Moviezine.se Recensioner

På besök i draknästet

Sat, 20 Mar 2010 18:55:18 +0100

Som underhållande äventyrsfilm är "Draktränaren" imponerande. Som 3D-film står den sig också väl i jämförelse med "Avatar". Det är en engagerande berättelse med både värme och djup.    "Avatar" var först ut i en ny våg av 3D-filmer, den har också blivit den måttstock vi jämför filmerna i dess kölvatten med. De flesta som lämnat biografen efter en visning av "Avatar" i 3D har varit hänförda över miljöerna och filmteknisk briljans. Det har dock applåderats mindre över själva berättelsen som ju faktiskt kan beskrivas med ett ord: enkel. Det är därför glädjande att se "Draktränaren" som både är en visuell fröjd och har en berättelse som engagerar. Det som också är intressant i jämförelsen mellan de bägge 3D-filmerna är att "Draktränaren" är baserad på Cressida Cowells barnbok "Hur du tränar din drake" och ändå lyckas gå ut som den intellektuella vinnaren. Längs en vindpinad kust där det snöar nio månader om året och haglar resten, ligger en vikingaby. Den är som alla andra, förutom det där problemet med drakarna. Titt som tätt gör de flygande bestarna räder över byn och stjäl boskapen. I spåren efter attackerna lämnas förstörelse och bränder. Att döda en drake, de finns i mängder och av olika sort, den ena mer hiskelig än den andra, är en initiationsrit för att bli vuxen. Precis som sina kompisar när Hiccup (eller Hicke i den svenska översättningen) drömmen om att bli drakdödare. Men han har sin fysik emot sig. För trots att hans pappa hövdingen har en mastodontkropp är Hiccup klen och definitivt ingen påläggskalv i drakdödarbranschen. Han är förpassad till byns smedja där han agerar assistent. Det Hiccup inte har i benen, har han i huvudet. Han har konstruerat en snillrik kastanordning med rep och under en drakattack lyckas han skada en av de mest sällsynta av alla drakar, den nattsvarta Night Fury, som kraschlandar en bit från byn. Ingen har tidigare lyckats med detta, ingen tror heller på att han har lyckats. När han själv letar upp den kraschade draken för att sätta in nådastöten händer något. Hiccup ser samma rädsla i drakens ögon som han känner själv. Han förstår att drakarna inte är så olika människan ändå. Snart utvecklas en hemlig vänskap mellan Hiccup och Toothless som han döper draken till. Samtidigt är de vuxna vikingarna ute för att leta rätt på drakarnas hemvist. Samtidigt sätts också Hiccup i drakdödarträning i byn. Ju mer han lär känna Toothless och förstå hur drakar fungerar, desto bättre blir han på att manipulera de olika drakarna eleverna ställs inför under träningen. Istället för slag med yxor och påkar räcker det med att klia dem på rätt ställe, eller skrämma dem med en ål. Hiccup går från klen loser till något av byns hjälte. "Draktränaren" imponerar verkligen. Berättelsen är förvisso rak och enkel - kom ihåg, det är en film för barn - men ändå med djup. Den engagerar och vi hänger lätt och gärna på Hiccups äventyr med sin nye vän. Där "Avatar" slog sig för bröstet med nya djur och fauna ligger inte "Draktränaren" långt efter med sina olika drakar. Dessutom har den enormt fina miljöer som tack och lov inte går i en fluorescerande färgskala utan har dova nyanser. Det är helt enkelt mindre av "Avatars" new age-filosofi och mer saga a la "Korpen flyger" över "Draktränaren", om än för barn. 3D-effekterna skapar verkligen djup och är förvisso maffiga när det sprutar eld rakt ut över publiken, men kommer mer till sin rätt i miljöerna som är nog så spektakulära. Det enda som är tråkigt och som enkelt kunde ha bearbetats i överföringen av boken till film, är att Hiccup är en kille. Det hade varit kul att 2010 faktiskt se en tjej göra samma sak och huvudrollen hade med lite omskrivning fungerat perfekt för en tjej. Och nej, jag tror inte att de 7-åriga killarna i publiken skulle ha svårt att identifiera sig med en tjej i huvudrollen.

Finstämd dialog om livsfrågor

Thu, 18 Mar 2010 10:08:39 +0100

Det ganska krassa dramat om familjen Barrientos vardag får ett lyckligt slut. Men vägen dit är full av både fallgropar och oväntade vändningar, som förmedlas med en förbluffande tonträff. "Familia" är Mikael Wiströms och Alberto Herskovits tredje film om den peruanska familjen Barrientos familjekris och senare splittring. Allt tar sin början när mamma Naty lämnar sitt 35-åriga äktenskap för att resa till Spanien. Där väntar ett nytt liv som hembiträde. Bakom sig lämnar hon de vuxna barnen och maken Daniel som har svårt att förhålla sig till omställningen. Han vägrar till en början acceptera förlusten och pumpar frun på frågor om hon verkligen älskar honom. Ja, det gör hon. Men kan inte fortsätta leva samma liv. Nåja, det nya blir kanske inte riktigt som hon tänkt sig heller. Särskilt svåt att hantera är ensamheten i det nya landet. Kameran finns hela tiden där, på nära håll följer man familjens ofta torftiga liv och ganska kämpiga vardag. Dialogen är särskilt fin på ett ställe där sonen frågar pappan vad som händer om han dör. Då får mamma ta hand om dig. Men om hon dör också, fortsätter han. Då blir du ensam. Nä, då finns ju du här som ett spöke. Vuxna sonen Dani å andra sidan kämpar med sina mindre smickrande aggressiva personlighetsdrag. Han har också svårt att förhålla sig till fadersrollen. Allt känns väldigt äkta även om dramat också måste krävt en hel del regi. Inte minst med tanke på den många gånger inåtvända spelstilen. Trots allt händer inte så mycket heller. Livet lunkar liksom på. Vändpunkten kommer när Naty trots allt väljer att återvända till Peru. Familjen återförenas och ett stort bröllop väntar. Trots svärtan i alla förluster förmedlas en framtidstro och livsglädje som sitter i långt efter filmen. Eftersom delarna är helt oberoende av varanda kräver inte trean någon direkt repetition av Compadre och Den andra stranden, också de känslostarka uppgörelser med vad som kan uppfattas som regissörens egna motiv.

