Exklusivt med Christina Lindberg

Angela Fortes Olsson
11 Februari 2013 | 19:45

Christina Lindberg söker hämnd i ny film

Angela Fortes Olsson träffar "Thriller"-stjärnan för en lång intervju om det vilda 70-talet, kvinnoideal och våldsrollerna.

Vår egen 70-tals pinuppa och vigilante Christina Lindberg, musa och inspirationskälla till ingen mindre än Quentin Tarantino själv, är redo för en ny roll efter 30 års tystnad. Tidigare i vintras åkte hon till Indiana i USA för att spela in den mest våldsamma stridsscen som någonsin har gjorts, i den kommande filmen "Cry for Revenge". Hon ska där slåss ensam mot 70 stycken skurkar i en enskild scen.

Jag åkte upp till Sci-Fi-mässan i Stockholm för att intervjua Lindberg om utviken och 70-talsfilmerna som gjorde henne till den ökända revenge-drottningen som hon är idag inom kultgenren exploitationsfilm.

Den nya filmen "Cry for Revenge" baseras på hennes figur från "Thriller", Frigga, och är en klassisk hämndfilm. Där kommer Christina in som en ond överraskning och får slåss mot 70 skurkar. Först var det meningen att hon skulle göra en cameo-roll, men efter att regissören ringt upp och frågat Christina vad hon helst ville spela, en cameo eller vanlig roll var det inte svårt att välja.

- Det skulle ändå stå på rollistan att jag skulle vara med i en cameo-roll och då var överraskningen ändå förstörd. Därför kunde jag lika gärna spela en inskriven roll, säger Christina.

Hon fortsätter att berätta om fördelarna med att hon slog igenom i exploitationsgenren istället för "vanliga" blockbusters:

- Något jag kan säga allmänt om den här kultgenren som jag är delaktig i är att den är oerhörd smickrande. Dels för att det är unga människor som söker sig till filmerna för att hitta sin egen identitet och ämnen de fascineras av, och dels för att alla vi som var med på 70-talet får vara med igen. Om och om igen, vi går aldrig ur tiden. Det är varken diskriminerande för mig som kvinna, eller för att jag nu har blivit äldre, tvärtom spelar åldern ingen roll. Det är det bästa med denna genren.

- Kvinnor i Hollywood är helt passé när de har passerat 45, men nu ska jag som 62-åring åka till USA och slåss mot skurkar igen. Det är jättekul att det är så stort som det är i USA. När vi åkte på konventturnering där var vissa av exploitationgänget från 70-talet så gamla att de knappt kunde sitta på en stol, och där står det tjugoåringar i kö, utklädda till våra karaktärer, och fick nästan hjälpa till att hålla pennan för att få en autograf. Det tyckte jag var så himla gulligt.

Jag läste att du var väldigt blyg när du var yngre. Har du kommit över det nu?

- Nej, jag har nog en slags blyghet i mig fortfarande. Men i och med att jag är på mycket konvent och liknande där man måste stå på scen, så jobbar man mot rädslan hela tiden och då försvinner den pö om pö. Men jag har aldrig varit blyg över att ta av mig kläderna och det vet jag att folk alltid undrat över och tyckt varit konstigt. Folk tror att för att man är blyg så kan man inte ha ett bra förhållningssätt till sin kropp, men det kan man ha ändå.

Men känner du att du har en exhibitionistisk sida, som ändå gjort att du kom in på den väg du valde?

- Jo, men det känner jag att jag har. Men jag tror också att kvinnor, eller människor i allmänhet som blivit brända på nåt sätt, har det behovet. Jag växte upp i Göteborg med en mamma och två syskon. Mamma jobbade som städerska och var borta mycket så jag fick alltid passa mina småsyskon ensam. Jag tror att när man har en mamma, som är både fysiskt och känslomässigt frånvarande, så drivs man mot ett behov av att bli sedd. Och i mitt fall blev jag ju sedd för mitt utseende, för jag var ju ingen skådespelare när jag upptäcktes. Men jag fick bekräftelse och folk såg mig, och detta fyllde det tomrum som jag hade. För mig har detta bara varit bra, jag har bara mått bra av all den uppmärksamhet som jag har fått.

Känner du att du var väldigt naiv när du började med utviken, eller tänkte du någonsin på konsekvenserna?

- Hm, ja naiv är man ju alltid när man är väldigt ung, man kan inte relatera till världen på något sätt. Man har ju ingen livserfarenhet så visst är man naiv.

