"Jag kan inte jobba mer i Sverige"

6 December 2011 | 14:30

Bill Skarsgård: "Jag kan inte jobba mer i Sverige på ett tag"

Bill Skarsgård om sina första steg mot en internationell karriär, bioaktuella "Simon och ekarna" och att ständigt vara nummer fyra.

- Det var ju ni som gav "I rymden finns inga känslor" en etta!

Min intervju med Bill Skarsgård kunde ha fått en bättre start. Jag hade hoppats att han snarare skulle komma ihåg oss för att det är den fjärde gången på knappt tre år som MovieZine intervjuar honom. Jag får skylla eventuella dåliga betyg på en full praktikant, och går genast vidare med frågorna:

Läser du ofta recensioner av dina filmer?

- Det gör man väl… Jag försöker vara lite försiktig med det. Man får strunta lite i vad folk tycker, annars kan man gå under. Framför allt på internet är det så mycket skit som skrivs, och så mycket hat. Man får hålla det ytligt. För det är ju bara den negativa kritiken som fastnar.

Det skrivs ju mycket positivt om dig också. Har du sett Facebook-klubbarna, som tycker att du är snyggast i världen?

- Ja, det är ju kul att det finns några som tycker det! 12 medlemmar på Facebook… (skratt) Sånt där är alltid smickrande. Men det där får man inte heller gå in i, den där positiva kritiken och kärleken till sig själv. För då blir man också vidrig. Det är bra med självförtroende som skådis, men det får inte bli hybris.

Var det självklart för dig att bli skådis?

- Det har det inte alltid varit. Jag gick natur på gymnasiet. Jag hade bra betyg från högstadiet, i matte, fysik och kemi… Min bror Sam och min mamma har pluggat till läkare, och de tyckte att jag borde gå natur. Då får man en bred utbildning, och jag visste inte om jag ville bli skådis. Jag gillade inte idén att bli den fjärde Skarsgård. Jag gillade inte hur det klingade att vara nummer fyra. Nummer ett, det är ascoolt! Men nummer fyra? Det är inte ens silver eller brons. Det finns ingen piedestal för en fjärde plats. Och vad skulle folk tycka och tänka om mig? Som att det skulle vara ett hinder, sånt tänkte jag på under gymnasiet vilket gjorde att jag var velig. Jag har alltid tyckt att det var väldigt kul varenda gång som jag fick spela. Även som litet barn har jag älskat att klä ut mig och vara en karaktär för mamma och pappa. De fick de prata med mig som den här karaktären, då var Bill på semester. Det fanns alltid ett intresse för det här, att leka och gestalta. Det har kanske alla barn till viss grad. Men jag växte aldrig ifrån det. Men sen började jag jobba, och tyckte det var så jäkla kul. Då kände jag att nu måste jag tänka på mig själv, och inte vad andra tycker och tänker. 

Det har börjat väldigt bra, med några stora roller i kända filmer. Om man jämför "Simon och ekarna" med dina tidigare projekt, så är det en mer påkostad och ambitiös film. Hur har inspelningen skilt sig?

- Det är det verkligen. Dels spelas samma karaktär genom halva filmen av den unga pojken. De största rollerna är ju Helen (Sjöholm) och Stefan (Gödicke). Jag har halva huvudrollen, så att säga. Det har varit konstigt, för att man har inte ansvar, man får inte hela hans resa som skådis. Vilket var annorlunda från andra filmer som jag gjort. Eller, i "Kronjuvelerna" spelas ju också rollen av en yngre kille, men det är inte en lika bärande roll. Men det var samma sak där, den gjorde jag efter "Simon och ekarna", att bara hoppa in där och bara få en del av resan. Och det är klart att det var påkostat, men det känner man inte av när man spelar in. "I rymden finns inga känslor" hade inga pengar överhuvudtaget, vi smällde upp en kamera och så körde vi våra scener. Här hade de väldigt mycket pengar, men man ska ändå spela lika trovärdigt. Man kände av redan när vi gjorde den, att det skulle bli en väldigt vacker film. Dan Laustsen som har filmat har skapat en stämning som är unik för en svensk film.

Hur väljer du dina roller? Du har ändå valt rätt filmer, känns det som.

- Det är bara de som har valt mig. Jag provfilmade för "Simon och ekarna" när jag just hade blivit klar med "Rymden" och "Himlen", men det var ingen som hade sett dem. De var fortfarande i klipprummet. Jag hade inte ett utgångsläge när vi började med den här filmen. Jag var inte någon att ställa krav, utan gick på provfilmning efter provfilmning. Nu var det ett jättebra manus, som jag tyckte mycket om. Men det var verkligen så att filmerna hade valt mig, det var samma sak med "Kronjuvelerna". Då hade ingen film kommit ut och det var ingen som hade sett mig i någonting. "Ja, den här killen har jobbat, men det är ingen jävel som vet var." Och nu är det mer: "Ja, den här killen har jobbat alldeles för mycket, vi har sett vad han kan…" Så det var bra att man jobbade så mycket innan nånting kom ut. Som sagt, alla de här rollerna fick jag när ingen hade sett nånting av vad jag har gjort. Nu har jag inte fått ett erbjudande sen dess (skratt). Men det har varit helt fantastiskt, jag känner mig så jäkla lyckligt lottad, att ha fått chansen och att folk har trott på mig.