Actionpackat men överspelat

Tue, 16 Mar 2010 14:24:06 +0100

"From Paris with Love" är en underhållande actionfilm som aldrig blir tråkig. Tyvärr så skiner intelligensen med sin frånvaro och Travoltas karaktär blir mer av karikatyr. Men som underhållning för stunden fungerar den bra. Fransmannen Pierre Morel har egentligen sin karriär som filmfotograf, men efter lyckade franska scifi-actionfilmen "District 13" ("Banlieue 13") och ännu mer framgångsrika thrillern "Taken", båda med Luc Besson ("Léon") som manusskribent så har han gjort sig ett namn som regissör också. Även i "From Paris with Love" har Morel samarbetat med Besson, men nivån når inte riktigt upp till förväntningarna. Kanske är det för att Besson inte skrivit själva manuset här utan "bara" kommit på storyn. Jag tycker i alla fall att det är framför allt finkänsligheten i replikerna och i karaktärerna som saknas i det senaste verket. James Reece (Jonathan Rhys Meyers) jobbar i Paris som hemlig agent, men tycker inte att han får tillräckligt ansvarsfulla uppgifter. Allt det ändras när han får Charlie Wax (John Travolta) som partner. Wax metoder är allt annat än subtila och det tar inte många timmar innan Reece vita skjortkrage är tillskrynklad och nerstänkt av blod. Upplägget med två helt motsatta personligheter som försöker lösa ett fall ihop är klassiskt. Mest påminner konstellationen om den i "Dödligt Vapen" där Danny Glover är helt övertygad om att Mel Gibsons vanvettiga sätt att nå resultat kommer att få honom dödad. Tyvärr tar Travolta sin rolltolkning, av den skjutglade och psykotiske polisen som ändå får jobbet gjort, aningen för långt. Det når både nivå av parodi och osmaklighet när han helt utan ett uns av charm vräker ur sig rasistiska påhopp om franska grodätare och pakistanska terrorister, sätter på prostituerade på jobbtid och tvingar den nya partnern att sniffa kokain. Ja, jag förstår att han ska vara en tuffing men det måste ändå göras med någon form av glimt i ögat. Fallet de löser eller problemet de rensar bort, beroende på hur man ser på det, antar hela tiden nya former, men är egentligen rätt oviktigt. Det känns som om "From Paris with Love" kunde ha handlat om precis vad som helst. Det viktiga är motsättningarna mellan Wax och Reece och att det finns tillfälle för mycket action. Och det gör det. Travolta får verkligen möjligheten att visa upp vilka actionkvaliteter han har när han hamnar i slagsmål, desarmerar bomber, skjuter hejvilt och dödar bovar till höger och vänster. Ofta görs det rätt snyggt koreograferat. Att det långt ifrån alltid är befogat är mindre viktigt. Jag menar, varför ta ditt automatvapen och skjuta de tre terroristerna som håller på att fly ut ur en byggnad när det är så mycket enklare att beräkna exakt hur många sekunder det tar för dem att springa ner och istället kasta en bomb i huvudet på dem? Men såna här små detaljer ska man inte fundera på om man ska njuta av "From Paris with Love". Man får helt enkelt acceptera ett visst mått av bristande logik för att få önskade actionsekvenser. I mitt fall funkar det bra. Jag hänger inte upp mig i någon större utsträckning på trovärdighetsproblemet utan låter mig kastas runt mellan de intensiva scenerna. Och när vändningen i storyn kommer så får det hela ny fart igen. För trots att den inte kom som någon överraskning, så sker det ändå nästan chockande plötsligt när det väl händer. "From Paris with Love" funkar bra som en underhållande action utan mycket hjärna. Men de som tror att bara för att man gillade "Taken" så kommer man gilla även denna kan ha en besvikelse framför sig. Visst innehåller båda ett stort mått action, men för mig är det två helt olika typer av filmer. Den första är konstant allvarlig och man vet vad målet är hela tiden, medan den senare försöker baka in humor och det tar tid innan man blir klok på vad fallet går ut på. Det är inget snack om att "Taken" är den starkare av de två, men tar man "From Paris with Love" för vad den är kan man lätt ha kul för stunden.

Helgonen marscherar in igen

Tue, 16 Mar 2010 10:42:31 +0100

Det tar några stycken innan jag kommer fram till ett säkert beslut. Här är en ledtråd: Den andra historien om de irländska hämnarbröderna kommer inte hamna på min lista över 2010 års bästa filmer. Slår upp "Boondock Saints", ser årtalet 1999. Hade gissat på 4-5 år tidigare än så. I det stora hela har det naturligtvis ingen nämnvärd betydelse men det är intressant att se att min dåvarande fascination för filmen låg senare än väntat. För jag var en av alla dessa överförtjusta personer som såg "Boondock Saints" ett antal gånger på VHS. Om det var 9 eller 15 år kvittar, det var i vilket fall länge sedan, och jag har inte sett den sedan dess. Jag är fortfarande osäker på om det är en bra sak, det hade varit trevligt att fräscha upp minnet och jämföra ordentligt. Å andra sidan kanske det är bäst att bedöma en fristående uppföljare på egna meriter, glömma det gamla. Å tredje sidan lämnar "Boondock Saints II: All Saints Day", oavsett om min gamla kärlek spelar in, en del att önska. Här har bröderna McManus (Norman Reedus och Sean Patrick Flanery är förstås tillbaka, även om jag blev osäker ett tag, Flanery kändes inte riktigt sig lik) levt på Irland i åtta år tillsammans med sin gamle far Il Duce (underbare Billy Connolly) när en katolsk präst blir mördad och bröderna på grund av planterade bevis antyds vara de skyldiga. Då återvänder de på stört till Boston för att hämnas, för att rentvå sitt namn, för att bruka en hel massa våld. Jag är lite splittrad över resultatet och kan inte säkert säga om uppföljaren känns svagare med tanke på filmen den följer upp, eller om det är en svag film på de egna meriterna. För tvivla inte, här finns bra delar, det är trots allt en del våld. Mycket pang-pang. En del av det spektakulärt. Jag uppskattar speciellt försöken att göra något utmärkande av vissa scener. Grindhousefiltret vid ett tillfälle i början. Ropet tillbaka till 40-talet. Sådana där stilistiska lekar ger inget djup men det är kul, det höjer underhållningsfaktorn för mig. Och jag vill inte spoila slutet, med mer än att här finns underlag för en uppföljare jag väldigt gärna vill se, här fanns inslag som höjde hela härligheten ett snäpp för undertecknad. Julie Benz ("Dexter") är full av klass som alltid, i en FBI-roll som jag tror motsvarar Willem Dafoes i första filmen. Nu är hon, sanningen att säga, inte någon Dafoe (utöver mannen själv, vem är egentligen det?), fast just den här gången känns det mer som materialets fel. Vilket känns lite som ett återkommande problem i BS2. Jag älskar Clifton Collins Jr egentligen, hans komiska sidekick är det till trots en karaktär jag kunnat vara utan. Judd Nelson, skithärlig i "Breakfast Club" för länge sedan, är knappast känd för sina rolltolkningar nuförtiden, och att låta honom tro han är Al Pacino i någon gangsterrulle av Coppola eller Scorsese är väl inte helt lyckat ens under de bästa av omständigheter. Peter Fondas korta insats får dock sägas tillhöra filmens höjdpunkter. Stabilt pålitlig man, det där. Jo, jag får nog sägas ha bestämt mig. När allt kommer kring och recensionen är avslutad, är "Boondock Saints II: All Saints Day" en hyggligt underhållande och tämligen ointressant rulle.

Himlen runt hörnet

Mon, 15 Mar 2010 16:56:52 +0100

Johan Brisingers andra långfilm "Änglavakt" lyfter aldrig. Trots en stundtals fin familjeskildring blir den övertydlig, på gränsen till pinsam, med sin vardagsandlighet och plattityder. På vissa sätt griper regissören Johan Brisingers "Änglavakt" tag. På andra sätt får den en att frusta därför att den blir pinsam. Den griper tag eftersom den på ett stundtals fint sätt berättar om två föräldrar som är nära att förlora sitt barn. Den blir pinsam därför att den är övertydlig och snuddar vid ett pekoral med slitna fraser som "sluta tro och hoppet dör" eller "våga tro och allt är möjligt". Michael Nyqvist och Izabella Scorupco spelar Ernst och Cecilia, det vackra och lyckade paret som har allt, bra jobb, fin villa och inte minst deras son Alexander. När Alexander slår i huvudet på lekplatsen hamnar han i koma. Flera komplikationer tillstår, läget är allvarligt och doktorn ger färre och färre halmstrån för paret att hålla sig kvar vid. I denna kris av sorg och förtvivlan går de åt varsitt håll för att hantera situationen. Ernst som är försäkringsman och just man, väljer det rationella spåret och lyssnar på vetenskapen. Cecilia som är konstlärare och kvinna väljer, just det, det mer känslomässiga och andliga spåret och lyssnar till sitt hjärta. Det är också hon som hjälper en främling som blir överfallen i ett parkeringshus. Mannen är fransk, lite mystisk, men vänlig. Han visar sig också veta att Alexander är sjuk. Mannen är en skyddsängel vars uppgift är att få paret att tro, bara då kan deras son vakna ur koman. För mottagliga Cecilia går det förstås lätt, den största av filmens kamper utförs med Ernst som har svårt att lämna sitt förnuftiga jag. Vid ett antal tillfällen gör Johan Brisinger kardinalfelet och underskattar sin publik. Istället för att utmana vår fantasi eller våra tankar om tro och hopp och viljans kraft skriver han oss på näsan, bokstavligt. Spänningen kring den gåtfulle fransmannen, frågan om han är en skyddsängel eller bara lite speciell, har berövats oss genom att döpa filmen till "Änglavakt". När paret blir kallade till Alexanders skola och visas till hans klassrum där någon oförklarligt har ritat ett fotografiskt perfekt porträtt av Alexander och hans föräldrar med kritorna på svarta tavlan säger Cecilia att Alexander nog vill kommunicera med dem från andra sidan. Jo, tack, vi förstår faktiskt det. I denna dramaturgiskt klumpiga hantering av berättelsen försvinner nerv och mystik. Allt förklaras, ibland i dialog, ibland med enkel symbolik. Inget lämnas åt oss att fundera över eller pussla ihop själva. Det känns som om Brisinger är så ivrig att berätta sin story, att folk ska förstå vilket fint budskap om tro och hopp hans film har, att han förtydligar allt och samtidigt glömmer bort sin egen tro, den på publikens förmåga att se och förstå en film. Jag tror dock "Änglavakt" kan finna sin publik. Det finns en törst efter en sorts snusförnuftig vardagsandlighet i landet, som den som levererades i "Så som i himlen" eller i Paolo "Det är möjligheten att förverkliga en dröm som gör livet spännande" Coehlos eller Björn "jag simmar från stranden jag till stranden du i havet vi" Ranelids böcker.