Idag kallas utvikningstjejer för glamour-modeller. Men så värst glamouröst var det inte på 70-talet har jag förstått. Ni fick mycket skit för det, stämmer det?

- Ja, jag hade ett väldigt flyt får jag ju säga. Jag hade det lite bättre, men vi fick ju jättedåligt betalt exempelvis. Men jag får ända säga att jag bara har bra erfarenheter med mig, jag tror det beror på att jag var så himla seriös. Jag gick verkligen in på att göra ett bra jobb med allt jag tog mig an, och då såg folk att jag var seriös. Det räddade mig nog från att hamna på fel spår.

- Jag var alltid noga med att sätta tydliga gränser, det var hit men inte längre. I den världen, med film och unga utvikningstjejer i exploitationgenren, var det klart att det sökte sig många suspekta människor, och var man inte vaken kunde man lätt råka otroligt illa ut, det är tyvärr den bistra sanningen.

Men hur ser du på bilderna och filmerna idag? Är det något du ångrar eller ser du det som starten på din karriär?

- Nej, jag ångrar ingenting. Absolut inte. Det är en del av mig. Jag skulle inte må bra av att gå runt och ångra mig. Det har tagit mig hela världen runt och till vart jag står idag.

Dessutom är bilderna mer estetiska än pornografiska än de bilder som finns i i till exempel Hustler och Penthouse idag.

- Ja, de mer "utfläkande" bilderna dök upp i mitten av 70-talet. Men jag hängde liksom aldrig på den trenden, det var jag för blyg för och tyckte faktiskt inte dem var anständiga, haha. Om man skulle jämföra mina bilder med dagens kan man jämföra med Café eller Slitz, fast mina bilder var mer stylade. De tjejer som viker ut sig idag, är mer halvkändisar som gör en grej för sin karriär. Jag däremot kom som arbetartjej från en helt annan värld och tog steget in till en blivande karriär. Jag gjorde en ganska farlig resa. Nu hade jag turen på min sida, men det är absolut värt att ta  en rejäl tankeställare, innan man bara hoppar på tåget.

Var du en engagerad feminist på 70-talet?

- Nej, verkligen inte men det var så många andra istället. Feminismen var uppdelad i två parallella världar på 70-talet. Där fanns glamourvärlden, där jag fick stolpa omkring i dåtidens mode med högklackade skor, och utstyrslar som en påfågel, medan de mer radikala feministerna, gjorde helt tvärtom. De "klädde ner sig" och såg ner på oss "sminkpumor" som förrädare och offer för det patriarkala samhället. Och vänsterns "rödstrumpor" som de starkaste feministerna tillhörde, var nästan en elitisk grupp. Den var väldigt aggressiv och gjorde man inte precis så som dem tyckte att man borde bete sig eller se ut, var man inte välkommen. Det var deras sätt eller inget sätt, och tyvärr skrämde dem folk snarare än engagerade, vilket jag tycker är väldigt sorgligt, då grundtanken var bra.

- Dagens feminister har en mycket sundare inställning och syn på livet nu än då, däremot tycker jag att det finns en sorglig tendens i samhället idag, där unga tjejer helt tappat kontakten till sin egen kropp. Nu sprutar man in silikon både här och där på sin kropp, unga tjejer som redan är jättevackra. Jag tror att det är därför 70-talsfilmerna fått ett sånt uppsving idag. Man vill åt den här naturligheten som fanns då. Vi såg ut som vi gjorde i alla former och behag. De unga tjejerna fattar inte hur bra de egentligen ser ut, den ungdomsglans man har när man är ung kan ingen operation i världen få fram. De skulle vara jättestolta istället. I Stockholm idag ser ju nästan alla tjejer likadana ut, superblonda, silikon och "Kalle Anka-munnar", jag förstår inte att killarna tycker det är snyggt?

Ser du på dina karaktärsroller som starka kvinnoroller, eller hur tänkte ni när ni fick manusen?

- Nej, jag har faktiskt spelat mest offer i mina filmer, men jag upplever ändå det som att många förknippar mig mest med Frigga-karaktären. Frigga i "Thriller - en grym film", är väl den mest tydliga vigilanten som ändå tar hämnd för den orätt hon utsätts för. Men när filmen kom ut 1974, blev den totalsågad, kritikerna tyckte det var den sämsta skitfilm dem någonsin sett. Men idag har det på nåt sätt vänt till en slags våldsfeminism, vilket jag kan tycka är lite märkligt. För jag personligen är emot våld på alla sätt, så "Thriller"- filmen är inte mig på något sätt, jag förespråkar inte det våldet på något vis. Men å andra sidan, kan jag förstå varför Frigga förespråkar en stark kvinnobild, det har man insett efter "Millennium"-trilogin och "Kill Bill"-filmernas succér.