Ja, du har haft några hektiska år nu. Vad händer för dig under 2012?

- 2012 har jag ingen aning om. Jag har egentligen inte jobbat sen "Kronjuvelerna" blev klar, så det är ett år sen. Jag har jobbat, fast inte på film. Jag har skaffat representation utomlands, provfilmat, så jag har hållt på att göra grejer för mig själv och för karriären. Men jag har egentligen inte filmat förrän nu, en engelsk produktion som vi nyss påbörjat. Jag har fem-sex inspelningsdagar kvar. "Anna Karenina", efter boken av Leo Tolstoy. Alicia Vikander är också med. Jag har en mycket mindre roll än Alicia, men det är ändå en roll. Han har repliker, han får slåss med Vronsky, så det är en ganska kul karaktär. Det är en liten grej, samtidigt som det är ett stort projekt. Samtidigt vet jag att jag kan inte jobba mer i Sverige på ett tag. Så är det bara, det finns ingen marknad för att jobba så mycket som jag redan har gjort. Som tur är gjorde jag det mesta innan nånting hade setts. Då tänkte jag att jag söker representation och internationella jobb, det görs skitmycket bra filmer i England och i USA. I Tyskland, kanske? Jag vet inte. Jag får bli dubbad... Det är kul och spännande hela tiden.

Så det här blir ditt första internationella filmprojekt?

- Ja, det är det. Jag spelar på brittisk engelska vilket är jäkligt kul. Captain Machouten, heter min karaktär. Han är rival Aaron Johnsons karaktär, Vronsky, som är kärleksintresset till Keira Knightley. Jude Law är hennes man, och hon är otrogen med en yngre. Så min roll är egentligen bara en rival, ett jävla arsle till honom. Även om det är ett par scener och väldigt få repliker, så är det en roll som är "upp i ansiktet" till huvudrollsinnehavaren. Man gör ett intryck. Man är inte han som står i bakgrunden. Det finns de här rollerna som säger nånting bara för att bli rättade av huvudrollsinnehavaren. Det är ingen som märker av dem. 

Har du några andra projekt på gång utomlands?

- Inte vad jag vet. Det är en jävla marknad alltså... En sån fruktansvärd konkurrens. Oavsett vad folk vill tro i Sverige, så är en Skarsgård inte ett jävla skit, om man ska få en roll eller inte i USA. Så funkar det inte. Man får provfilma i ett rum med femton andra personer - "next!" Plus när man är svensk, och jag provfilmar mycket för amerikanska roller, vilket blir svårt att konkurrera där. Men det är kul, man har all tid i världen. Och som sagt, jag är inte intresserad av att bli Hollywoodstjärna, utan att jobba på coola projekt. Och det görs väldigt mycket coolt utomlands. 

Vad är coola filmer för dig?

- Filmer som känns episka på något sätt. Det behöver inte vara något storslaget äventyr. "Gudfadern" är episk, det är sån tyngd i den filmen. Det är tyngd som tilltalar mig, tyngd och närvaro. Även hos skådisar fascinerar det mig. Har du sett "Boardwalk Empire"? Jävligt cool! Michael Pitt som spelar Jimmy Darmody, har har en sån tyngd. En närvaro som är så cool. Sen är serien också sån, man får rysningar bara när man kollar på den.

Du måste ha fått träffa många av dina idoler, filmregissörer och skådisar som du ser upp till?

- Jag träffade många när jag var liten, men då hade jag ingen aning om vilka de var. Sju bast, och här är en gubbe, liksom. Jag var mycket på inspelningar, men som barn struntar man fullständigt i det. Musse Pigg hade varit mycket coolare att träffa än Robin Williams eller Robert de Niro. Ju äldre vi blev desto mindre följde vi med, så jag har aldrig i vuxen ålder träffat någon som jag tyckt var cool.

Vem skulle vara drömmen att spela mot?

- Charlie Kaufman vore roligt! Charlie Kaufman och Philip Seymour Hoffman. De är väldigt speciella, men det vore kul att göra något med dem. Ryan Gosling är grymt cool. Han är en bra skådis, med en närvaro. Men jag tycker också att han gör ett sånt jäkla kanonval i allt han gör. Han har valt att inte gå och göra Hollywoodrullar, utan han gör projekt som är independentfilmer, coola filmer, bra filmer. Och han gör det gång på gång. "Drive" tyckte jag var skitläcker, och "The Ides of March" skitcool. Det är inspirerande med unga, bra skådespelare. Eller unga och unga, de är tio år äldre än vad jag är, men ändå. De förebilderna ligger ju närmare mig än vad Marlon Brando gör, även om han var kungen. 

Till sist, vilken är årets bästa film enligt dig?

- Jag tänker på Oscarsgalan, vilka var bra där? "True Grit" var jävligt fet. Många tyckte att den var inte lika vass som Coens tidigare, men jag gillade verkligen den. Matt Damon och Jeff Bridges är fenomenala i den. "The King's Speech" var väldigt bra, även om Colin Firths prestation var bättre än filmen i sig. "Black Swan" var cool, men inte riktigt min favorit. Jag tyckte att Natalie Portman var grymt bra i den, men jag var inte helt såld på filmen. Åh, "The Social Network"! Den var riktigt jäkla bra, så överraskande att man kan göra en så intressant film om ett så tråkigt ämne.