Visa första inlägg
3136 inlägg
för
(inlägget har redigerats)
3136 inlägg
10-1:

10. The opera (säsong 4, avsnitt 9)
Ett avsnitt som framförallt vinner på dess magnifikt dramaturgiska och originella manus, som så ofta när Larry Charles står bakom det. Crazy Joe Davolla ringer in ett samtal till Jerrys telefonsvarare där han hotar honom. Kort efter detta besöker Elaine honom (ovetande om att Jerry känner honom) och inser vilken galning han är. Kramer har fixat operabiljetter och tanken var att Elaine skulle bjuda med sin vän ”Joey” men hon ändrar sig efter hans galna beteende. När Elaine och Jerry står utanför operan och talar om sina båda galningar inser de att det är en och samma person som de talar om. Under tiden försöker Kramer och George att sälja operabiljetter. Allt i avsnittet binds ihop otroligt väl och det avslutas perfekt med att Kramer berättar att han sålde en biljett till en galen clown. Det roligaste i detta avsnittet får vi via Joe Davolla, dels via scenen med honom och Elaine och sedan när han är utklädd till Clown och talar med Jerry och Elaine och säger att de äcklar honom. Som vanligt finns det också subtila humoraspekter att uppmärksamma, såsom när mannen som George sålde sin biljett till kommer och sätter sig bredvid Jerry och mannen ser väldigt glad ut och nickar åt Jerry och Jerry nickar obekvämt (eller vad man ska säga, Jerrys minspel är för bra för att summera i kategoriska ord) tillbaka.
Roligaste skämtet – när Davolla frågar Elaine om han är en clown och Elaine säger något i stil med ”nej, absolut inte, inte om det är dåligt att vara en clown. Är det bra att vara en clown så får jag nog ändra mig”.

9. The opposite (säsong 5, avsnitt 22)
Det finns onekligen mycket Nietzsche, troligen omedvetet, i Seinfeld, de fyra utgör egentligen en sista människa, i detta avsnittet omvärderar dessutom George alla värden genom att göra det motsatta emot vad han brukar göra. Istället går allting snett för Elaine i detta avsnittet. Jerry är dock munter eftersom att allt hela tiden jämnar ut sig för honom. Samt Kramer ska ge ut sin soffbordsbok. Ett avsnitt som helt lever på sitt koncept, som fungerar genom hela avsnittet eftersom det närmast är George essens att misslyckas. Detta är ett avsnitt för fansen, det förutsätter att vi vet mycket om George och ju mer vi vet desto roligare blir det. Beträffande Elaines historia älskar jag scenen när Elaine har köpt Jujyfruits efter att hennes pojkvän har råkat ut för en olycka och försöker förklara sig. Jag finner nästan alltid den tragiska Elaine roligare än den cyniska Elaine. Även scenen när Kramer blir intervjuad är underbar. Jerry fungerar mest som en symbios mellan George och Elaine, detta bringar inte mest humor i avsnittet men det är väldigt bra rent manusmässigt. Detta avrundar säsong fem perfekt, där George tidigt flyttade in hos sina föräldrar medan han här flyttar ut ifrån dem och skaffar det jobb han kommer ha tre säsonger fram på yaankee stadium.
Roligaste skämtet – när en bil nästan kör på George och han säger till sin flickvän ”världen går inte under för det”.

8. The outing (säsong 4, avsnitt 17)
Som i flera andra Larry Chalres avsnitt är detta ett väldigt kompakt avsnitt. Här finns det bara en egentlig historia: nämligen att ett eller snarare flera missförstånd leder till att en journalist tror att Jerry och George är homosexuella och har ett förhållande. Scenen när hon intervjuar dem och vi vet att hon tror att de är homosexuella och George som beter sig otroligt överkänsligt samt Jerry som är frågande över journalistens beteende är underbar. Det talar för sig självt. Dessutom fyller Jerry år i avsnittet och får den ena misslyckade presenten efter den andra: av Kramer en telefon med två linjer (som Elaine säger till George att hon ska ge Jerry, jag gillar att detta avsnittets komik kretsar kring att vi vet mer än huvudkaraktärerna) som inte fungerar, biljetter till ”Guys and dolls” av George och en Bette Midler-box av Elaine (allt detta relaterar eller bidrar givetvis till homosexualitet på ett eller annat sätt). Gillar även scenen när George visar tidningsartikeln för sin flickvän som inte förstår vad den handlar om. Samt scenen när Jerrys föräldrar ringer och tror att Jerrys antagna homosexualitet beror på att hans mor råkade köpa en byxkjol till honom när han var liten. För att inte tala om när Kramer tror på det. Vilket avsnitt! Och så den klassiska repliken: ”inte för att det är något fel med det!”.
Roligaste skämtet – kan inte välja ett enskild skämt, allt ifrån när Jerry och George blir intervjuade.