Rå gangsterrulle på rätt sätt

Sat, 13 Mar 2010 17:29:38 +0100

Franske regissören Jacques Audiards film "En profet" är en riktigt rå gangsterrulle men framför allt visar den ett starkt personporträtt av en ung man som förvandlas framför våra ögon. Det här är en film utöver det vanliga och som gör i princip allt rätt. Jacques Audiard är sedan tidigare mest känd för dramat "Mitt hjärtas förlorade slag" och har definitivt regissörsgenen i blodet eftersom han är son till den kände franske regissören Michel Audiard. I "En profet" låter han oss möta 19-åringen Malik, en man med arabiskt ursprung som hamnar i fängelse för att avtjäna ett sex år långt straff. Vi får inte veta mycket om hans bakgrund utan hans karaktär byggs nästan upp från noll där specifika händelser, påtvingade eller självvalda, förändrar hans personlighet. I fängelset är det självklart konflikter mellan olika gäng, främst korsikaner och araber. Malik hamnar av olika anledningar och trots sitt ursprung, i det korsikanska gänget där han beskyddas av den stenhårda bossen César. Som åskådare fullkomligt knockas man av filmens tuffa realism. Ändå är det en film med en hel del mystiska inslag där Maliks fantasier då och då visar sig på filmduken. Det skulle lätt kunna bli ett störande moment i filmen men fungerar snarare som välbehövliga korta pauser från den råa verkligheten och ger oss ytterligare en dimension av Malik. Tahar Rahim som spelar Malik är ingenting annat än ett fynd som lyckas fånga karaktären och göra den trovärdig. Genom honom blir Malik mångfacetterad; i ena stunden en charmig ung man som njuter av små stunder i frihet för att i nästa stund förvandlas till någon som gör det han måste för att överleva i den kriminella värld han befinner sig i. Likt en kameleont anpassar han sig efter varje situation samtidigt som han bryter en del oskrivna regler. Allt för att överleva och skaffa sig fördelar, men han är ändå inte en människa utan samvete. En annan rollprestation som verkligen sticker ut är Niels Arestrup som den korsikanska ledaren César, inofficiellt den med mest makt i fängelset. Niels Arestrup har tidigare spelat i bland annat "Mitt hjärtas förlorade slag" och "Fjärilen i glaskupan". Han gör César till en klassisk maffiaboss. En äldre man med så mycket makt att han kan styra livet både i och utanför fängelset. Men trots sin grymhet ges även han ett mänskligt ansikte när han börjar tvivla på att hans makt ska vara för evigt. Fotot är emellanåt väldigt närgånget och när inledningstexterna visas är det nästan migränframkallande vilket ger en obehaglig och för filmen passande effekt. Musiken används också väldigt snyggt och får vid flera tillfällen fram Maliks känsla av att vara killen med bästa flytet. "En profet" kryper in under skinnet på en. Den är blodig, våldsam och obehaglig men man sitter som klistrad för att få veta vad som händer härnäst. Man blir helt enkelt berörd och engagerad i Maliks öde. Det är en fantastisk film om män med makt och överlevare som skapar sina egna lagar. Det finns egentligen ingenting att klaga på i "En profet". Filmen hade varit väl värd en Oscar för bästa utländska film som den var nominerad till. Dock har den blivit överhopad av andra priser bland annat i Cannes så sorgen över en förlorad Oscarsstatyett kanske inte är allt för stor. De 2,5 timmarna går fort men att kalla det njutning är fel. Känsliga biobesökare kan behöva en kudde att gömma sig bakom. Särskilt en scen som kommer relativt tidigt i filmen är extremt obehaglig. I övrigt är "En profet" ett måste så håll ögonen öppna resten av filmen.

Mörk skildring om utanförskap

Fri, 12 Mar 2010 15:39:18 +0100

"Eastern Plays" tar avstamp i autentiska missbruksproblem och i dubbelt utanförskap. Men landar i en ganska ojämn röra av tristess och finkänslig dialog. Redan inledningen sätter tonen. Becksvart är att ta i. Men den som förväntar sig uppror och frihetskamp kommer att bli besviken. Kalevs långfilmsdebut speglar så en delvis förlorad framtidstro i ett postkommunistiskt Bulgarien. Skildringen är både mörk och visar på de spår en brutal miljö sätter på dess invånare. Människorna har det alltså rätt så besvärligt i tillvaron som inte tycks vara på väg i någon riktning. Vi möter Itso som med nöd och näppe lyckas tjäna ihop sina slantar på en lackeringsverkstad. Ett slitit och enformigt jobb som knappast ger någon inre tillfredställelse. Hans tidigare konstnärsdrömmar ter sig bara allt mer avlägsna för varje dag som går. Ljuspunkterna i livet är i ställer ölen med kompisarna och drogerna. I samband med ett skinnheadsbråk återser han sin lillebror. De tillhör nu olika gäng. Men banden mellan bröderna blommar upp trots att Itso nu portats från hemmet som ett straff för att han inte kan lägga knarket åt sidan. I centrum för bråket befinner sig en turkisk familj med dottern Isil. En begynnande romans tar fart mellan henne och Itso. Något som knappast minskar misstron mot honom. Itso som spelas av skådespelaren Christo Christov är barndomsvän till Kalev. Och kanske känns den något flytande gränsen mellan fiktion och dokumentär just därför så påtaglig. Sorgligt nog kan man läsa i eftertexten att Christo omkom av missbruket strax innan filmen var färdig. På ett annat plan finns de allmängiltiga konflikterna kring övergången mellan barn och vuxenliv. Som svårigheterna med att kommunicera med omvärlden och att hitta sin plats i tillvaron. De gammalmodiga värderingarna från kommunisttiden hägrar hela tiden i bakgrunden, samtidigt som viljan till förändring är stor hos folket. Dialogen fängslar emellanåt och man känner att regissören kan sina miljöer. Men filmen är också rätt så allmänt hållen. Att spegla en grå och trist tillvaro i stort räcker inte för att hålla uppe intresset filmen igenom. På så vis blir det eventuella politiska budskapet vagt. Allmän misär och apati går att hitta nästan var som helst. Kanske är jag ändå för hård på den punkten. Det är trots allt ganska ovanligt med bulgarisk film på den svenska bioduken. Lite framtidshopp hade dock inte minskat allvaret i förhållandena.

