Moviezine.se Recensioner

Detaljerad levnadsteckning

Wed, 16 May 2012 10:00:00 +0200

Klart jag känner till Bob Marley. Har förstås lyssnat på de mest välkända låtarna. Men inte mycket mer än så, och jag har haft endast en ytlig kunskap om mannen själv. Dokumentären som bär hans efternamn ser till att ändra på det. "Marley" presenterar hela hans liv på två och en halv timme, från födseln på Jamaica 1945 till en för tidiga död i Miami 1981. Från fattig barndom, genom uppväxten, genom musiken och kändisskapet förstås, till cancern. Med sällsynta fotografier, videoklipp, livesnuttar från scenen, arkiverade intervjuer med mannen själv och nyinspelade samtal med de som kände och levde med honom, växer en allt tydligare bild (och mänskligare) bild av legenden fram. Trots en kort levnadsperiod är det mycket liv som ska behandlas under dessa cirka hundrafemtio minuter, och Kevin McDonald (<a href="http://www.moviezine.se/film/last-king">"Last King of Scotland"</a>, <a href="http://www.moviezine.se/film/state-of-play">"State of Play"</a>) gör ett bra jobb för att få det flyta. Strukturen överraskar aldrig, dokumentären är oerhört klassiskt berättad, vilket å ena sidan kan var en aning synd (klart det är kul att se innovativa grepp inom de flesta områden) men å andra sidan slipper man riskera bli distraherad och vi kan koncentrera oss på han som är och borde vara fokus här. Möjligen blir det inte så djupgående som man skulle kunna önska. Vilket är förståeligt, speltiden kan tyckas rejäl men det är som sagt var mycket som ska täckas, och jag kommer att tänka på en annan rätt ny (och riktigt bra) musikdokumentär, <a href="http://www.moviezine.se/film/george-harrison-living-in-the-material-world">"Living in the Material World"</a> om George Harrison, som lyckas bättre där. Den behöver å andra sidan en timme mer för att göra det och det kan förstås vara en knepig avvägning att göra. När allt kommer kring, när den sista noten är spelad (hoppas det där var en korrekt musikalisk referens, blir pinsamt annars), tycker jag McDonald gjorde ett bra val. Vill man gå djupare lär det finnas goda möjligheter annorstädes och som introduktionskurs ger "Marley" mer än många (de flesta?) andra dokumentärer inom samma område. Och, icke desto mindre viktigt, filmen väckte ett starkt sug att genast ge mig in ordentligt i mannens musik. Bara det är ett gott betyg.

Mer WTF än LOL

Mon, 14 May 2012 18:00:37 +0200

Franska Lisa Azuelos är het kandidat till årets puckopris. I hennes Hollywood-debut har hon inte bara valt att göra en remake på sin egen film utan även rollsatt Miley Cyrus i huvudrollen. Detta är hiskelig tonårspekoral av värsta sorten. Det är lätt att klanka ner på kändisar som Miley Cyrus, som ridit på vågen av kändisföräldrar och insmickrande TV-serier. Nu har hon dock fått chansen att visa vad hon går för en andra gång på bioduken (första var i usla "Last Song") och det går bara att konstatera att tjejen har lika mycket talang och karisma som en blomkruka. Hon spelar Lola (ja, ni fattar ordvitsen) som efter sommarlovet dumpas av sin douchebag till pojkvän för att springa rakt in i armarna på sin bästa killkompis. Samtidigt gnabbas hon med mamma (Demi Moore), som har egna kärleksbekymmer i form av en hemlig relation med exet (Thomas Jane) och en uppvaktande polis (Jay Hernandez). Tanken är att deras liv ska reflektera varandra men det är faktiskt helt omöjligt att bry sig om någon av dessa outhärdliga karaktärer. Lola är precis den där typen av festande, bloggande och överdramatisk fjortis som finns i var mans hushåll. Problemet är att den typen av fjortis är, precis som här, irriterande barnslig och självupptagen (hennes största hämnd mot en otrogen pojkvän är att radera honom från Facebook och hångla med någon annan). Hon inte bara sönderanalyserar sina i-landsproblem, utan tjatar och gnäller dem till döds i antingen sin dagbok eller valfritt online chatoffer. Cyrus, som verkar försöka döda sin image genom att spela gräsrökande, "alternativ" tjej, passar extremt illa för rollen och ser om möjligt plastigare och mer söndersminkad ut än både Moore och Gina Gershon (som båda lär ångra att de strippade sönder sina karriärer i "Striptease" respektive "Showgirls" på 90-talet). I Moores tragiska fall får man numera gå tillbaka till just tidigt 90-tal för att minnas de få minnesvärda roller och filmer hon faktiskt gjort. Hon är inte dålig men står här handfallen med ett ruttet manus och en rollfigur avskalad på all form av trovärdighet då hon som vuxen kvinna hanterar sina relationer likt en tonåring. Karaktärerna envisas allmänt med att kommunicera och prata känslor antingen online eller genom sms. Som om man inte ens orkat försöka skriva någon meningsfull dialog. Bristerna i den här kalkonen är oräkneliga. Smygreklam, en munplutande Robert Pattinson-kopia, en generande fördomsfull sekvens i Paris där man driver med både fransmän och utvecklingsstörda, ett klädshopping- och fontänposeringsmontage, tjatiga MTV-covers, flashbacks av minutgamla scener, tröttsamma stereotyper (alla tonårskillar spelar i band och kallar varann "dude"), en slowmotion-final på en konsert och en fantastiskt parodiskt slutkläm. I en scen säger mormodern i filmen "Det här huset behöver en man" - må så vara, men först och främst behöver den här filmen en hjärna.