7. The pen (säsong 3, avsnitt 3)
Enda avsnittet där inte George är med, till trots hans avsaknad är detta ett av seriens roligaste avsnitt. Det är precis så där minimalistiskt som Seinfeld bör vara, där en så liten sak som en penna gör hela avsnittet. Dessutom är scenerna mycket koncentrerade, det innehåller bara nio scener och två av dem är ståuppscener. Varje replik är otrolig och det finns en väldigt rolig plantering när Morty talar om tejpen som är försvunnen i början och när hans nemesis sedan säger att han har tejpen. Avsnittet fångar perfekt in andan i komiken i ålderdom, det är ett unikt avsnitt i att det inte är någon av de fyra huvudkaraktärerna som framförallt står för humorn, för än Elaine är hög som ett hus av smärtstillande då. När morbror Leo talar om att Jeffrey borde skriva Jerrys skämt är fantastiskt roligt, för övrigt det är första gången ”HELLOOO!” sägs.
Roligaste skämtet: ”STELLA!”, valfri gång (älskar dem återkommande filmreferenserna i Seinfeld)

6. The little kicks (säsong 8, avsnitt 4)
Detta avsnittet är en räddare i nöden efter de trevande inledande avsnitten av säsongen och är den senare Seinfelds roligaste avsnitt. George är med Elaine på hennes jobbfest, Elaine dansar en mycket märklig dans vilket gör alla bestörta. Henne kollegor börjar driva med henne, Elaine förstår dock inte att det beror på att hon inte kan dansa utan drar slutsatsen att det är för att George har ställt till det för henne på festen. Hon varnar sin kollega för George, som blir intresserad av honom eftersom hon tror han är farlig, något George även gör allt för att verka. Jerry och Kramer är på bio, Kramers vän är med på bion och filmar filmen. Han får dock kramp av att ha ätit för mycket godis, vilket gör att han tvingar Jerry att filma resten av filmen. Alla skämt fungerar i detta avsnittet, allt ifrån Elaines fysiska humor och när Kramer säger att han kan vänta i Jerrys lägenhet till George kommer upp. George som försöker vara farlig är ett rent nöje. Tillika så Kramers vän, älskar första scenen han är med i där Jerry poängterar att han köpt mycket godis, varav han tar mycket illa vid sig. Historierna knyts ihop väldigt väl, Elaine som filmar sig när hon dansar och George som vill piratfilma för att vara farlig.
Roligaste skämtet – när George står vid sin bil och är farlig, kan inte välja ett enskilt skämt.

5. The jacket (säsong 2, avsnitt 3)
Elaine behöver Jerry och George som känslomässiga stöd när hon träffar sig far, Jerry köper en ny mockajacka, George har fått en Les miserable-sång på huvudet och Kramer ska passa duvor. Allt detta binds samman så suveränt och subtilt: det etableras att Jerrys jacka har ful insida, att Kramer behöver hjälp med att hämta upp duvorna och att Elaines far är hård. Elaine blir försenad att träffa sin far på grund av att hon hjälper Kramer så Jerry och George får spendera ensamtid med honom och den dåliga stämningen är helt prislös, varje dialog här är helt underbar: ” - Elaine brukar komma i tid. - Fast ibland ibland är hon sen. Jag antar att hon är sen idag”, ” - Du gillar is? - Va?”, är bara några exempel. När de sedan ska gå ut snöar det och Jerry måste vända sin jacka ut och in för att den inte ska bli förstörd, vilket inte Elaines far tillåter. Seinfeld är som bäst när den är så här, jordnära koncept med enkla storylines för alla fyra karaktärerna.
Roligaste skämtet – svårt, men troligen den nämnda dialogen om att Elaine den här dagen när hon är försenad troligen är försenad, framförallt är det Jerrys minspel som gör den.