En rak höger i hjärtat

Thu, 11 Mar 2010 23:47:44 +0100

Det känns oväntat intressant när svenske Babak Najafi med självsäker regi tar upp ämnen som fattigdom, utanförskap och våld. Teman som känns aningen främmande i vårt trygghetsknarkande Sverige. Men utan kladdig moralism eller överdriven entusiasm levererar en av våra nya talanger en rak höger i hjärtat. Grå diskbänksrealism är en genre som hört till britternas jaktmarker med Shane Meadows och Ken Loach i förgrunden. Grått, deprimerande och möjligtvis lite så där halvtråkigt som en vardag kan bli. Regissören Babak Najafi har med sin långfilmsdebut "Sebbe" sannerligen låtit sig inspireras men även satt sin egen prägel på en historia som utan överdrift berör. Historien kretsar kring Sebastian som spelas av en lika oerfaren som fantastisk Sebastian Hiort af Ornäs. 15 år bor han tillsammans med sin mamma (Eva Melander) i en trång lägenhet i en anonym förort. Han försöker men ibland blir det för mycket. När de tuffa killarna mobbas och slåss, när mamma inte orkar och när ensamheten gör sig påmind. Det serveras en finkänslig blandning av svårmod och oskuld och det är väl främst det som gör "Sebbe" till en så slagkraftig film. Inte bara är den relevant meningsfull utan även tankeväckande spekulativ. Vad får egentligen människor att gå över gränsen? Vad finns bakom ilskan, våldet och tidningsrubrikerna? Najafi manövrerar enkelt bort från det överdrivna. Visst kan det bitvis kännas rent miserabelt men förankringen i en knivskarp dialog och en ensembles känsloladdade genomförande, skänker en i svensk film saknad realism. Det här känns äkta hela vägen. Att det tagit fem år att utveckla en film som "Sebbe" är inget som går obemärkt förbi. Miljöerna är tungt grådaskiga med orädda scener som prövar sig fram. Här kommer Najafis erfarenhet med dokumentärer väl till pass och han tycks ha både eftertanken och talangen att sköta sig ända upp till toppen - hjärna och hjärta med andra ord. Exempelvis känns detaljen med att döpa karaktärerna efter de riktiga skådespelarna, allt för att skapa en så realistisk reaktion som möjligt, smått genial. Även Eva Melander imponerar sig till ett omnämnande. Hon som med en råkraft avskalad allt teatralt illustrerar en mamma som inte räcker till med allt vad det innebär. Sammantaget en filmisk energi som fångar sin betraktare och även när kameraljuset slocknar inte släpper taget. Det här emotionell mörbultning när den är som obehagligast och som motsats till de så kallade kassasuccéer svensk filmindustri ägnat sig åt den senaste tiden är det en riktig pärla.

Tät och spännande action

Wed, 10 Mar 2010 16:28:58 +0100

Konflikter i Mellanöstern har utan tvekan varit ett populärt ämne för Hollywoods filmskapare de senaste åren och då speciellt Irakkriget. Efter ett par år av tvekan var det som om någon öppnade en dammlucka och ut vällde filmer som valde att förlägga sin handling till -00-talets största konfliktområde. Lite grovt kan man dela upp de här filmerna i två läger, de som försöker inta en kritisk hållning och visa på krigets destruktiva följder ("In the Valley of Elah") och så de som använder den härjade regionen som en fondvägg för mer konventionella actionsagor ("The Kingdom"). Paul Grengrass försöker med "Green Zone" placera sig någonstans mellan de här kategorierna. Han lyckas riktigt bra, men i slutändan visar det sig vara väl knepigt att både ha kakan och äta den. Året är 2003 och Chief Rory Miller (Matt Damon) leder en liten grupp soldater som letar efter massförstörelsevapen i det ockuperade Bagdad. Han tror på det rättvisa i kriget och brinner av iver av att avslöja den störtade irakiska regimens mordiska vapen. Men efter ett antal falska tips börjar Chief Miller allt mer att tvivla på informationen har får från ledningen. Varför hittar hans grupp inga vapen egentligen? När han får ett tips från en irakisk man (Khalid Abdalla) och lyckas komma över en anteckningsbok som tillhör höjdare inom den irakiska armén börjar han sakta men säkert nysta upp en historia där skurkarna inte riktigt är de som han tror. Kombinationen Greengrass och Damon för naturligtvis tankarna till Bourne-serien och det är inte särskilt långt ifrån sanningen. Skakig handkamera, adrenallinstinn action från början till slut och en urban miljö som förvandlas till en exotisk fondvägg. Allt sitter där det ska. Som en driven actionfilm är "Green Zone" alltså riktigt lyckad. Problemet uppstår när Greengrass försöker väva in en politisk thriller mitt i actionsmeten, en ambition som visserligen är lovvärd men kräver lite mer snits för att få till. Här får vi stifta bekanstkap med den slemmige Clark Poundstone från Pentagons underättelseavdelning (Greg Kinnear) som gör allt han kan för att visa att kriget var rättfärdigt. På andra sidan finns den cyniske CIA-agenten Brown (Brendan Gleeson) som börjar inse att informationen som regeringen använt som underlag för invasionen inte stämmer. Missförstå mig nu inte, den politiska filmen som finns inbakad i "Green Zone" är hyfsat bra, men tyvärr gör Greengrass två fel som sänker intrycket en bit. För det första är tempot för högt och handlingen som på förhand verkar vara av klassiskt snitt blir allt enklare ju mer tid regissören spenderar åt att låta Matt Damon springa omkring och vifta med sin automatkarbin. För det andra gör han kardinalfelet att singalera slutet klart och tydligt halvvägs in i filmen och när det väl kommer är det ett antiklimax av rang. Trots ovanstående reservationer är Greengrass Irakfilm till större delen riktigt bra. Tät, spännande action från första rutan till sista kryddad med lättsam Bushkritik är i min värld helt klart värd en biobiljett.

Tårdrypande och tråkigt

Wed, 10 Mar 2010 10:08:12 +0100

Tårdrypande romantik och dramatik med en Robert Pattinson som spelar ungefär samma roll som i "Twilight" – det är vad "Remember Me" bjuder på. Och det är emellanåt så tråkigt att klockorna stannar. Det oväntade slutet räcker inte för att väcka sömniga biobesökare utan bidrar istället till att göra filmen sämre. Robert Pattinson spelar Tyler, en ung svår kille som är arg och besviken på sin pappa (Pierce Brosnan) för att han alltid sätter familjen i andra hand. Ally spelas av Emilie de Ravin från "Lost" och även hon har pappa-problem. Kärlek uppstår men det är självklart inte problemfritt. Deras respektive familjedraman ställer till det för de unga tu. Att Robert Pattinson kan spela djupa killar som känner ett stort utanförskap är väl ingen nyhet. Han har ju dessutom sitt perfekta James Dean-utseende vilket får honom att se ännu lite svårare ut. Förutom att han inte vill dricka blod och att han inte är lika blek så använder han sig av samma minspel som i "Twilight" och tillför ingenting nytt till rollen som Tyler. Jag är riktigt nyfiken på hur han gör sig i filmen "Little Ashes" där han spelar konstnären Salvador Dalí. Det känns som att det kan krävas lite mer för att gestalta honom på ett bra sätt. Det händer faktiskt att man några gånger vaknar till ur koman och känner sig engagerad. Anledningen till det är 11-årige Ruby Jerins som spelar Tylers lillasyster Caroline. Hon slår de vuxna skådespelarna med hästlängder och man bryr sig om hur det går för henne. Vad gäller de övriga karaktärerna - nej de väcker inget större intresse. Det är inte bara skådespelarnas fel för ingen av dem är en total katastrof. Berättelsen och manuset känns som att det är skrivet av någon som tror att det räcker med att visa Robert Pattinson på filmduken för att dra publik. Vilket det kanske till viss del gör. Men en lyckad film blir det inte. Ett annat problem är att det är för mycket av det mesta i filmen. För mycket sorgsen pianomusik, för mycket rynkande ögonbryn och för deppigt. Och slutet är definitivt för mycket, utan att avslöja någonting om det. Filmteamet skulle ha behövt någon som försynt frågade "Räcker det inte nu?". Framför allt är "Remember me" för tråkig och seg. En film som man glömmer så fort man har lämnat salongen. Den lär säkert få en del publik ändå med tanke på att Robert Pattinson-fansen är rätt många. Vissa av dem kommer säkert glädja sig åt att få se mer av honom här än i "Twilight". Tyler är nämligen inte alls lika kysk som vampyr-Edward. "Remember me" är i stort sett en ganska menlös film men med några få lite bättre stunder.