För mig är du starten på den exploitationsera som startades med kvinnliga vigilantes på 70-talet, tillsammans med Pam Grier från blaxploitationgenren. Men när ni var mitt uppe i det, förstod ni någonsin hur stor genren skulle bli?

- Nej, jag visste inte vad dessa filmer skulle mynna ut i, inte det blekaste. Men däremot just för att jag var så superseriös när jag gjorde mina roller, och gav allt, blev jag bara bättre och bättre för varje film. Ibland gick det så långt att folk sa att den enda som tar det här seriöst, det är Christina Lindberg. Men orsaken till att jag var så seriös var att vi hela tiden jobbade med seriösa filmproduktioner, superduktiga och erfarna skådespelare. Allt från Dramatenfolk till nu etablerade Hollywoodskådespelare som Stellan Skarsgård.

- Allt runt omkring filmen var jätteseriöst. Vi jobbade med fantastiska musiker, som skrev originalscore till filmerna, fantastisk kostympersonal, vi hade till och med samma tekniker som Ingmar Bergman jobbade med. Därför var det lätt att känna att det var seriöst, och då vill man ju lära sig mer för att utvecklas. Dessa filmer gjordes ju enbart i kommersiellt syfte, de skulle exporteras direkt utomlands så fort de var klara. "Thriller" blev dessutom bannlyst på svenska biografer, så man visste aldrig hur länge lyckan skulle hålla sig i, därför gav jag allt i varje film.

Quentin Tarantino utnämnde dig och "Thriller" som sin stora inspiration till "Kill Bill". Tror du han är den stora orsaken till att både du och vigilante-temat är på tapeten igen?

- Ja absolut, speciellt när han nämnde "Thriller" som en inspirationskälla. Där fick både jag och mina gamla filmer ett rejält uppsving igen. Det var verkligen jättestort när vi fick veta detta. Han lät alla sina skådespelare titta på filmen för att de skulle få känslan och sinnesstämningen innan de började filma. Och Quentin Tarantino tycker verkligen att "Thriller" är den grymmaste filmen som någonsin har gjorts. För mig blev det mer "hjälp, har jag varit delaktig i en sådan häftig våldsfilm", men självklart sätter han den i relation för sin tid. Idag hade den ju nästan visats efter barnprogrammen, med det utbud som finns idag, för att inte tala om Tarantinos egna filmer som är så brutala och våldsamma, att jag knappt vågar se på dem själv.

- Men jag är jättetacksam för att Tarantino uppskattade "Thriller" så mycket, det gjorde att jag har fått resa oändligt mycket. Vi blev faktiskt inbjudna av Tarantino själv till Los Angeles. Han betalade vår resa och boende i en vecka mot att han fick visa alla mina filmer på en liten teater på Hollywood Boulevard. Sedan hade han själv en liten filmfestival dit alla filmerna skickades vidare till. Det var hans "krav" mot att han skulle stå för allt, och det var vi ju självklart inte sena med att tacka ja till. Sedan sågs vi i Stockholm när han var på premiären av "Inglourious Basterds", och då fick jag komma upp och prata 45 minuter med honom på hans hotellrum. Efteråt gick vi på premiären och då ropade han upp mig på scenen som sin musa och så fick jag gå upp där och ta emot publikens jubel. Det var stort.

Tycker du att det känns konstigt att du är så stor utomlands, men mer anonym här hemma i Sverige?

- Det är lite lustigt, men jag är bara glad. Det har inneburit att jag fått åka ut och resa runt i världen. Men det är helt och hållet tack vare internet, det har blivit ett nätfenomen. Innan dess, var det oerhört svårt för folk att få tag på filmerna, men just därför har nu även den yngre generationen fått möjlighet att ta del av filmerna med.

Tror du det hade sett annorlunda ut om filmerna hade gått upp här hemma i Sverige?

- Nej, det skapades en myt kring filmerna redan då, och det brännmärkte dem. Men jag tror det var Bo Arne Vibenius (regissören) tanke från första början. Jag tror hans tanke från första början var att få exempelvis "Thriller" totalförbjuden. Så mycket spekulerade han när han gjorde filmen. Han var stolt över att ha gjort en mörk thriller, våldsammare än vad som någonsin tidigare gjorts.

Mitt i din blomstrande karriär träffade du din blivande man Bo. Då hade du börjat filma i Japan, och trivdes där så bra att du fundera på att stanna. Var det kärleken som gjorde att du kom hem till Sverige igen?