Burtons vassaste verk

Sun, 13 May 2012 13:00:37 +0200

Tim Burtons film om den artificiella saxpojken som skapats av en vetenskapsman i ett hemmabyggt laboratorium lämnar ingen oberörd.       Jag minns när jag såg ”Edward Scissorhands” för första gången, jag var runt 7-8 år och fylldes av värme, medlidande och kärlek för den skeva med ack så sympatiske huvudkaraktären. Tim Burtons saga handlar om Edward, en ung man som skapats i ett laboratorium av en vetenskapsman (Vincent Price i hans sista filmroll). Det är dock något som skiljer honom åt från andra människor – han har saxar istället för händer och vetenskapsmannens plötsliga död gjorde att han fick förbli sån. Högt över staden, på en mörk och dyster kulle ligger huset som kom att bli Edwards värld. Men en dag knackar Peg på dörren för att försöka sälja smink. Mötet mellan dem kommer att förändra både Edward, Peg och hennes familjs värld. Och visst skapar det rabalder när Peg kommer hem med en okänd man i sin bil, med saxar till händer som ska försöka anpassa sig i en normal förort... Tim Burton har en fantastisk förmåga att skapa drömlika scener. Här hittar vi rader av hus i alla tänkbara pastellfärger i ett förortslandskap, män som åker till arbetet på rad medan kvinnorna stannar i hemmets lugna vrå och skvallrar om allt och ingenting med stora frisyrer och minst lika pastellfärgade utstyrslar. Vetenskapsmannens laboratorium är som hämtat ur en dröm, alla maskiner tycks vara levande med ansikten som ler medan de bakar vad som ser ut att vara otroligt delikata kakor på löpande band. Johnny Depp briljerar som han alltid gör i rollen som den blyga, rädda och skeva Edward. Till skillnad från de flesta andra roller han spelar är denna lite mer lågmäld – men när man tänker efter, finns det någon roll han inte klarar av att spela? Winona Ryder, denna lilla fagra kvinna kunde inte vara mer passande i rollen som Kim, dotter till Peg som Edward hyser stor kärlek för, och är den enda som förstår sig på honom. Detta är en fantastisk saga för både stora som små och den lämnar definitivt inte någon oberörd. Här finns teman som vi alla kan känna igen – kärlek, utstötthet, grupptryck, småstadsmentalitet och missförstånd. Det är starka teman, men i ”Edward Scissorhands” känns det svåra så himla enkelt. Filmen är definitivt en av Burtons bästa filmer och håller än idag – 22 år senare och för en mycket lång tid framöver.

Dokumentären om Woody Allen skrapar bara på ytan

Sat, 12 May 2012 11:00:21 +0200

Går det att summera en 50-årig karriär på knappa två timmar? Robert Weides dokumentär gör iallafall ett gott försök. Och trots att filmen bara hinner skrapa på ytan, ser den vanligtvis medieskygge huvudpersonen till att det blir väl spenderad tid. Vad tänker du på när du hör namnet Woody Allen? En del drar på smilbanden och minns någon skön oneliner ur en tidig 70-talsfars, andra förfäras nog än idag över kärleksaffären med Mia Farrows unga adoptivdotter, vissa har kärat ner sig i hans romantiska bilder av New York, några vet nog inget annat än gamlingen som gett sig på att filma varenda europeisk stad som finns. Woodys CV må vara ojämnt; bortglömda bagateller trängs sida vid sida med hyllade Oscarsjättar. Men ingen ska anklaga honom för att ligga på latsidan, 76-åringen har spottat ur sig en film om året i mer än halva sitt liv, och visar inga tecken på att ge upp. Med en imponerande karriär som nu sträcker sig över sex årtionden, är iallafall en sak klar. Denne regissör har påverkat oss alla på ett eller annat sätt, Och oavsett vilken din bild av Woody Allen är, är det här dokumentären som tagit på sig den svåra uppgiften att måla upp en komplett porträtt av en nyskapande ståuppkomiker, en hyllad manusförfattare, och en jordnära filmskapare med en självklar plats bland de allra största. Han pratar sällan om sina filmer, och syns ogärna i media. Så när dokumentärfilmaren Robert Weide efter mycket övertalning fick lov att följa Woody i ett par år, förstod vi att det skulle komma fram unikt material. Här tas vi med på en tidsresa till Brooklyn där Allan Stewart Konigsberg växte upp och skrev sina första skämt i lokaltidningen. Det följs av klipp och utdrag från talkshower och tv-uppträdanden då Woody Allen började bli en folkkär amerikansk komiker. Snart halkar han in i filmbranschen, och här blir det intressant på riktigt - med bakgrund och kul trivia kring hur många klassiska titlar har blivit till. För en extramaterials-junkie som undertecknad är sånt här guld. Producenter, filmkännare och några av Woodys största filmstjärnor guidar oss genom hans toppar och dalar, och huvudpersonen själv bjuder på många ovärderliga anekdoter. Varför bytte han namn, varför byter han aldrig glasögon, är det sant att han skrivit alla sina manus på en och samma skrivmaskin, som håller än idag? (Ja, otroligt men sant.) Min lista på filmer att se växte plötsligt med 10-15 titlar, filmklippen väcker helt klart nyfikenhet om du inte redan sett allting. För varje film får vi också nya pusselbitar till mysteriet Woody Allen: hur han ser på omvärlden, på Hollywood, hur har inspirerats av Bergman och Fellini, hans återkommande funderingar kring livet och döden och andra stora ämnen som han skrivit oförglömliga historier kring genom åren. Samtidigt är den här speltiden alldeles för kort för att göra Woody någon rättvisa. Extra tydligt blir det när hela 90- och 00-talet stressas förbi med enstaka och väldigt korta omnämningar av de allra största filmerna. Bioversionen av "Woody Allen: A Documentary" rekommenderas till filmintresserade och alla som är något nyfikna, men inte så insatta, i den lustige lille mannens liv och arbete. Som nybörjarkit funkar det väl. Ett äkta Woody-fan gör dock bäst i att leta fram den över 3 timmar långa TV-versionen, som ger ytterligare mera "kött på benen" och dyker ner djupare i anekdoter kring Allens största filmer. Men låt det inte dröja ytterligare årtionden innan vi får nya intervjuer och dokumentärer kring detta komiska geni. För även efter längre filmen finns risken att man vill se och höra mycket mer.

Skräckfilmernas svar på "Inception"

