Intervju: Andy Serkis

5 Maj 2010 | 15:44

Andy Serkis om framtidsplanerna

Andy Serkis blev megakändis över en natt så fort den första scenen med Gollum/Smeagol spelats på biografer runt om i världen. Den otroligt populära trilogin fick beröm från alla håll och kanter men många höll nog med om att det var Serkis som imponerade mest med sitt krypande och krälande och väsande.

Att han inte fick en Oscar berodde på att man redan i förväg bestämde att han inte kvalificerade sig på grund av att det inte är skådespelaren som syns på bioduken utan CGI-effekter. Den nya tekniken gjorde förstås att trots att namnet Andy Serkis var på allas läppar var det många som inte hade en aning om hur han såg ut, eller skulle känna igen honom på stan.

Det här var dock inget som Andy själv brydde sig särskilt mycket om. Han hade redan en lång skådespelarkarriär bakom sig, bland annat inom den brittiska teatern. När MovieZine träffar honom i New York under Tribeca Film Festival berättar han att för honom är det alltid viktigare med intressanta karaktärer och att få berätta en spännande historia än att få huvudroller och att synas.

Därför var det inget konstigt att han efter "The Lord of the Rings" tackade ja till att spela King Kong mot Naomi Watts eller att han med all säkerhet kommer att upprepa rollen som Gollum i två filmer om "The Hobbit" som ryktas ha inspelningsstart i maj. Själv vill Andy dock inte bekräfta något inspelningsdatum.

Men på Tribeca Film Festival är han faktiskt aktuell i en huvudroll - den som Ian Dury, sångaren i brittiska popbandet "The Blockheads" som var med och gjorde uttrycket "Sex, drugs and rock'n roll" känt. Filmen heter självklart "Sex & Drugs & Rock & Roll" och kommer nu ut i samband med tioårsdagen av Ian Durys död. För regin står Mat Whitecross som tidigare jobbat mycket med Michael Winterbottom, bland annat som medregissör på "The Road to Guantanamo".

I Sverige är inte Ian Dury ett särskilt känt namn för så många, men hemma i England är mannen en ikon. Och när man ser filmen förstår man att det här är en roll som är som klippt och skuren för Andy Serkis. Dury var inte bara musiker, skådespelare och visuell konstnär som Serkis själv, utan han var en "larger than life"-karaktär med galet privatliv och ännu galnare offentliga roller som han spelade. Det är alltså givet att det krävs en sådan förvandlingens mästare som Serkis för att göra Dury rättvisa.

Vad har du själv för relation till Ian Dury?

Jag var helt betagen av honom när jag såg honom på musikprogrammet "Top of the Pops". När jag var 15-17 var jag inne på musik som Madness och Scar och jag spelade i ett band i college, faktiskt på en klubb där både Ian Dury och Madness spelat när de började bli kända. Jag utbildade mig sen till visuell konstnär, vilket ledde till att jag började med scenografi, vilket sedan ledde till skådespeleri. Tiden gick och 10 år senare jobbade jag på en pjäs som byggde på en bok av Sue Townsend som hette "The Queen and I". Ian var den som skulle skriva musik till pjäsen. Han var ju skådespelare också, både på scen och i filmer. Bland annat i Peter Greenaways "The Cook the Thief His wife & Her Lover".

När blev du inblandad i den här filmen?

Redan från början. Manusförfattaren Paul Viragh och jag, det var vi som började prata om att göra film om Ian Dury. Jag har alltid haft en stor kärlek till musik - cabaret och jazz - och det stämde mellan mig och Paul. Vi pratade om vad den viktiga historien var som vi ville berätta, vad var vi ute efter. Ian rörde så många människors liv och alla vi frågade gav olika historier om honom. Själv visste jag redan från början att det här var en roll jag skulle kunna ta mig an och gå in i. 

Sjöng du nånsin med i hans sånger på radio? Och när upptäckte du att er röst låter väldigt lika?

Det var faktiskt mer genom skådespeleriet jag upptäckte det. Jag hörde min röst i biograferna och tänkte att vi har en stämma som är liknande. Det som skulle vara den stora utmaningen med det här jobbet var att Ian hade en så kraftfull, enorm och övermäktig personlighet att det skulle vara nästan jobbigt för publiken att ha honom i full gas framför sig under hela filmen. Att jag hade liknande stämma gjorde att jag kunde ta ett steg tillbaka ibland och vara lite mer mig själv, något som hjälpte. Sen har ju Ian en väldig lekfullhet med sin egen röst. Alla hans första inspelningar sjöng han med amerikansk accent för att han trodde att det var det som behövdes för att bli en popstjärna.  Men när han la av med det valde han istället att ta efter sin pappa och bli Essexkillen. Egentligen växte han upp mer hos sin mamma i västra London nära där jag också växte upp, så även om jag kan lägga till lite Essex i min röst så är nog Ians vanliga stämma mer lik den jag har naturligt.

