot väggen gällande dessa krigshändelser, när de vi beskrev egentligen visste mer än vi. Men vi klarade det tack vare Stephens oklanderliga skildring som återskapade historien med en stolthet som bara ett proffs kan ha. Men samtidigt var det också en kollektiv triumf då alla tyskar som jobbade tillsammans med oss gjorde sitt absolut bästa. Varje avdelning i vårt team såg till att denna historia inte bara blev berättad, utan att den i minsta detalj skulle vara autentisk och övertygande. Jag hade aldrig trott att skapandet av en film som handlade om sanning och försoning, kunde bli så perfekt genomförd kollektivt.