Sat, 12 May 2012 01:00:45 +0200

Med "The Cabin in the Woods" kommer julafton tidigt i år - för oss som älskar skräck, som hatar skräck, eller är likgiltiga inför genren. För, oavsett vilket, kommer du aldrig att se på en rysare med samma ögon igen. En sak bör man veta om "The Cabin in the Woods". Filmen bygger på överraskningar som garanterar flera WTF-ögonblick. Jag såg den själv med extremt lite förhandsinformation, jag hade lyckligtvis glömt trailern - åh, redan trailern avslöjar alldeles för mycket. Lyssna på denna kloka farbror och undvik helst allt du kan. Nöjet blir på så vis maximalt. Det hela börjar med ett välbekant scenario. Fem ungdomar hoppar in i en husvagn och styr den mot en ödslig stuga i mörka skogen, där festligheter och sex vankas. Vi har alfahannen (Chris Hemsworth innan han blev "Thor"), den lössläppta blondinen (nykomlingen Anna Hutchison), den pryda oskulden (såpastjärnan Kristen Connolly), den hygglige plugghästen (spelad av "Grey's Anatomys" superkropp Jesse Williams) och en ständigt pårökt comic relief (Fran Kranz ur "Dollhouse"). Den läskige mackägarens varningar låter dem inte stoppas, och givetvis är alla minst tio år för gamla för sina roller. Stereotyperna är på plats. Mobiltäckningen försvann för längesedan. I skogen kan ingen höra dig skrika, och stugans källare hyser fasansfulla hemligheter. Nu kan det roliga börja... Tuta om du hört den förut. Låter det som en klyschig ripoff på <a href="http://www.moviezine.se/film/evil-dead">"Evil Dead"</a> eller valfri <a href="http://www.moviezine.se/film/friday-the-13th-1980">"Fredagen den 13:e"</a>, så är det helt och hållet enligt planen. Tror du att du vet hur det slutar, så kan jag garantera att du har fel. Tänk på att det är Joss Whedon och Drew Goddard som skapat "The Cabin in the Woods". Killarna som, tillsammans eller var för sig, står bakom skruvade kultframgångar som <a href="http://www.moviezine.se/film/buffy-och-vampyrerna">"Buffy"</a>, <a href="http://www.moviezine.se/film/lost">"Lost"</a>, <a href="http://www.moviezine.se/film/cloverfield">"Cloverfield"</a>, "Firefly" med mera. Tvära genrekast, smarta filmreferenser och en hel del svart humor är givna ingredienser i allt de åtar sig. Till sitt manus har Goddard och Whedon plockat russinen ur kakan, alla de där klyschorna vi älskar att hata ur senaste decenniernas tonårsslashers, övernaturliga rysare och monsterrullar. De har kastat om dem tills ingenting längre går att förutsäga (åtminstone bara så mycket som de själva vill), och tills filmen inte liknar något annat i din skräcksamling. Om de är glada amatörer i skräckfilmernas underbara värld, backas de upp av ett desto mer erfaret filmteam: fotografen Peter Deming lånad från <a href="http://www.moviezine.se/film/evil-dead-ii">"Evil Dead II"</a>, kompositören David Julyan som tonsatt <a href="http://www.moviezine.se/film/the-descent">"Instängd"</a>-filmerna, effekt- och makeupgänget som trollat i <a href="http://www.moviezine.se/film/waroftheworlds">"Världarnas krig"</a> och <a href="http://www.moviezine.se/film/drag-me-to-hell">"Drag me to Hell"</a>, bara för att nämna några. Med glimten i ögat utvecklas historien vidare, till en parodi på välkända horrorklassiker såväl som en hyllning till dem, men det slutar inte där. Det finns en parallell historia, som faktiskt släpper några pusselbitar redan från första scenen, och ju mer vi bekantar oss med den och dess karaktärer under filmens gång desto mer twistat och intressant blir det. Och här kommer vi in på farligt område, de där scenerna som man inte ska prata om för att inte förstöra magin. De där som gör "The Cabin in the Woods" till en så mycket roligare filmupplevelse än ännu en trött <a href="http://www.moviezine.se/film/wrong-turn-4">"Wrong Turn"</a>-uppföljare. Och just när man tror att man får andas ut och allt är över, maxar de på med ännu en galen vändning och ett blodbad utan like. Åsikterna kommer gå isär om huruvida den sista halvtimmen i "The Cabin in the Woods" förstör eller gör hela filmen. Är finalen för mycket? Javisst. Är den utflippad bortom all kontroll? Absolut. Och jag älskar varenda sekund! Originella och innovativa slashers växer inte på träd. Troligen har ingen sedan 1996 och Wes Cravens <a href="http://www.moviezine.se/film/scream">"Scream"</a> ruskat om genren så här hänsynslöst. Men att kalla "The Cabin in the Woods" för en skräckis är bara halva sanningen. I ärlighetens namn är den inte ens överdrivet skrämmande eller otäck. Det är framförallt en originell film, som gör för skräckgenren vad <a href="http://www.moviezine.se/film/the-artist">"The Artist"</a> gjorde för stumfilmen eller vad <a href="http://www.moviezine.se/film/inception">"Inception"</a> gjorde för spionaction. Vänder upp och ner på allt vi är vana vid, med twistar som kommer att garantera snackisar i åratal framöver. Se inga trailers. Undvik spoilers. Läs inga recensioner (för sent?). Men spring och se den här filmen så fort du kan. Och må helvetets alla plågor hemsöka dig om du avslöjar minsta detalj för någon. För den som ger "The Cabin in the Woods" en chans, och vet så lite som möjligt av handlingen, väntar rysligt fin mindfuck och underhållning av stora mått.

Skön politiskt inkorrekt humor från "Borat"-duon

Fri, 11 May 2012 09:00:56 +0200

Regissören respektive stjärnan bakom "Borat" och "Brüno" kommer med en ny absurd, icke-politisk korrekt komedi som lär tillfredställa fansen av de tidigare filmernas humor. Ojämnt, särskilt första halvan och stundtals billiga skämt men ofta väldigt roligt. Brittiska Sacha Baron Cohen intog världen med buller och bång i och med den - främst i USA - kontroversiella halvmockumentären "Borat" där han blottlagde olika amerikanares vidriga beteenden samtidigt som han friskt drev med fördomar om invandrare. I den inte fullt lika helgjutna "Brüno" skojades det om homosexuella och homofober. Här man återgått mer åt samma tema som "Borat" även om man helt skippat det dokumentära upplägget till förmån för en mer traditionell standardkomedi. Cohen spelar General Aladeen, en bisarr diktator i ett fiktivt mellanösternland som med en handgest både bombar andra länder och avrättar medarbetare. När han besöker USA går hans närmaste man (Ben Kingsley!) bakom ryggen och ersätter honom med en dubbelgångare. Nu måste Aladeen, med hjälp av en feministisk rättvisekämpe (Anna Faris), stoppa dubbelgångaren innan han sprider den amerikanska demokratin till hemlandet. Duon Cohen och regissören Larry Charles stora fördel är att de inte skyr att skämta om känsliga teman. Här är det mycket gags om terroristdåd och mellanösterns syn på barn och kvinnor ("Det är en flicka, var är soptunnan" säger generalen om en nyfödd bebis) men även den vanliga slängan mot USA och dess politik, särskilt i ett välskrivet finaltal. Allt är inte kul och speciellt första halvan är ojämn och har svårt att hitta sitt tempo. Efter ett tag levereras dock humor med både högljudda fniss och flera asgarv som resultat. Det är knappast fyndig eller subtil humor men så pass galen och in-your-face, som man är van från detta gäng, att det är svårt att värja sig. Det är dessutom ytterst befriande att se en amerikansk komedi som bygger på knäppa situationer och repliker snarare än de sedvanliga fylla/kiss/bajs/spya-skämten. Cohen ger som vanligt prov på sin komiska tajming även om hans karaktär inte är lika välutvecklad som hans tidigare. Faris gör det hon brukar - och är bra på - och det dyker upp en hel del bekanta namn i gästroller även om komikern Jason Mantzoukas stjäl showen som generalens sidekick. Vad stackars Oscarsvinnaren Kinglsey gör i en sådan här film är dock svårt att begripa (men ribban är väl satt ganska lågt efter "Love Guru" och "Prince of Persia"...). "The Dictator" är en komedi av älska/hata-typen, liksom Cohens tidigare alster. Hans fans lär älska den och höja betyder 1-2 steg medan de som inte gillade Borat/Brüno knappast lär falla för general Aladeen. Vad gäller politisk humor så finns självfallet vassare satirer men här finns nog med sköna garv och politisk inkorrekthet för att göra den till en mycket sevärd sommarkomedi.