Det såg ut att vara en väldigt påfrestande roll att göra. Hur förberedde du dig?

Vi fick mycket hjälp av hans änka och hans barn. De berättade hur han fungerade, hur han använde sitt handikapp [Ian Dury haltade efter att ha drabbats av polio som liten] hur han tog sin in och ut ur bilen, badkaret och hur han använde människor omkring honom som stöd. Till och med när det kom till sex så förklarade hans änka i detalj hur känslig han var, men också väldigt fysiskt stark haha. Så de delade verkligen med sig av personliga grejer, men det var för att de förstod att vi ville göra en ärlig film.

Och mer fysiskt, vad behövde du jobba med innan?

Jag gick till botten med isberget Ian under de år vi jobbade på det. Han var väldigt liten så jag gick ner i vikt och han var väldigt stark på högra sidan av kroppen, den som bar upp den vänstra så jag fick träna upp höger arm och bli av med muskler på andra. Det tog förstås tid. Jag var tvungen att lära mig att gå med ett benstöd och på den tiden var det verkligen som tortyrredskap, väldigt tunga. Han var helt hårlös så jag fick vaxa hela kroppen, vilket är det mest plågsamma jag gjort i hela mitt liv. Det skulle ta 1,5 timme men det tog dubbelt så lång tid. Tjejen hade aldrig värmt upp vax förut men herregud, vad hon värmde upp det nu!  Det var på gränsen till tortyr.

Kommer det ut som extramaterial på DVD:n?

Haha. Vi filmade annat för det, men ja det borde vi ju gjort. Jag minns att jag låg där och läste manuset och hon tog bort någon vaxremsa vid ankeln och jag tänkte att det här klarar jag, men tre timmar senare när hon var på insidan av mitt lår och rev så ville jag bara skrika.

Hur löste ni det musikaliska i filmen?

Vi hade sån tur som fick hjälp av de riktiga The Blockheads. Vi behövde lite andra inspelningar än originalen för att ge rätt känsla och vi ville också att filmen skulle kännas som en livespelning med bandet. Inte i kronologisk ordning - att de hade en spelning där och sedan en där, utan vi hade dem mer som ett husband och använde sångerna i historieberättandet för att visa Ians psykologiska resa.

Hur tror du filmen fungerar på en publik där många inte känner till Ian Dury?

Det har ju kommit många filmer nu som "Walk the Line" och "Ray" och en stor del av den unga publiken har ingen aning om vilka Johnny Cash eller Ray Charles var så det är lite liknande. Det fungerar ändå för att det är en fantastisk story. Regissören Mat åkte till Sundance med filmen och det var folk där som ställde konstiga frågor. Det visade sig att de inte hade förstått att Ian Dury hade existerat på riktigt, men de gillade filmen.

Hur skiljde det sig att visa filmen i Berlin och nu här i New York?

Det är otroligt roligt att visa filmen för olika publik i olika länder. Det är fascinerande och den stora glädjen i det jag gör. Det är förstås inget snack om saken att New Yorkarna är mycket mer högljudda och det var roligt att få den responsen här. Det var en man på visningen igår som man kunde se tidigt stå upp och hoppa och dansa och klappa till musiken. Det hände inte i Berlin...

Hur känns det att själv synas på bioduken nu istället för din dubbelgångare Gollum?

Det är trevligt. Skönt att få ha byxor på sig igen, haha. Men många har frågat mig det här och saken är att för mig är det ingen skillnad. Jag drar ingen gräns när det gäller skådespel mellan att spela live eller att spela och sedan lägga teknik på. Det är skådespeleri alltihop och jag lägger lika mycket energi på alla roller, oavsett om jag är gömd eller om det är en karaktär som Ian. Det är viktigt att folk förstår det, för många säger "Tack gode gud, Andy att du inte är undangömd längre under lager av pixlar." Och jag tänker att visst det är trevligt att folk känner igen mitt ansikte, men jag är inte en skådespelare som har oroat mig för det här. I så fall hade jag inte gjort det jag gjort de senaste tio åren.

När kommer ni att börja filma "The Hobbit"?

Oh, jag vet faktiskt inte. Det blir när det blir.

Har du några andra projekt på gång?

Jag ska starta en performance capture studio och så ska jag producera och regissera ett projekt.

Du producerar för första gången?

Ja, jag har producerat videospel och kortfilm förut men det är första gången för långfilm.

Du är ju mer känd för dina starka biroller än huvudroller. Hur gör du dina val?

Jag är mer intresserad av att berätta bra historier och om det krävs att jag är regissör för att det ska hända så gärna det.