Vacker konstfilm om frihetskamp

Fri, 05 Mar 2010 09:59:51 +0100

Shirin Neshats suggestiva film om kvinnors kamp för frihet är närmast att likna vid en poetisk anekdot. Ja, möjligtvis en historielektion. Hur som helst är påminnelsen präglad av ett inre mörker som kräver mycket av sin publik. Vi befinner oss i Iran. Året är 1953 och landets demokratiska krafter störtas genom en en dramatisk statskupp. Förändringen som kunnat innebära mer frihet åt folket uteblir. Mitt i detta kaos lever fyra kvinnor som valt sina överlevnadsstrategier. Något livsrum är knappast att tala om. I en vardag präglad av förtryck och våld finns inte mycket utrymme för drömmar, inga riktmärken i tillvaron. Så pendlar också tonen, från becksvart dödlängtan till ljusare nyanser av grått. Små gnistor av den upprorsanda som gror under utan kommer till uttryck. Men det hjälper knappast de individer vars liv filmen speglar, de som mer eller mindre fick ge sin framtid. Allt detta lindas in i ett långsamt, vackert dynamiskt, men på gränsen till känslolöst formspråk. Visst talar det till en och människoödena berör. Men någon spänning finns inte. Allt kavlas ut, finns bara. På så vis är inte filmen heller någon kritik mot förhållandena i Shirin Neshats tidigare hemland. Vilket säkert kan upplevas som provocerande, de bara är. Speglas med finstämd estetik. Händelseförloppet baseras på en bok "Women without men" som skrevs 1974, och kom ut 1989. Något som kan ha krånglat till dramaturgin. För trots den gemensamma beröringspunkten i form av en trädgård förblir de öden som speglas något lösryckta. Bilder ur filmen visas också i form av en videoutställning på Kulturhuset, vilket säkert förklarar en del av den stelhet som finns kvar. Bitvis är gäspningarna nära. Detta trots de starka karaktärerna. Den unga prostituerade Zarin, välspelad, och otäckt utsatt. Fakhri som bestämt sig för skilsmässa, Munis och Faezeh som vägrar finna sig i sina utstakade vägar. Liv som inte handlar om så mycket annat än en äktenskapsfabrik. Som ofta i svårare yttre situationer gror värdena i den lilla världen. Banden mellan kvinnorna och vänskapen kommer till uttryck på ett fint sätt. Belöningen i form av silverlejonet under den nyligen avslutade filmfestivalen var säkert riktat till de klockrena fotografierna. Och rent idémässigt kan man tycka att regissören borde gjort en större skillnad mellan konstformerna. För temat har egentligen potential att intressera en bredare publik. Påtagligt lite tycks levnadsförhållandena ha ändrats. Det tidstypiska framstår lätt som dagsaktuellt och skrämmande konserverat.

Bridges väg mot Oscarn

Thu, 04 Mar 2010 10:07:57 +0100

Jeff Bridges är lysande i rollen som den slitne countryartisten Bad Blake. Det är en varm film med en ruffig yta och skön musik som blir intim, berör och väcker känslor. En vän träffade på Ron Wood från Rolling Stones på en vernissage och berättade att han hade en väldigt lustig gångstil. Han liksom gick sakta och satte mjukt men tydligt ner hälen och rullade genom steget till han släppte kontakten med golvet med tårna. I handen höll han ett glas vin som inte fick den minst krusning på ytan hur mycket gitarristen än rörde sig genom rummet. Tydligen är det vanligt bland alkoholister, att finna en sorts balans i gången och framförallt, inte spilla en droppe. Countryartisten Bad Blake är precis likadan. Han ligger på sängen och balanserar ett whiskyglas på bröstet utan att skvimpa över. I ett tillstånd där det skulle snurra rejält för vem som helst, har han full kontroll, på glaset. Hans liv i övrigt är rejält tilltufsat av spriten. Han är talangfull men har supit bort det mesta - fyra fruar och en son. Nu är han på väg genom USA:s södra delstater på en miniturné. Mini, som i att han är helt själv, ställena små och publiken likaså. Han kör sin egen bil mellan hålorna han spelar i, 50 mil med hemorrojder och en flaska att kissa i istället för att stanna. Han är bakfull på väg mot en återställare. Den lilla publiken älskar honom dock och han lever verkligen upp på scenen och levererar. Han får också chansen att ta ett steg uppåt i karriären när den unge artisten Tommy Sweet, som Bad Blake en gång hjälpte fram i rampljuset, låter honom vara förband inför 12 000 fans. Tommy har talang, men han kan inte skriva låtar. Bad Blake kan skriva låtar, men har inte kunnat skriva på åratal. Samtidigt träffar Bad Blake journalisten Jean och tycke uppstår på ett konstigt sätt. Börjar saker och ting vända för den gamle? För att skriva en vemodig countrysång måste du kanske leva som du sjunger? Det finns hur som helst något fascinerande hos Bad Blake, precis som i de sorgliga countrytexterna, och det är lätt att dras in i hans skamfilade värld. Framförallt beror detta på Jeff Bridges som är fullkomligt lysande i huvudrollen. Han mumlar, han stapplar, han är överviktig, han kedjeröker och balanserar sina glas. Men han sjunger även och spelar gitarr, med trovärdighet och övertygelse. Han förmedlar också liv och värme i mötet med Jean och lever upp tillsammans med hennes son Buddy, som är lika gammal som den son Bad Blake en gång lämnade. Sammantaget är det en ruffig och samtidigt varm film, med kärlek i nedslitna hotellrum, med fina detaljer - som att Bad Blake drar sitt bälte åt sidan för att inte repa gitarren med spännet - och oväntat stora skådespelare i små biroller. Den går inte i det förväntades spår, den bjuder inte på stora fyrverkerier, utan den rör sig i den lilla alkoholstinna bubbla Bad Blake har skapat åt sig. Det blir intimt, välspelat, känslosamt, sorgligt och kryddat med fin musik.

Insiktsfull och lyhörd meditation

Wed, 03 Mar 2010 15:33:33 +0100

För den som söker en stunds vila från häftig 3D-teknik kan ta sin tillflykt till ”Your Mind is Bigger than all the Supermarkets in the World”. En film som både ger en lektion i närvarandets konst och bjuder på reflektion kring livets stora mysterier. I ett stillsamt samtal tar publiken del av regissören Cecilia Neant-Falk samtal med mediatationsläraren Upul Nishanta Gamage. Försiktigt, nästan viskande söker hon svar på sina innersta frågor, stora frågor kan tyckas, om tillvarons mysterier. Funderingar som sällan har några säkra svar och som kanske gärna lämnas oställda i dagens allt mer stressade tillvaro. Så vad är då poängen med livet? Och finns det överhuvudtaget någon mening med att ställa frågan? Förmodligen inte. Oavsett vad man gör eller hur det går finns ett slut. Hur som helst fungerar filmen som en tankeställare. En slags öppen allmänmänsklig fråga. Tankar som också mer eller mindre förblir obesvarade. Kanske skulle hon ha ställt ytterligare en följdfråga i vissa fall. Vid några tillfällen händer det att ämnet går över i någonting annat när det börjar bli som mest spännande och kärnan faktiskt är nära. Enligt buddismen kan man lära sig att förhålla sig till frågor utan svar. Vilket är vad lektionen på ett plan handlar om. Första resan till meditationscentret på Sri Lanka gjorde Cecilia Neant-Falk redan 2004. Något hon sedan upprepat årligen. Något som nu alltså resulterat i en slags offentlig meditation. Rent visuellt är rummet en skog. Ett grönskande bergslandskap. Något övergående, så småningom en trädgård. Naturens läten omger oss, fåglar kvittrar, vinden susar, andningar hörs emellanåt. Jag sveps snabbt med i den behagliga och närvarande stämningen, där plats lämnas år både tankar och känslor. Cecilia Neant Falk beskriver en episod i sitt personliga liv. Ett långvarigt förhållande som tar slut och den efterföljande kris som följer. Hennes egna dilemman, framstår som något varje människa i dag ställs inför. Utan att verka för nyfiken, upplever jag de mest personliga partierna som de starkaste. Lyssnandet utgör hela tiden det centrala. Leder vidare till nästa tanke, utan att forcera. Så börjar det om. Igen. Från början. Livets oundvikliga gång. I mångt och mycket är filmen ett konstverk, vilket kanske inte är så märkligt. Regissören har ju delvis en bakgrund inom den fria konsten. Är man beredd att ta sig an en själslig brottningsmatch. Med reservationen att inte ha för höga förväntningar på revolutionerande svar, utgör samtalet en stunds vila, en oas från konsumtionshetsen och världen utanför. Något som de flesta kan ha långsiktig behållning av.