4. The limo (säsong 3, avsnitt 19)
Konceptet är helt briljant där George och Jerry är strandade på flygplatsen och ser en chaufför med namnet ”O´Brien” på, Jerry snappade upp att han var försenad och George får idén att han kan låtsas om att vara O´Brien och Jerry kommer på att han själv är Dylan Murphy. Seinfeld ska jobba kring enkla koncept och de ska gärna eskalera, då är det som bäst. Man märker tidigt att avsnittet är extra ordinärt när George frågar en man vad klockan är, men mannen vägrar svarar och hänvisar till en klocka vid rulltrappan och George säger sin klassiska replik ”vi lever i ett samhälle!”. När han själv får frågan om vad klockan är gör han samma sak själv, George i ett nötskal: han balanserar mellan ett rättvisepatos och en odräglighet, vilket gör honom till en sådan engagerande karaktär. Dialogerna i limousinen är underbara: när George ringer sin mamma som direkt tror att någon har dött, när George pratar med de två medpassagerarna om om ”The big game”, när den manliga medpassageraren poängterar att George inte ser ut som en O´Brien och att Jerry inte ser ut som en Dylan Murphy och Jerry snabbt svarar ”jag kanske inte ser ut som en, men jag beter mig som en”. Detta avsnittet hade kunnat bli en tvåmannashow med bara Jerry och George, men de får in Kramer och Elaine på ett väldigt snyggt sätt genom att Jerry och George bjuder in de, innan de förstår vad det handlar om. Kramer är on fire när han tror att Jerry är nazist, att han alltid tror det värsta om Jerry är fantastiskt roligt.
Roligaste skämtet – Det är nog när George säger ”kom ihåg det är bara ett spel” och nazist-mannen säger ”kom ihåg vad du skrev i förordet, hela vår framtid hänger på det stora spelet”, varav George svarar ”jag överdrev lite” och Jerry flikar in ”han brukar göra det”.

3. The stall (säsong 5, avsnitt 12)
Till att börja med är ploten så jäkla bra, med två historier som egentligen inte knyts ihop fungerar jämsides fantastiskt: den första att Elaine och Jerry är på samma bio med sina respektive, när Elaine sitter på toaletten i ett bås upptäcker hon att det inte finns något toapapper. Hon ber kvinnan i båset bredvid att få låna papper, men hon vägrar. Kvinnan visar sig vara Jerrys flickvän och Jerry försöker dölja att det var hon som var kvinnan i det andra båset. En sådan typisk Seinfeld-intrig, underbar. Dessutom talar Kramer med en kvinna i telefon, på en sextelefonlinje, som låter lik Jerrys flickvän. Detta är ändå inte den roligaste historien: Elaines pojkvän heter Tony, George beundrar Tony och de bestämmer sig för att ge sig ut för att klättra i berg och till George förtret följer Kramer med. Humorn är tillika så underbar: George förhållande till Tony är rörande och tragiskt och att han går in för att göra mackor är otroligt roligt. Älskar även när Kramer säger att han tror att George är kär i Tony och Elaine säger att George behöver hjälp för att ta sig upp ur sängen och att han knappast kommer klara av att klättra i berg. Även fantastiskt roligt när Elaine pratar om Tony och börjar gråta och Jerry inte lyssnar.
Roligaste skämtet – när George ska ge Tony en macka och säger ”du gillar ju inte jordnötssmör” (vilket han hört ifrån Elaine).