Rapace lyfter pusselthriller

Fri, 11 May 2012 09:00:02 +0200

Även om "Babycall" i stort sett är Noomi Rapaces enmansshow så är det ännu ett bevis på att Norge har en filmindustri att räkna med. Och även om det brister i originalitet och tempo så är det ett imponerande hantverk med effektivt lågmält spel från Rapace. Millennium-stjärnan spelar Anna, en ensamstående mamma som tillsammans med sin son flytt den våldsamma ex-maken och bor i en lägenhet i Oslo med hemlig adress. Rädd för att maken ska hitta dem och orolig för sonens underliga beteende köper Anna en bebisradio för att hålla koll på honom. Men hon får in signaler från en grannes lägenhet där skrik och andra mystiska ljud hörs. Samtidigt skaffar sig sonen en ny vän i skolan som inte verkar vara den han utger sig för att vara... Influenserna för "Babycall" är tydliga. Här finns inspiration från både moderna, asiatiska rysare som <a href="http://www.moviezine.se/film/darkwater-2002">"Dark Water"</a> samt Roman Polanski-klassiker som <a href="http://www.moviezine.se/film/repulsion">"Repulsion"</a> och <a href="http://www.moviezine.se/film/hyresgasten">"Hyresgästen"</a>. Det är ett väl uttänkt mysterium kombinerat med psykologisk thriller med gott om tvister och ledtrådar. Kanske lite för väluttänkt då mycket känns som om man sett förut, till exempel den paranoida huvudkaraktären vars tillvaro sakta men säkert rasar samman. Rapace gör dock det bästa av en svårspelad karaktär, och anammar lite oväntat den frustrerade rysarhjältinnan med en genuin moders oro och frustration över att befinna sig på gränsen mellan inbillad fantasi och verklighet, och inte kunna skydda sitt barn. Hon har några få, duktiga motspelare (särskilt Kristoffer Joner, som senast sågs i en mindre sympatisk roll i underskattade <a href="http://www.moviezine.se/film/kongen-av-bastoy">"Flykten från Bastöy"</a>) men lika ofta kämpar hon tappert mot ekande ljud och häckande hjärnspöken. Tyvärr håller inte själva historien samma kvalité. Här har man överansträngt sig lite för att göra mysteriet så knepigt och svårlöst som möjligt men ändå när slutklämmen kommer så känns det lite snopet och, ja, gjort. Det är den typen av film, inte helt olikt den ökände M. Night Shyamalans filmer, där man själv ska pussla ihop filmen efter sluttwisten, och även då så håller det kanske inte helt och hållet. Det är en film som tror att den är smartare och mer originell än den egentligen är. Ändå rycks jag med i handlingen och den stackars Annas öde. Det är en spännande likväl tragisk thriller som trots stundtals haltande tempo snitsigt bygger upp en ruggig stämning och några kusliga situationer. Ett välgjort hantverk som lyfts av Rapaces starka prestation men hade gynnats av ett vassare manus. Men gillar man att analysera sönder filmer i efterhand så är det troligen mumma för hela slanten.

En av de blekaste i Bondserien

Thu, 10 May 2012 16:00:45 +0200

Roger Moores 007 kastas in i en spiongåta där både skurkarna och kvinnorna saknar gnistan och ingenting vill riktigt falla på plats. När du har över 20 Bondfilmer att vraka bland är "Ur dödlig synvinkel" enkel att välja bort. Det är inte för att det saknas action eller intriger, tvärtom. Historien tar sin början när en fiskebåt, som egentligen döljer det avancerade ubåt-spårningssystemet ATAC, sprängs och sjunker till havets botten. Det gäller för Bond att hitta tekniken innan den hamnar i fel händer, och gärna identifiera den skyldige. Vilket visar sig lättare sagt än gjort. Många karaktärer passerar i "Ur dödlig synvinkel", de flesta är män av den farligare typen, och när det står klart att det saknas en tydlig storskurk blir iallafall jag väldigt uttråkad. Whodunnit-gåtor har inte varit James Bond-filmernas starka sida. För att hålla humöret uppe blir vår agent med jämna tiominuters-intervaller attackerad av random busar, var han än befinner sig. Det leder visserligen till några schyssta actionscener där stuntmännen inte sviker. Dessvärre känns det poänglöst när man inte vet vem, eller varför, skurkarna kastas in i handlingen på ett slentrianmässigt sätt och särskilt spännande blir det inte. Melina Havelock håller fanan uppe som kvinnan som inte hjälplöst faller för Bond eller går iklädd bikini lite för ofta. Hon har en egen agenda då hennes föräldrar blivit mördade på kuppen, och är fast bestämd att utkräva sin hämnd ("För så gör vi i Grekland"). Det är något ganska osexigt med en sörjande kvinna med den där döda blicken. Hon balanserar å andra sidan upp det väl med sin förmåga att kunna hantera armborst och andra coola vapen. Den andra Bondflickan (får man väl ändå kalla henne) är den blonda skridskostjärnan Bibi, som gör lite för pinsamma och opassande närmanden på mer än dubbelt så gamle James Bond. Snart står det klart att "Ur dödlig synvinkel" är en miss både vad gäller skurkar och damer, två ingredienser som faktiskt kan bära eller sänka en Bondrulle. När det nu är dags att summera 70-talets Bond, är det ett smörgåsbord av genrer och stilar man lämnar bakom sig. Roger Moore har för många blivit "the" James Bond, men vissa av filmerna har varit mindre framgångsrika än andra. Science fiction-spektaklet "Moonraker" gick ändå riktigt bra på biodukarna, men när man nu kliver in i nästa decennium efterlyser producenten lite skärpning. Man satsar på en mer jordnära historia, något som ska andas både Sean Connerys tidiga filmer och Ian Flemings romaner. Men det är inte bara humorn som får ryka. Hela charmen och "glimten", hos både karaktären och filmen i sig, försvinner på kuppen. Inte helt och hållet, dock. "Ur dödlig synvinkel" vågar sig på två lite mer skruvade scener. Den ena är i början, när Bond tar ett sista farväl av en gammal (och förmodad avliden) goding till storskurk. En hisnande helikopterscen slutar med en konfrontation, som jag dock personligen hade kunnat vara utan. Mer skratt bjuds det på i slutscenen, där självaste premiärministern vill tacka Bond personligen för en god insats. (Och är du för ung för att veta vem som satt på 10 Downing Street kring år 1981, så är filmen "Järnladyn" något att se härnäst). Allt däremellan är en seg soppa som aldrig verkar vilja ta slut. (00)7 onödiga fakta om "Ur dödlig synvinkel": Med "Ur dödlig synvinkel" avancerade klipparen John Glen till att bli regissör. Han skulle senare regissera ytterligare fyra Bondfilmer på raken. Namnet Melina är en hyllning till den första Bondbruden, Honey Ryder. Melina betyder honung på grekiska. John Hollis, mannen som spelar Blofeld i inledningen, hade en roll i Bondparodin "Casino Royale" år 1967. Skådespelerskan Cassandra Harris var vid det här laget gift med Pierce Brosnan, som besökte inspelningen och träffade producenterna för första gången - 14 år innan han själv skulle spela 007 i "GoldenEye". Bernard Lee gick bort i januari 1981, innan han hann spela in sina scener. Av respekt för honom valde man att inte sätta någon ny skådespelare i rollen som M. Höjdrädde Roger Moore tog till valium och öl för att klara de otäcka bergsklättrarscenerna. Steven Spielberg var intresserad av att regissera filmen, tills George Lucas kom förbi med manuset till "Indiana Jones"...