Lång och tråkig transportsträcka

Wed, 03 Mar 2010 14:42:11 +0100

"Vittne till ett krig" lämnar mig tyvärr uttråkad och rätt så irriterad. Trots en regissör som vunnit en Oscar och en handling som kunde ha varit spännande och engagerande så känns stora delar av filmen som en lång och tråkig transportsträcka. Filmen som bygger på boken "Triage" av krigsveteranen Scott Anderson utspelar sig 1988 när krigsfotograferna Mark och David beger sig till Kurdistan för att få de bästa bilderna av kriget. Hemma lämnar de flickvännerna varav en är gravid. Mark är en total adrenalinjunkie medan David börjar känna att han har fått nog och vill åka hem i god tid före flickvännens förlossning. På något sätt skiljs Mark och David åt och resten av filmen ägnas åt att få svar på vad som har hänt. Regissören Danis Tanovic har tidigare vunnit en Oscar för bästa utländska film med sin "No Man's Land" men han lär inte kamma hem några priser med tristessrullen "Vittne till ett krig". Colin Farrell spelar den egoistiske och envise Mark som man inte direkt känner så mycket sympati för, vilket bidrar till filmens problem med att engagera biopubliken. Farrell funkar som svinig egokille men när han väl lämnat krigszonen och ska ta itu med sitt efter-krigs-trauma slår ledan till. Colin Farrell haltar fram med sin rynka mellan ögonbrynen och hela filmen slår an samma långsamma tempo. Det finns inget flyt och manuset är inte direkt inspirerande. Det är inget större fel på övriga skådespelarinsatser och både Paz Vega som spelar Marks flickvän och Kelly Reilly som spelar Davids flickvän gör bra ifrån sig. Dock blir man fruktansvärt irriterad på att de inte kan säga åt sina män att skärpa sig. Man åker inte till en krigszon när ens sambo är gravid i åttonde månaden. Och om man gör det ska man åtminstone få lite skit för det, men Diane (Kelly Reilly) vågar knappt ens försöka nå sin man på telefon av rädsla för att "störa". Tjejerna är helt enkelt för mesiga. Därav min irritation. Christopher Lee dyker upp som en spansk farfar som renar själar och ska väl föreställa Marks räddande ängel. Och visst, han är en riktigt bra skådespelare men filmen lyfter ändå inte tillräckligt av hans insats. De teman som filmen ändå försöker behandla är högst intressanta. Det är etikfrågor och hur krigsfotografer använder kameran som filter. Får man fotografera vad som helst? Och hur påverkas man av det man har sett? Frågor som man gärna diskuterar och funderar kring men tyvärr glöms de bort i filmen. Eller rättare sagt, frågorna berörs, men man får ändå inte tag på dem riktigt. Filmen vill till varje pris få oss att förstå hur hemskt det är med krig, delvis genom att använda ett väldigt blodigt bildspråk och delvis genom den dystra stämning som finns med från början till slut. Effekten infinner sig dock inte utan istället pendlar man mellan att vilja blunda för de värsta bilderna och att försöka hålla sig vaken när det blir för ointressant. Viljan är god men räcker nog ändå inte ens fram till första raden i biosalongen. Det ska erkännas att första halvtimmen, eller så länge de är kvar i Kurdistan, är helt okej. Då får vi också möta den karaktär som är mest intressant, en kurdisk "Dr Död" som har tagit på sig rollen att bestämma vilka av de skadade soldaterna som ska få leva och vilka som ska dö. Resten av filmen är dock en långsam och tråkig väntan på att få svar på vad som har hänt.

Burton vilse i Underlandet

Tue, 02 Mar 2010 16:17:39 +0100

Att Hollywoods favorit-excentriker Tim Burton skulle göra film av den kanske mest skruvade och surrealistiska av alla klassiska barnböcker såg på förhand ut som en drömkombination. Men med facit i hand visar det sig att "Alice i Underlandet" är Burtons mest konventionella film på länge. Och stundtals ganska tråkig. Nu ska det tilläggas att det är 2D-versionen som recenseras, det är mycket möjligt, till och med troligt att Burtons digitala excesser kommer bättre till sin rätt i 3D-versionen. Nu är det trots allt Tim Burton vi talar om och om det är något som är säkert med den baskerälskande regissören så är det att hans filmer är visuellt genomtänkta från första rutan till den sista. Det gäller naturligtvis även här och stundtals är hans vision av Lewis Carolls bisarra underland precis så fantastisk som man hade hoppats på. Men ganska snabbt fylls bägaren (eller tekoppen) med smolk. Sällan har jag sett en film som är så proppfull med digitala effekter som verkligen känns...digitala. Jag kan faktiskt inte förstå hur den visuellt så pricksäkre Burton lät hela filmen dras igenom datorspelsfiltret till den höga grad som den ser ut att vara. Det är svårt att skaka av sig känslan av att man ser på en film som låtsas vara - och ser ut- som en fantastisk saga men känns som en vacker rad skärmsläckare. Berättelsen då? Unga Alice bor i 1800-talets England och ska precis giftas bort mot sin vilja med en enastående pompös yngling när hon som av en slump trillar ned i ett hål och hamnar på en mycket märklig plats. Underlandet. Snart stiftar hon bekantskap med den ena underliga varelsen efter den andra: den galne hattmakaren (Johnny Depp), tvillingpojkarna Tweedledee och Tweddledum (Matt Lucas) och den leende katten (Stephen Fry) för att bara nämna några. Det dröjer inte länge förrän Alice är indragen i en bitter maktkamp mellan den genomonda röda drottningen (spelad av fru Burton, Helena Bonham-Carter) och hennes godhjärtade syster den vita drottningen (Anne Hathaway). Och plötsligt förvandlas Burtons surrealistiska skröna till en helt vanlig fantasyrulle om jakten på ett svärd och en fasansfullt elak drake. Och det är här någonstans som "Alice i Underlandet" blir en besvikelse trots att den faktiskt gör en hel del rätt. Filmen känns allt mer och mer som bara yta och inget innehåll. Konstigt nog känns det mer som en vanlig Disneyrulle än något signerat Tim Burton och det kan knappast vara positivt i någon värld. Det har pratats mycket om Johnny Depps tolkning av den galne hattmakaren och det är väl inget fel på honom, men ärligt talat är det inget speciellt att se på heller. Då är Helena Bonham-Carters sköna överspel som röda drottningen betydligt mer underhållande. Faktum är att så fort hennes digitalt uppsvällda huvud synd i bild så stjäl hon scenen på studs. Musiken är som vanligt signerad Danny Elfman och låter precis som du föreställer dig, det vill säga bra. Så var hamnar vi till sist? Efter en gäspningsframkallande avslutning som är som lyft ur en medioker Narniafilm tycker jag att "Alice i Underlandet" är Burtons minst inspirerande film på ganska länge. Samtidigt var resan dit ganska underhållande och ett fåtal gånger riktigt rolig. Att se Burtons Disneyfilm är som att dricka en ljummen kopp Earl Grey. Gott för stunden, men bortglömd så fort sista droppen är urdrucken.

