Ajvide Lindqvist om "Let Me In"

16 Mars 2011 | 15:55

Ajvide Lindqvist om "Let Me In"

Författaren John Ajvide Lindqvist avslöjar sina tankar om den amerikanska remaken som får svensk biopremiär 1 april.

Jag är en kille med tur. Det måste vara ganska unikt att se sin debutroman omvandlad till inte bara en utan två strålande filmer. Den svenska versionen, regisserad av Tomas Alfredsson, kommer alltid att vara närmast mitt hjärta och det känns omöjligt att någon framtida adaption av mina texter kan ta dess plats. Det var mitt manus, det var första gången och till råga på allt är filmen i mitt tycke ett mästerverk och en av de bästa filmer jag vet.

Men nu pratar vi om "Let Me In" av Matt Reeves. När jag först fick veta att han skulle bli regissör till den amerikanska versionen, tändes ett hopp i mig. Jag hade redan sett "Cloverfield" och tyckte att det var en utmärkt film, ett nytt sätt att tolka en sliten genre, monsterfilmen. På samma sätt hade jag försökt att omtolka den något kantstötta vampyrgenren i boken "Låt den rätte komma in". Lysa i nya hörn, ta människorna på allvar.

Jag och Matt Reeves korresponderade några gånger via mail och jag fick klart för mig att han var genuint berörd av historien. Att han verkligen ville göra denna film till sin egen och inte bara hasta ihop en snabb och billig remake. Så jag väntade med spänning på resultatet.

Jag och min hustru åkte till London i september 2010 för att få oss filmen förevisad på en liten bio i Soho. Efteråt kunde vi fira med champagne. Det hade gått vägen, en gång till.

En hel del scener i "Let Me In" är tydliga lån från scener i "Låt den rätte komma in". Det stör inte mig. Tomas Alfredssons bildval är ofta fantastiska och alltså är de fantastiska även i "Let Me In". Men filmen är för den skull inget plagiat. Grundtonen är annorlunda och oftast mörkare, berättelsens rytm är en annan. En hel del scener är omgjorda och ett antal tillagda. På en väsentlig punkt är själva berättelsen omtolkad. Jag har inga invändningar. Hur vingarna är tillverkade spelar ingen roll, bara det flyger. Och det flyger!

Stephen King har kallat "Let Me In" för den bästa amerikanska skräckfilmen på tjugo år och jag är böjd att hålla med. Man får gå tillbaka till klassiker som "The Thing", "Excorcisten" eller "The Shining" för att komma i nivå. Det är en film som tar sitt ämne på djupaste allvar och låter saker och ting ta tid. Och det finns ett bultande hjärta bakom alltihop, en vilja att verkligen berätta denna historia så känsligt och skrämmande som möjligt, oavsett om det är en remake eller inte. Det är för övrigt sällsynt att få se två barnskådespelare i en amerikansk film göra så subtila, lågmälda tolkningar av sina karaktärer. Och detta i en skräckfilm.

Någon månad efter premiären kom Matt Reeves och hans hustru och hälsade på oss. Det sa klick på ett sällsynt sätt och vi hade en rolig kväll där vi bland annat fick höra mer om det enorma arbete han lagt ner för att få denna film gjord. De sov sedan över i samma sjöbod där jag och Tomas Alfredsson suttit och arbetat med manuset till den svenska filmen. Cirkeln sluten och slutet gott.

Det glädjer mig att denna lilla pärla nu har fått svensk distribution och att även svenskar kan få ta del av en annorlunda tolkning av Oskar och Elis historia. Den här gången heter de Owen och Abby och Blackeberg är förflyttat till Los Alamos. Men det handlar fortfarande om kärlek, besatthet, blod och om att låta den rätte komma in.