Vampyrkomedi i lyxförpackning

Mon, 07 May 2012 15:40:52 +0200

Tim Burton gör comeback i den svarta, gotiska skräckens värld med den här vampyrkomedin som inte når upp till samma nivå som regissörens äldre kultfilmer och är överfull av karaktärer och sidohistorier. Men det är kul, snyggt och välspelat - och vi slipper Johnny Depp i en lustig hatt. "Dark Shadows" var en populär TV-serie som blev kult när den slog igenom på 60-talet och följdes av två filmversioner med samma skådespelare (varav flera gör gästspel i denna). Nu har Tim Burton, en gång mästare på den här typen av gotiska miljöer, uppdaterat historien med en påkostad samling skådespelare och specialeffekter. Burtons envisa huvudrollsfavvo Johnny Depp spelar Barnabas Collins, en 1700-talsplayboy som krossar hjärtat på hembiträdet och häxan Angelique (Eva Green). Hon hämnas genom att både lura hans älskade till en tidig död och förvandla honom till vampyr varpå han förvisas till en förseglad grav. 200 år senare grävs han oavsiktligt upp och förenas med sina ättlingar i deras nedgångna hus. När han upptäcker att Angelique inte bara lever utan utkonkurrerat hans familjs firma så inleds en våldsam kamp. Det är en otrolig lättnad att se Burton, och Depp för den delen med, återvända till svart, dimmig och bloddrypande skräck som (med undantag för udda musikalen "Sweeney Todd") varit frånvarande en längre tid i den på senare år mer barnvänliga Burtons CV. Hans stjärna Depp, som slitit ut sitt varumärke med en rad bleka filmer och roller (inklusive några piratuppföljare för mycket), har här tacksamt nog fått en lite rejälare karaktär att bita i (ordvits ej avsiktlig). Filmen har egentligen alla förutsättningar att lyckas. En solid story, musik av Danny Elfman, en budget som tillåter fräsiga effekter och fantastisk scenografi samt en väl utformad drömensemble med några riktigt stabila namn. Problemet är bara att den så uppenbart bygger på en serie där karaktärer och historier fått god tid på sig att utvecklas. Här stressas allt fram, det finns inte tid nog och det är knappt ens att huvudintrigen med Barnabas och Angelique får tillräckligt utrymme. Guvernörskan spelad av Bella Heathcote introduceras som filmens hjältinna men hennes speltid är så begränsad (särskilt sista halvtimmen) att hon förblir en biroll ("Alice i Underlandet"-syndromet gör sig påmint). Burton har dessutom lite svårt att växla mellan filmens svärta och de mer, ofta ganska billiga, komiska delarna. När det handlar om vampyrer, häxor och svart magi så vet Burton vad han gör men själva kulturkrocken mellan Depp och 1970-talets flummiga hippiesamhälle känns mer som en vänlig kompromiss mot hans yngre publik. Det blir lite svajigt och ojämnt om än aldrig direkt tråkigt, och visst finns det både charm och stundtals lite kuslig stämning. Vad som får filmen att fungera är att Burton verkar vågat ta lite risker, särskilt skådespelarmässigt. Depp må ha huvudrollen men är något annat än en lustigkurre i hatt och den alltför sällan använda Eva Green är fantastisk som überbitchig häxa med en garderob av det fräckare slaget. Proffs som Michelle Pfeiffer, Jackie Earle Haley, Jonny Lee Miller, allt mer lovande Chloe Moretz samt Mrs. Burton själv, Helena Bonham Carter gör vad de kan med sina mindre (nedklippta?) roller. (Den senares filmöden i sin mans filmer kan för övrigt snart liknas med gialloregissören Dario Argentos behandling av gamla flickvännen Daria Nicolodi.) Det är harmlös underhållning i lyxförpackning med en lagom dos av både humor och skräck. Man hade bara önskat att Burton tagit i lite mer, särskilt inom den sistnämnda kategorin. Och möjligen vågat gå ifrån originalet för att kunna kapa en eller två onödiga sidohistorier. Men visst är det ett steg i rätt riktning, bort från de snälla barnsagorna och in i den mörka, hotfulla värld som Burton en gång i tiden briljerat i.