Jakten på vuxenlivet

Tue, 02 Mar 2010 14:03:54 +0100

Om jag inte mitt minne lurar mig var det inlägg på Bloggywood.se som berättade om "Adventureland":s då ankommande existens ett av mina allra tidigaste där. När jag nu sätter mig för att recensera filmen åt MovieZine är det kanske inte som att komma full cirkel men åtminstone inledningen av en spiral, dessutom med de gamla förväntningarna både infriade och överträffade. "Adventureland" handlar om hur collegestudenten James Brennan får se sina sommarplaner om en Europaresa spolierad av ekonomiska orsaker och tvingas till jobb på en nöjespark i sin gamla hemstad. Där lär han känna nya vänner, blir förälskad, och får på kuppen lära sig saker om livet. Då det begav sig, vid tiden för mitt gamla inlägg, var det någon månad kvar till inspelningsstart. Seth Rogen stod angiven som medförfattare och Michael Cera ("Arrested Development") skulle göra huvudrollen. Saker hann hända på vägen. Rogens namn syns av oklar anledning inte längre till, regissören Greg Mottola står ensam som skapare, och den manliga huvudrollen görs istället av Jesse Eisenberg - som på senare tid synts i en annan film med viss koppling till en nöjespark, nämligen den skamligt underhållande "Zombieland". Jag älskar Michael Cera, från hans ödmjuka första tid i rampljuset i komedieserien "Arrested Development" till Greg Mottolas förra film "Superbad" (och mer runtomkring), men det är svårt att sakna honom med Eisenbergs närmast fulländande och antagligen mer realistiska insats. Det finns, misstänker jag, någonting mer äkta över hans skildring av den blyge och faktiskt ganska socialt accepterade Brennan. Kristen Stewart ("Panic Room" och "Twilight", och gissa vilken film jag helst pratar om henne i) ger samma känsla som Em, tjejen han förälskar sig i. Det skulle går att rada upp och hylla birollerna, rollbesättningen är ovanligt lyckad med särskilt utmärkande namn som Bill Hader och Martin Starr, men jag nöjer mig med att utöver huvudaktörerna nämna Ryan Reynolds i en viktig biroll som med små medel gör en av sina bättre dramatiska insatser. Det var intressant att läsa mitt gamla inlägg och redan där se en jämförelse med "Almost Famous", för den titeln dök upp även efter att ha sett "Adventureland". Där jag hade väntat mig mer av en rak komedi i stil med nyligen nämnda "Superbad" eller någon av Judd Apatows filmer som vanligen har herrar som Rogen och Cera och Hader inblandade, gav Greg Mottola mig istället en varm och givande, och väldigt rolig, liten dramakomedi som för tankarna till "Almost Famous" i mycket mindre skala. Eisenbergs Brennan har mycket av Patrick Fugits William Miller, och deras likvärdiga jakt på drömmar och resa mot vuxenlivet delar någonting väldigt speciellt. De båda filmerna delar en stark igenkänningsfaktor, formade med unika fingertoppar, som visar att det här är historier av människor som minns hur det var att vara ung.

Nya killar i gamla kläder

Fri, 26 Feb 2010 10:18:27 +0100

Jamie Foxx och Gerard Butler tar sig an varandra i en film som mer i form än innehåll doftar av mina tonår. Det håller, som jag har formulerat mig förr, inte hela vägen men ger oss om åtminstone en stunds sällskap till popcornen. En familj blir grovt attackerade i sitt hem av elaka män, män som åker fast men den ene gör en deal med åklagaren och går fri efter bara några få år. Det gillar inte den ende överlevande. Han gillar det inte alls. Efter några år sätter han igång sin plan att straffa ett ruttet samhälle. Tidigt föll tankarna till 90-talets underhållande action/thrillers, som "Jagad" och "Speed", fast med en handling som känns något mer förankrad i 00-talet och bortom, och med en skurk som mitt i all jävelskap han ställer till med ändå känns mer sympatisk än exempelvis en klassisk Dennis Hopper. Clyde Shelton, kapabelt spelad av Gerard Butler (som jag lyckats bli ganska förtjust i, även om en genomgång av hans curriculum vitae inte gör det helt lätt att förstå varför), har liksom en poäng. Samtidigt är naturligtvis metoderna han anammat helt uppåt väggarna. Det är både en styrka och en svaghet med "Law Abiding Citizen". En styrka, för det passar in i genren som jag (menat eller inte) kände smaken av, den här sortens rulle ska ha en skurk som är ett par snäpp över verkligheten, med storslagna planer och förmågan att genomföra dem. Samtidigt blir det en svaghet, när det verkar som om herrarna bakom filmen - Kurt Wimmer på manus och F. Gary Gray på regi - samtidigt vill säga något. Visst, man kan försöka, det har lyckats förr, jag tror dock inte alls de här båda skaparna har vad som krävs för att balansera akten ifråga. Wimmer har jag väldigt svårt på, hans "Equilibrium" brukar vara omtyckt och jag förstår inte varför. Gray å andra sidan är en hyggligt men anonym och tandlös regissör (se t ex "The Italian Job" för referens). Okej men ointressant. Lägg till ett par onödiga hål och trötta genvägar, och det faller trots att historien annars känns ganska fräsch och som någonting nytt i gammal miljö. Något man lyckats riktigt bra med, är människorna framför kameran. Förutom nyss nämnde man är Jamie Foxx väntat stabil i huvudrollen, som åklagaren som gjorde dealen och får känna konsekvenserna 10 år senare. Utöver det finns det i mindre roller skådespelare jag är väldigt förtjust i, som irländaren Colm Meaney ("The Commitments") och Bruce McGill, även han med en lång resume men det var som den återkommande figuren Jack Dalton (han som alltid lurade döden) i MacGyver han vann mitt hjärta. Det finns en del att tycka om, det ska erkännas, och egentligen stör jag mig nog mer på bristerna eftersom de tynger ner något som kunde ha blivit något mer. Något mycket bättre. Så egentligen är det nog bara att gilla läget, njuta av explosionerna och ett par sköna vändningar, och försöka undvika att kika för långt ner i hålen.

Ett fartfyllt äventyr

Tue, 23 Feb 2010 13:40:42 +0100

När antikens grekiska gudar drabbar samman i "Percy Jackson och kampen om åskviggen" är det som om Harry Potter möter en amerikansk highschoolrulle. Filmen saknar magin hos den brittiska förebilden och kommer därför inte alls få samma genomslag hos den vuxna publiken. Men för ungdomar är det här ett kul, fartfyllt äventyr. Percy (Logan Lerman som mest haft småroller fram tills "My One and Only" förra året då han spelade mot Rene Zellweger) verkar vara som vilken tonåring som helst. Han gillar inte mammans pojkvän och han har svårt att koncentrera sig i skolan. Men allt ändras när en lärare förvandlas till ett monster och attackerar honom för att ha stulit guden Zeus åskvigg. Det visar sig att Percy är halvgud, förutom hans vanliga mamma (Catherine Keener) är han son till den mäktige havsguden Poseidon (Kevin McKidd). Han förs till ett träningsläger för andra halvblod där han är säkrare, men inser snart att han själv måste hitta åskviggstjuven för att Olympens gudar inte ska starta krig med varandra och förgöra mänskligheten av bara farten. Tillsammans med vännerna Grover som är en Pan-figur och Annabeth, dotter till krigsgudinnan Athena, ger han sig ut på jakt. När något ska anpassas till en amerikansk ungdomspublik så behövs vissa ingredienser för att det ska bli säljande nog. Det är tydligt att "Percy Jackson och kampen om åskviggen" försöker rida på framgångsvågen från Harry Potter-filmerna (och böckerna), inte minst för att Chris Columbus, som även satt sitt namn på två av dessa populära filmatiseringar, står för regin även här. Man har dessutom antagit en något modernare ton med mer humoristiska inslag. Till exempel används en iPhone som spegelbild, Hermes bevingade skor är ett par Converse, helvetets Hades har placerats vid Hollywoodskylten och dess härskare är iklädd hårdrocksmundering. Grover är också en typisk måste-karaktär som den trogne vännen som inte bara gör allt för huvudpersonen utan även kommer med lagom kul kommentarer med jämna mellanrum. En del av detta är småroligt och det hjälper definitivt att hålla handlingen igång, men det känns ändå tydligt att hela filmen ligger på en annan nivå - dvs anpassad för en yngre målgrupp. Vissa av poängerna är billiga, och övertydlighet är inget man är rädd för - man skriver hellre folk på näsan än riskerar att det finns en själ i publiken som inte förstår vad som händer. "Percy Jackson" har många stora namn i birollerna - Uma Thurman spelar den onda Medusa, Pierce Brosnan professor och Sean Bean är Zeus. Även här går det ibland över gränsen till karikatyr, men på något sätt så köper jag det i den här genren. Det som ändå gör "Percy Jackson" till en klart sevärd film är dels att det är ett spännande äventyr vi får följa med på och dels det faktum att den behandlar just de gamla grekiska gudasagorna. De har alltid fascinerat mig och för den som gärna återupplivar minnet finns det en hel del detaljer som nästan kan kallas för lärorika. Och även om det, som jag nämnde, inte fungerar helt smärtfritt så är det kul när karaktärer som Medusa med sitt ormhår dyker upp. Till slut måste man ju ändå fråga sig vem som egentligen kan klaga på en film som innehåller kamper mot femhuvade monster som sprutar eld, halvnakna nymfer som förför och en groende kärlekshistoria mellan en "underdog" och den starkaste av alla tjejerna. Det är ett klart fungerande koncept, även om finliret har lämnats därhän.