- Nej faktiskt inte. Jag älskade Japan, alla var jättetrevliga och jag hade mycket väl kunnat bli kvar där. Men det var så mycket jobb, jag var helt slutkörd... Japanerna har inte den arbetsmoralen vi har, här jobbade man bokstavligen dygnet runt, jag var så trött och ville bara hem och sova. De var så krävande och trots att jag sa till att jag måste vila fortsatte vi filma. Jag sa även till dem att hemma i Sverige har vi bara 8 timmars arbetsdag (skratt).

Men sedan väl hemma i Sverige igen startade ni upp tidningen Flygrevyn, som du är chefredaktör på nu. Var det därför du utbildade dig till journalist?

- Nej, det hade jag faktiskt redan gjort innan Japan resan, på Poppius Journalistskola. Sedan varvade jag flygrevyn, med jobb på Bonniers och faktiskt FIB Aktuellt där jag en gång varit utvikningsbrud. Men även där tog jag jobbet lite för seriöst för jag var ute och gjorde samhällsrepotage om olika naturbovar, så redaktionen fick nog lite mer än de hade förväntat sig. Sedan snubblade jag över Flygrevyn i samband med min sambo, och började göra personporträtt på högt uppsatta inom flygvapnet, Lufthansa med flera.

Känns det som du fått lite revansch nu när du blivit en etablerad journalist, för de människor som tittade ner på dig under 70-talet?

- Både och, jag tror att kvinnor från min generation fortfarande inte kan släppa min ungdomstid. Däremot har jag fått en otroligt respons av den yngre generationen vilket är jättekul och smickrande, men jag tänker inte så mycket i revansch-banorna. Jag lever mitt lyxliv, jag gör min tidning, lever på min gård med djur och natur och åker på roliga konvent och lever precis det liv jag vill. Vilket jag redan gjorde på 70-talet också. Jag kan tycka synd om de som propsade på att leva så "anständigt" och korrekt, och valde bort ett liv i glamour, som nu på äldre dagar har börjat anamma det livet. Medan jag har fått leva så hela mitt liv, då undrar jag vad det var för nytta med det? Leva utan smink och fina kläder, endast för att leva i protest. För kvinnokampen har ju inte vunnit kriget mot smink och mode än idag, så varför kan man inte lika gärna vara riktigt snygg, samtidigt som man strider mot världens orättvisor?

Du sökte ju in ett antal gånger till olika scenskolor. Är det med sorg du blickar tillbaka över att du inte kom in, eller känns det som du gick din egna väg istället?

- Just då var det jättesorgligt, jag ville ju verkligen in. Jag hade en pedagog som drev mig väldigt hårt, hon blev jättebesviken när jag inte kom in. Jag läste in tunga roller som Eleonora i Strindbergs "Påsk". Starka själfulla roller som skulle kompensera för mitt ytliga tidigare liv tänkte jag, och jag kom igenom flera prover men föll på slutprovet. Då kom faktiskt Dan Ekborg fram till mig och sa: "Du ska inte vara ledsen Christina att du inte kom in, du ska vara glad att du slipper det här. Det är bara vänster och politik det handlar om", så på ett sätt var jag ju faktiskt helt chanslös. Men jag hade fått rådet av många TV-produktioner, som rådde mig att ta mig in på en scenskola för att tvätta bort den stämpeln jag hade fått från utviken. Till slut ebbade det ut av sig själv, och idag är jag bara tacksam för det gav mig möjligheten att få pröva på olika saker i mitt liv. Nu får jag vara inom kultgenren där jag fortfarande anses aktuell, hade jag varit en "vanlig" skådespelare kanske jag hade vart passé för länge sedan.

Nu åker du snart iväg för din nya vigilanteroll i "Cry For Revenge", hur ser framtiden ut annars, några mer storartade planer?

- Ja, det blir mer konvent såklart och under 2013 åker jag till Kanada och förhoppningsvis även Brasilien, men det är inte riktigt klart än. Sedan har jag ett samarbete på gång, med en jättehyllad ung regissör från USA som hyllats både här och i USA. Men det kan jag inte prata om riktigt än, du får hålla dig à jour helt enkelt.

Men känner du att du skulle vilja börja spela mer filmroller igen?

- Nej, då känner jag mer för någon gång då och då, om ett sammanhang känns lockande. Eller om det är ett konvent med förebilder som jag själv står för, då kan det vara kul att delta, annars trivs jag så bra, ute på mitt lilla land, med min natur och mina hästar.

Skribent
Skribent