Psykologisk tortyr

Sun, 06 May 2012 17:00:51 +0200

Darren Aronofskys epilepsiframkallande skildring av missbruk av olika slag och i olika åldrar är fortfarande en tour-de-force som berör och skakar om å det grövsta. Ellen Burstyn gör dessutom sitt livs roll som pillerknaprande tv-wannabe. Att skildra droger på film är populärt. Antingen gör man det genom cool musik och vidriga bilder som i <a href="http://www.moviezine.se/film/trainspotting">"Trainspotting"</a> eller så gör man en psykedelisk fantasi med humoristiska undertoner som i <a href="http://www.moviezine.se/film/fear-and-loathing-in-las-vegas">"Fear and loathing in Las Vegas"</a>. Eller så skapar man en fullständig attack på alla sinnen som Darren Aronofsky gjorde år 2000 i "Requiem for a Dream". En film som gör att man känner sig spyfärdig, chockad, överkörd och smått galen. Precis som droger antagligen är alltså. Filmens historia är baserad på boken med samma namn av Hubert Selby Jr. och kretsar kring en liten grupp människor med Harry Goldfarb (Jared Leto) i spetsen. Hans flickvän Marion Silver (Jennifer Connelly), hans mamma Sara (Ellen Burstyn) och hans kompis Tyrone C. Love (Marlon Wayans) är lika viktiga spelpjäser på det fasansfulla brädet som ställs upp i filmen. I inledningen får Sara veta att hon har en chans att vara med i en tv-lek och blir besatt av att gå ned i vikt, vilket leder till ett mycket ohälsosamt användande av bantningspiller. Hennes son Harry är beroende av heroin och tillbringar dagarna med att försöka skaffa och förmedla knark runt Coney Island i Brooklyn. Han gör diverse misslyckade och lyckade kupper tillsammans med Tyrone och Marion vilket till slut spårar ut ordentligt. Mycket mer än så är det inte, men Aronofsky tar det lilla som finns på pappret och skapar en mardrömslik skildring som aldrig tappar tempo utan snarare accelererar tills man nästan inte står ut. Det finns scener i "Requiem for a Dream" som är så hemska att de fortfarande framstår som tämligen chockande för en i dag härdad publik som tycker att våld blivit slentrian efter slaktserier som <a href="http://www.moviezine.se/film/saw">"Saw"</a> och <a href="http://www.moviezine.se/film/hostel">"Hostel"</a>. Men "Requiem for a Dream" är inte alls någon tortyrporr utan snarare psykologisk tortyr som gör ont både i själ och hjärna. Det hela kulminerar i ett slut som är lika deprimerande som tragiskt, men som samtidigt åtminstone försöker ge en moralisk kommentar om vad som händer när proppen dras ut helt. Detta gör så klart att Aronofskys film inte är för alla. Tvärtom kommer många att stänga av innan de första 30 minuterna är över, men de som stannar kvar får en upplevelse utöver det vanliga. Inte minst borde filmen användas som avskräckningsmedel för tonåringar. Ingen skulle bli frestad av att testa knark efter att se vad som händer karaktärerna. För att inte avslöja för mycket man säga att konsekvenserna innehåller amputation, grovt sexuellt våld och tvångsbehandling. Att Aronofsky är en utmärkt regissör har han bevisat de senaste åren med mer kommersiella alster som <a href="http://www.moviezine.se/film/the-wrestler">"The Wrestler"</a> och <a href="http://www.moviezine.se/film/blackswan">"Black Swan"</a>. Två väldigt olika filmer rent genremässigt och "Requiem for a Dream" är också något helt annat. Här använder han framför allt en frenetisk klippteknik som gör åskådaren smått åksjuk vilket så klart är meningen. Skådespelarna är alla modiga och ger sitt allt i svåra roller. Största applåderna går till Jennifer Connelly och Ellen Burstyn som gör modiga och osminkade porträtt av missbruk på absoluta botten. Den sistnämnda blev Oscarsnominerad för sin insats och borde ha vunnit i stället för Julia Roberts. Med en sällsynt närvaro och ett totalt förtroende till sin regissör bjuder hon på ett människoporträtt vi sällan skådat. Den som inte blir berörd av hennes monolog om att bli gammal borde snabbt uppsöka psykolog. "Requiem for a Dream" är en modern klassiker som säkert kommer att fungera överraskande bra även om tio år. Det är en tämligen tidlös skildring av ett antal osaliga själar som söker lycka genom något som bara kan sluta i döden. En nattsvart skildring som ibland blir för mycket vilket snarare avskärmar åskådaren. Aronofsky fick här sitt stora genombrott och har inte tappat i kreativitet sedan dess. En klassisk mardröm som inte får missas av den modige, av den som funderar på att knarka eller av den som älskar film. Eller av någon annan heller för den delen.

Saknar fingertoppskänslan

Sun, 06 May 2012 16:00:07 +0200

Spanjorerna är duktiga på att göra skräck, på att göra spökhistorier, några av mina favoriter har sitt ursprung i deras händer. Som "Barnhemmet", "Vem kan döda ett barn?" eller "The Devils Backbone". Men det finns alltid, alltid, undantag och även om inte "Intruders" någonsin blir ett katastrofalt exempel finner jag få anledningar att hylla den. Vad värre är, åtminstone ur denna enkla recensents synvinkel, är att det är ganska svårt att sätta fingret på exakt varför filmen inte fungerar fullt ut. Den blir svårare att kritisera. För upplägget är det inget större fel på. En historia om två olika barn (en tjej och en kille) i två olika länder (England och Spanien) som inte verkar ha mer med varandra att göra än främlingen utan ansikte som besöker de båda mitt i natten, och respektive barns förälder som också ser främlingen medan omgivningen i övrigt tvivlar desto mer. En historia som vad det lider visar sig vara mer än man först anar, då de två olika barnen ändå har någonting väldigt viktigt gemensamt. Under större delen av filmen spelas respektive barns del av historien upp parallellt, det är inte förrän mot slutet de korsas, ett grepp som jag verkligen gillar. Som gör att presentationen känns hyfsat fräsch. Och visst har filmen sina stunder av nerv, och en främling utan ansikte kan inte vara ett helt igenom ineffektivt monster. Men ändå. Ändå är det någonting som saknas. Ändå lyckas inte nerven upprätthållas. Vi lär känna karaktärerna men åtminstone jag lärde mig aldrig känna för karaktärerna. Historien rullade på, stundom aningen för långsamt, utan att dra in mig. Som om regissören Juan Carlos Fresnedillo (jag gillade hans <a href="http://www.moviezine.se/film/28-veckor-senare">"28 veckor senare"</a> mindre än många av mina vänner) saknade den där svårdefinierbara fast ack så viktiga fingertoppskänslan som krävs för en spökrysare som denna. Ena barnets pappa spelas av pålitligt stabile Clive Owen (åtminstone i Hollywood det enda riktigt kända namnet i filmen) och det är väl också lite av problemet här. Jag gillar Owen, väldigt mycket, men det är inte hans pålitligt stabila sida som hade behövts här. Den fungerar visserligen fint i relationen med karaktärens dotter, vilken är fin och en av filmens starka sidor, samtidigt som den knappast hjälper presentationen i det långa loppet. Återigen, fingertoppskänsla. Det hade behövts. Och så sitter vi då här med en historia med potential som kunde ha blivit någonting riktigt bra men bara lämnar oss otillfredsställda. Jag avskyr när det händer.