Zowie Bowie räddar rymdfilmen

Mon, 22 Feb 2010 17:22:32 +0100

1969, I samband med Apollo 11-landningen på månen, släppte den unge David Bowie låten "Space Oddity". Berättelsen om den strandsatte astronauten Major Tom blev en omedelbar klassiker och sköt fart på den spenslige engelsmannens karriär. Nu, 40 år senare upprepar hans son konststycket med en film om en ensam astronaut. Zowie Bowie, eller Duncan Jones som han föredrar att kalla sig, debuterar med en av nollnolltalets bästa science fiction-filmer. Och det med en budget som på sin höjd skulle räcka till att animera ett viftande blått öra i "Avatar". "Moon" är nämligen den allra mest sällsynta av fåglar: en intelligent science fiction-film av den gamla skolan. Och med gamla skolan menar jag verkligen det. Det här är en film som är öppet och ogenerat inspireras av klassiker som Kubricks "2001", Turnbulls "Silent Running" och Tarkovskys "Solaris". Sämre förebilder kan man ha. Duncan Jones månfabel är i själva verket antitesen till de korkade storproduktioner som "Surrogates" eller "Transformers" som har tillåtits forma bilden av science fiction-film som ytlig och fixerad av storslagna effekter. Här är tempot sävligt, skådespelarna få och relativt okända och det finns inte en enda actionscen i sikte. Men Jones existentiella kammardrama i rymden har något som de stora Hollywoodkusinerna tappat på vägen: idéer. I en nära framtid har mänskligheten etablerat en bas på månen. Här bryter automatiserade gruvrobotar Helium-3 för att sedan skeppa ned det värdefulla ämnet till jorden. Den enda människan på basen är astronauten Sam Bell (Rockwell) som arbetar med att se till att alla system fungerar som de ska. Hans enda sällskap är roboten Gerty (med röst av Kevin Spacey), några växter och den miniatyrmodell som han långsamt bygger. Så, när det bara är två veckor kvar till han ska resa hem till jorden, börjar märkliga saker hända på basen. Är han verkligen ensam på basen, eller håller han på att bli galen? Om man kan sin science fiction-genre är det inte särskilt svårt att lista ut vad som kommer att drabba stackars Sam. Det här vet naturligtvis regissören om och vänder Bells värld på ända redan en tredjedel in i filmen. De som förväntar sig en fantastisk twist på hela berättelsen blir kanske besvikna. Men Duncan Jones är inte M. Night Shyamalan och "Moon" handlar om mer än att dra undan mattan för publiken. Mer tänker jag inte säga här, för den här berättelsen förtjänar att ses utan förhandskunskaper. Sam Rockwell är rakt igenom lysande från början till slut. Om han tidigare varit en intressant birollsskådis är han från och med nu ett namn att räkna med på riktigt. Kevin Spaceys entoniga röst känns till en början lite väl mycket som just Kevin Spacey men snart känns även han given i som Gertys röst. Det är dessutom en vacker film, trots att den lika gärna skulle kunna vara inspelad 1985, eller -75, för den delen. Här finns knappt en CGI-effekt att se, i princip allt är byggt med miniatyrmodeller enligt den gamla skolan. Den analoga känslan tillsammans med den retrosunkiga stilen på allt från kläder till rymdbasens interiör gör ironiskt nog att "Moon" känns som en frisk fläkt i jämförelse med dagens stelopererade botoxeffekter. "Moon" är inte perfekt rakt igenom. I mittpartiet tappar filmen tråden för en kort stund och här och var tar Jones en felnot som märks desto mer på grund av den annars så genomtäta stämning som råder från början till slut. Men vad spelar det för roll när Rockwell gör sitt livs roll, när modellmakaren från "Alien" ersätter kalla digitala effekter och Jones har en riktigt bra historia att berätta. Så Duncan Jones har debuterat med en omedelbar klassiker. Rimligtvis borde vi snart få se den på svenska biodukar, åtminstone i storstäderna? Nej, så enkelt är det inte. Tydligen anses inte smart science fiction-film vara säljande och vi får nöja oss med de ynka tre visningar som gick av stapeln på Stockholms filmfestival. Otack är världens lön.

Relationens mörka inre

Wed, 17 Feb 2010 13:56:40 +0100

"Du och jag" är en ögonblicksbild ur ett förhållande, egentligen vilket som helst. Upp- och nedgångar byter av varandra och två egon kämpar för att bli ett par. Hur karaktärerna än beter sig går det inte att utesluta identifikationen man obönhörligt känner i detta solida tyska relationsdrama. Gitti och Chris är på semester. De spenderar lite kvalitetstid i Chris föräldrars hus på Sicilien. Deras förhållande är nytt och det är tydligt att de fortfarande känner lite på varandra för att lista ut om det här är förhållandet med stort F. Gitti jobbar med PR på ett skivbolag och har på sätt och vis förlikat sig med det, Chris i sin tur är arkitekt med mer idéer än slutförda projekt och hans framtid är ofta i hans tankar. Chris jobbar egentligen lika mycket som han har semester och Gitti har svårt att inte visa vad hon tycker om hans ambivalens kring arkitekttävlingar och husbyggen, något han inte alltid uppskattar. Hon ger tips som inte alltid är önskade och detta stöd blir istället till ett irritationsmoment. Gitti å sin sida har samma problem fast tvärtom med en kille som inte lyssnar eller delar med sig om vad han tycker och känner om henne och honom själv. Utöver jobbet och deras skilda syn på vad som är rätt och fel i karriär och känslohantering, har de även svårt att välja hur mycket av sig själva de ska visa och vara, ingen kompromissar med mycket eller ens någonting alls. Chris stör sig på Gittis lite mer lössläppta, okonventionella sätt att vara medan hon stör sig på motsatsen hos Chris. De har sina stunder där de båda släpper lös men när tillvaron går mot vardag sätter deras olikheter kärleken på prov. Chris vill till exempel att Gitti en kväll ska sluta titta på TV och blir sur över det varpå hon stänger av TV:n och föreslår att de går ut på disco. Chris vill vid den här tiden inget hellre än att sova och vips är de sura på varandra trots att de egentligen beter sig på exakt samma sätt, igenkänningsfaktorn är hög. En dag mitt i denna relationsevolution springer de in i Chris kollega Hans och hans fru Sana. Det blir middag och Gittis omogenhet i Chris ögon ställs mot Chris stelhet och tristess i Gittis. Förhållandet ställs på sin spets, det är nu det ska avgöras om detta ska bära eller brista. Kan de lära sig släppa sina egon för att ge varandra det svängrum var och en behöver för att ge kärleken en ärlig chans. Det här är bra och jag förstår varför "Du och jag" vann silverbjörnen i Berlin förra året. Filmen är lite vågad. Hela historien utspelar sig i stort sätt i parets direkta närhet och känner man inte att man kan identifiera sig med någon av dem är man tyvärr förlorad. Det går inte att följa två människor man inte tycker om i lite över två timmar när bilderna utan de två i linsen i stort sätt kan räknas på en hand. Regissören Maren Ade har sagt att målet med filmen var att försöka skildra ett "förhållandes innersta väsen", det där ingen annan än de som befinner sig i det kan se eller förstå. Det man liksom försöker beskriva för parterapeuten när allt börjar gå utför. Jag tycker verkligen hon lyckas med det. Som tidigare sagt känner i alla fall jag igen mig i mycket paret stöter och blöter och filmen gör på ett sätt att man förstår hur bisarrt och barnsligt allt kan vara ibland. Samtidigt saknar jag något och trots att filmens längd behövs för att skapa kontakt känns det som att filmen ibland bara står och stampar. Lars Eidinger och Birgit Minichmayr som gör huvudrollerna är väldigt övertygande och det finns en överhängande känsla av att de i stort sätt spelar sig själva, något jag inte vet någonting om men det är ett bra betyg. "Du och jag" har allt som ett relationsdrama ska ha men jag saknar lite tyngd, lite extrema yttringar. Jag vill ha mer destruktivitet, mer glädje, mer sorg, lite mer av allting men trots det är detta en riktigt bra film.