2. The bubble boy (säsong 4, avsnitt 7)
Här har Larry Charles och Larry David slagit ihop sina kloka huvuden och det som de åstadkommer är ett sanslöst roligt avsnitt. Som så många andra avsnitt bygger det på koncept, här har de tagit konceptet ifrån filmen ”The boy in the plastic bubble”. Avsnittet har en enkelhet på samma sätt som ”The jacket” och precis som ”The jacket” finns det här mycket humor som går ut George stelhet. Historien följer att Jerry, George och Elaine ska åka med Susan till hennes fars sommarstuga. På vägen dit ska Jerry hälsa på ett fan av honom som är en pojke som lever i en plastbubbla. Alla frågor som Bubble boy bringar är otroligt roliga: kan man gå in i bubblan? Vem har fjärrkontrollen? Är det samma plast som man har på kemtvätten som bubblan består av. Kramer kommer på i efterhand att han vill med till stugan och bjuder även med Jerrys tjej, som varit arg på Jerry efter att det har kommit fram att han har hånat hennes skratt. Naomi är kanske Jerrys roligaste flickvän, första scenen är fantastisk där hon föreslår att de ska se på ”Den nakna pistolen” medan Jerry vill se på en förintelsedokumentär för att undvika hennes speciella skratt. Jerry beskriver sig även i denna scenen som sorgsen och när hon skrattar säger han att han inte skämtar... På vägen till stugan kör George och Susan först och Jerry och Elaine följer efter, men George råkar åka ifrån de och Jerry har inte kartan till vare sig stugan eller Bubble boy. Jerry och Elaine går därför in på ett fik där Jerry skriver en autograf och ett skämt som han direkt skäms över och vill ha tillbaka. Medan detta sker interagerar George och Susan med Bubble boy, där George är hiskeligt nervös men vill ge sken om att han tycker det är helt normalt att leva i en plastbubbla. George kontraster och falskhet är alltid bäddat för komik. Att inte visa Bubble boy är ett mycket bra drag, att alla talar om honom (inklusive han själv) som ett barn ger avsnittet en surrealistisk prägel. Minimalism och surrealism i lagom doser är väldigt karaktäristiskt för bra Seinfeld-avsnitt... Dessutom råkar Kramer elda upp Susanes stuga, men bryr sig bara om sina cigarrer. Vad mer kan man begära? That´s gold, gold!
Roligaste skämtet – när George säger att hans kusin lever i plastbubbla.

1. The gum (säsong 7, avsnitt 10)
Jag har sett alla avsnitt av Seinfeld sjukligt många gånger och sammanlagt måste det vara frågan om oändligt många timmar jag har ägnat åt serien. Detta har gjort att jag inte skrattar åt så mycket i serien, till trots att det är extremt roligt. Åt ”The gum” skrattar jag dock fortfarande, allt fungerar verkligen här. Kramer är delaktig i att försöka rusta upp en gammal biograf, till sin hjälp har han Loud Braun (som här spelas av en annan skådespelare än i ”The non fat yogurt”, vilket var ett bra val, den här har en mycket roligare utstrålning) som hamlade på mentalsjukhus efter han misslyckades som rådgivare till New yorks borgmästare. Detta gör George glad, som har ett agg emot Loud eftersom hans mamma alltid tycker att Loud var bättre än honom. Han berättar det därför för en gammal klasskamrat skadeglatt som av en rad omständigheter får för sig att George är galen. Elaine vill undvika Loud eftersom de var ihop, men på grund av ett par missöden får Loud och Kramer för sig att Elaine är intresserad av Loud. Samt när Elaine undviker Loud säger hon på biografen att hon och Jerry måste sitta längst fram eftersom Jerry har glömt sina glasögon. Detta gör att Kramer, som vill få Loud att känna sig normal, tvingar Jerry att ha på sig glasögon. Kramer är on fire i detta avsnittet, hans duktiga sida finner jag ofta mer komisk än hans bohemiska sida. Här ska han gång på gång få in hur bra Loud är och undanröja alla implikationer på att han skulle vara galen. Tillika så är George historia fantastisk, mycket därför att humorn uppkommer genom att vi har tillgång till två perspektiv, dels kvinnan som tror att George är galen och sedan bakgrunden till att allt är som det är. Kramer och George är stjärnorna i avsnittet, men även Elaine och Jerry bringar mycket komik, i synnerhet när Jerry har sina andra glasögon på sig, när George ser honom i bilen och han tittar ut förvirrat är helt underbart. Elaines historia är framförallt rolig via Loud och Kramers reaktioner. Beträffande manusaspekten är en av faktorerna till avsnittets briljans att alla historierna har en gemensam utgångspunkt som hela tiden återknyter till varandra. Även fast George inte är på biografen blir han kopplad till huvudhistorien via Loud. Skulle jag välja ett avsnitt för att förklara varför jag älskar Seinfeld så är det detta jag skulle välja och därför är det inte mer än rätt att placera detta avsnittet på första plats.
Roligaste skämtet – när Loud tänker köpa en för gammal varmkorv och kassören säger ”är du galen?!” och Kramer kommer springande till disken på reflex för att intyga att Loud inte är galen.
Du måste logga in för att kunna skriva i tråden. Att skapa ett konto är gratis och går blixtsnabbt. Logga in för att svara i tråden