Inte bara förlovningen är utdragen

Sat, 05 May 2012 10:00:07 +0200

Blunt och Segel har bra kemi och är gulliga som film-par, men det som ska vara roligt får alltför ofta motsatt effekt. Filmen drar ut i längd såpass att den där förlovningen snart känns som mycket, mycket längre än fem år. San Francisco-borna Tom (Jason Segel - "Dumpad", "Mupparna") och Violet (Emily Blunt - "Djävulen bär Prada", "The Adjustment Bureau") har dejtat i ett år när Tom bestämmer sig för att fria på ett oerhört romantiskt sätt. Bröllopsplanerandet får dock ta en paus när Violet blir erbjuden en drömtjänst i kyliga Michigan och paret bestämmer sig för att flytta dit på prov. För Tom blir flytten en ordentlig uppoffring när han måste byta jobbet som sous-chef på en trendig restaurang mot att fixa mackor i en deli. Paret sätts på prov och varje gång de försöker få fart på vigselplanerna igen är det något som sätter käppar i hjulet. Inte minst att livet helt plötsligt verkar ta dem i olika riktningar. Det finns en del saker att gilla i "The Five-Year Engagement". Jason Segel och Emily Blunt är riktigt söta ihop och man har inga problem att godta deras relation trots den utseendemässiga skillnaden, som påpekas ett antal gånger i filmen. Premissen, att en persons karriär ibland sker på bekostnad av den andras, känns också genuin. Det känns till och med så okej att det inte gör något att filmen - i alla fall för mig - inte bjuder på särskilt många skratt. Istället tar den nästan mer karaktären av ett lättsamt drama. Men självklart måste en Judd Apatow-film bjuda på något mer. Och det är i jakten på garven som man tappar bort sig. Redan på Toms och Violets förlovningsfest haglar klyshorna i form av collaget av allt annat än lyckade tal - syrran som inte kan få fram ett ord pga bölandet, föräldrarnas dåliga rimmande... När killkompisen till slut drar upp alla gamla ex är jag inte förvånad alls - och det bådar inte gott för resten av filmen. Några andra lågvattenmärken är när Tom i ett försök att anpassa sig till livet i Michigan helt plötsligt har förvandlats till skogshuggar-hobo som med fånigt ansiktshår och stickad tröja dricker hemgjord öl ur hjortskinns-sejdlar. Jag drar inte ens på mungiporna. Att det som skulle kunna vara en okej tidsfördrivsrulle också får dra ut i längd på över två timmar - det är nästan oförlåtligt. Hade man hållit sig till lagoma 1 timme och 40 minuter, och helst då klippt bort de värsta bitarna, så hade det kunnat bli mer hyggligt. För även om en komedi inte faller en helt i smaken ska den åtminstone inte kännas långtråkig. Och det blir tyvärr "The Five-Year Engagement" någonstans i mitten. Nu är det ju så att Apatow (som står bakom produktioner som bland annat "På smällen" och "Funny People") har en trogen skara fans. Han har vid ett par tidigare tillfällen, som "Get Him to The Greek" och "Dumpad" producerat åt regissören Nicholas Stoller. Och även om jag inte tillhör de övertygade så har jag lättare att acceptera de renodlade flabbfilmerna just för att de roliga bitarna dyker upp mer frekvent. Den här morfen mellan riktig story och inslag av pajas är svårare att ta. Kanske kommer en del av de invigda gilla att det finns aningen mer djup och allvar här, medan andra kommer sakna den mängd av skrattframkallande scener man är van vid. Själv tycker jag att det blir varken hackat eller malet. Och när det är "varken eller" i över två timmar, då lämnar det mycket att önska.

Jonas gör en Dustin

Fri, 04 May 2012 10:00:51 +0200

Att tackla känsliga ämnen som kvotering och heteronormer med hjälp av en crossdressande flygpilot hade naturligtvis kunnat gå helt åt helsicke. Sommarpremiärskomedin "Cockpit" pekar med hela handen men innehåller tillräckligt mycket charm och Jonas Karlsson för att undvika en kraschlandning med god marginal. Vad gör en plötsligt uppsagd och bostadslös pilot som befinner sig mitt i en bitter vårdnadstvist om sin blinde son, när det enda jobbet som utannonseras är vikt för en kvinna? Han drar, om han heter Valle i en Mårten Klingberg-komedi, en Dustin Hoffman i <a href="http://www.moviezine.se/film/tootsie">"Tootsie"</a> - på med smink, peruk och in med lösattributen under flygbolagsuniformen. Att utge sig för att tillhöra ett annat kön medför naturligtvis en rad nya problem för Jonas Karlssons genomsympatiske huvudkaraktär, och även om Sydney Pollacks hyllade komedi från 1982 utspelade sig i Manhattans showbizuniversum så är skämten i grunden av samma förvecklingstyp i "Cockpit". Många gånger träffsäkra, sällan särskilt oväntade. Här drivs med intelligensbefriade manschauvinister, stridslystna radikala feminister och ingrodda fördomar under gemytliga former, och med lika delar överraskningar som väl bekväma lösningar i historien. Visserligen navigerar man i ett territorium där själva filmen riskerar att bli ett bihang till budskapet om jämlikhet, och ingen kan anklaga "Cockpit" för att vara subtil. En del av de stereotyper som används för att driva med diverse stereotyper är så pass stereotypa att man tvingas reagera med stereotypa suckanden. Valles giriga exfru är till exempel så bottenlöst genomrutten att det trotsar allt förnuft att han skulle ha gift sig med henne från första början. Lika ensidig fast på ett roligare sätt är Björn Gustafssons Albin, en lättretad och våldsbenägen slacker som har överdoserat på genusmedvetenhet. Som sympatisk - det är nyckelordet här - svensk helyllekomedi klarar sig "Cockpit" fint tack vare komisk tajming och Erik Ahrnboms lagom kluriga, men i enlighet med genren givetvis inte helt logiska manus. Och eftersom Jonas Karlsson spelar huvudrollen. Han klarar nämligen att göra till och med det mest basala slapstickskämt underhållande. Inte för att någon vid det här laget skulle tvivla på bredden i hans register. Ingen behöver heller tvivla på att "Cockpit" kommer att nå liknande publikframgångar som fotbollskomedin <a href="http://www.moviezine.se/film/offside">"Offside"</a>, även den signerad Mårten Klingberg och Jonas Karlsson.

I rymden med 007

Thu, 03 May 2012 17:00:25 +0200

"Moonraker" är namnet på en udda fågel i Bond-buren, och ett stående inslag på mångas listor över de sämsta Bond-filmerna. Jordnära är den knappast, men absolut underhållande. James Bond är tillbaka, mer solbränd än någonsin, på ett udda uppdrag där världen helt enkelt inte räcker till. När en rymdraket stjäls mitt framför näsan på britterna, kallar man in MI6:s stolthet för att hitta den. Första stoppet är hos tillverkaren Drax, en snubbe som tidigt visar sig ha allt annat än rent mjöl i påsen. "Moonraker" bygger på en väldigt enkel och linjär uppbyggnad, inte olikt "Dr. No": Bond hittar en ledtråd, följer den till någon exotisk miljö (Rio de Janeiro, Venedig...), blir jagad av skummisar (vanligen Jaws), försöker charma en flicka, hittar nästa ledtråd, och så börjar det om. På det viset tuffar det på i en småtrevlig takt, utan att egentligen så värst mycket spännande händer. Någon direkt livsfara blir det aldrig. Jaws är ett kärt återseende, jätten med järntänderna som går fram som en bulldozer och biter sig igenom varje hinder. Richard Kiels klassiska henchman-karaktär gjorde entré i föregångaren, "Älskade spion", och är även här en ständig pina i häcken för 007. Men, i linje med filmens i övrigt lättsamma ton, har man degraderat den enda potentiella spänningsfaktorn till en komisk figur som ständigt finner sig överlistad av Bond, lägger på en knasig grimas och kraschar ner på ett cirkus eller flyger utför ett vattenfall. Gråben och Hjulben ringde, vill ha sina gags tillbaka. Annars är ju "Moonraker" såklart mest känd som "den där Bond flyger ut i rymden". Lite överreklamerat kanske, det är inte mer än en kvart mot slutet som utspelar sig i rymden. Men, visst - i jakten på herr Drax och för att stoppa hans onda planer på världsherravälde, hoppar Bond in i närmaste rymdkapsel och hakar på ut mot stjärnorna. Drax har nämligen tagit på sig rollen som både Guds och Hitlers efterträdare, övertygad om att mänskligheten gör sig bäst förgiftad till döds, för att sedan kunna återbefolka jorden med sina noga utvalda top notch-exemplar av den mänskliga arten. (hur exakt man sedan övertygar närmare hundra pers att hjälpa honom med planen, som rymdteam, astronauter och avelskaniner, det förtäljer inte historien). Men han ska ha all cred för att vara Bondskurken med de mest ambitiösa planerna någonsin... Det här är slutet av 70-talet, gott folk. Filmvärlden är chockad och knockad av George Lucas galaxäventyr kallat "Star Wars", och Bonds producenter - som inte gjort mycket annat senaste decenniet än försökt kopiera andras framgångskoncept - hänger naturligtvis på. Så om "Moonraker" inte redan har spårat ut när Bond kastar sig ut i galaxen, gör den det definitivt när skurkarna och en rekordsnabbt ihopsatt motstyrka duellerar med laserpistoler i yttre rymden. Troligen en av de märkligaste scener någonsin i en Bondfilm. Att scenerna med den kraschande rymdstationen överhuvudtaget känns mer som ett barnprogram på SVT än en värdig utmanare till dåtidens stora sci-fi-filmer, gör inte saken bättre. Men riktigt usel blir "Moonraker" aldrig. Som lättuggat matinéäventyr när tankeverksamheten inte behöver vara på topp, funkar det hyfsat. Och något annat var nog heller inte meningen. (00)7 onödiga fakta om "Moonraker": Ian Flemings tredje Bond-roman "Moonraker" släpptes på svenska under titeln "Attentat" år 1957. I boken är Moonraker Storbritanniens försvarsraket som Sir Hugo Drax planerar att rikta mot London. Förutom själva titeln och skurkens namn finns det inte mycket gemensamt med Flemings historia. År 2002 lånade "Die Another Day" ytterligare några idéer och namn ur boken. Den elfte filmen i den officiella Bond-serien (och den fjärde med Roger Moore i huvudrollen) spenderade nästan dubbelt så mycket pengar som föregångaren "Älskade spion". För att hålla nere på kostnaderna gjordes de flesta studioscener inte på Pinewood, utan i Frankrike. Dörrkoden på ett av Drax laboratorier i filmen lånar en melodislinga ur Spielbergs "Närkontakt av tredje graden". I utbyte fick Steven Spielberg några år senare använda sig av Bond-temat i en scen i "The Goonies". Lois Chiles erbjöds först rollen som Anya i "Älskade spion", men tackade nej då hon ville ta en paus från skådespeleriet. Barbara Bach, som sedan spelade Anya, var tänkt för en cameoroll i "Moonraker" men idén skrotades bara veckor innan inspelningen. Fram till "GoldenEye" 1995 var "Moonraker" den Bondfilm som spelat in mest pengar: över 210 miljoner dollar världen över. James Bond avfyrar sitt vapen bara en gång. Derek Meddings Oscarnominerades för filmens specialeffekter.

Klyschigt, trist och gjort utan kärlek

Thu, 03 May 2012 01:05:57 +0200

"Älska mig igen" vill vara ett gulligt romantiskt drama som tyvärr bara blir klyschigt och trist. Det här är möjligtvis en film man kan slökolla på på tv:n, men betala inte för den. Filmens originaltitel är "The Vow", bröllopslöfte alltså, och det har en stor roll i berättelsen om Paige och Leo. Men allting börjar med att de råkar ut för olycka, vilket leder till att Paige hamnar i koma. När hon vaknar upp har hon glömt de senaste åren av sitt liv, åren med Leo. Det sista hon minns är att hon studerade juridik och var förlovad med en annan kille. Dags för trubbel alltså. Filmen är inspirerad av verkliga händelser, men man bryr sig ändå inte om hur det går för kärleksparet. Väldigt stor del av filmen går åt till att etablera hur fantastiskt lyckliga Leo och Paige var. Första delen består av tillbakablickar som visar hur övergulligt bra de har det. De är fria konstnärssjälar som struntar i reglerna och gifter sig på ett konstinstitut. Allt är perfekt och bröllopskyssen filmas i slow motion. Återhållsamhet är inte ordet för dagen. Nej, här fläskas det på. Paige har inte bara tappat minnet utan hon byter personlighet totalt, till den hon var när pluggade juridik, och det är inte den personen som Leo blev kär. Tyvärr är skildringen av deras konflikter inte särskilt intressant. Det känns som att det knappt händer någonting i första hälften av filmen. Först när Leo bestämmer sig för att försöka vinna tillbaka Paige och hitta det som gjorde att de blev kära från början, blir det någorlunda intressant. Annars är det inga överraskningar och man har inga problem att räkna ut vad som kommer att hända nästa minut. "Älska mig igen" känns verkligen som om den är gjord på ren slentrian och inte ens de inblandade verkar tycka att det är särskilt kul. Även en så klassisk amerikansk dejtfilm måste ha lite mer spänning i sig för att man ska lämna biosalongen nöjd. Sen kan jag inte heller låta bli att irritera mig på att de faktiskt verkar som ett rätt omaka par redan från början. Channing Tatum är verkligen ingen höjdare till skådespelare. Rachel McAdams gör ett bättre jobb, men bäst är Jessica Lange som Paiges överklassmamma. Hela storyn känns dock inte särskilt trovärdig, trots att den är inspirerad av verkliga händelser. Att Paiges familj skulle föredra att hon inte fick tillbaka minnet känns nästan lite väl cyniskt. "Älska mig igen" friar till biotittare som gillar filmer som "Valentine's Day". Men jag tror tyvärr att de blir besvikna. Bara för att det handlar om kärlek blir det inte automatiskt gulligt, intressant eller en bra story.

(Grupp)dynamiskt råröj

Thu, 03 May 2012 01:00:17 +0200

Rutinerade Joss Whedon tillför inte genren något nytt vad gäller story eller djup, men är omsorgsfull med detaljer och skicklig i sin komiska tajming. Det räcker för att lyfta "The Avengers" över den genomsnittliga superhjältefilmen, utan att marginalen är enorm. Inbyggt i superhjältefilmens koncept är naturligtvis den tilltänkta publikens förkunskap om det universum som ska överföras till film. "The Avengers" utgör ackumulationen av otaliga serietidningar och tecknade tv-filmer och förutsätter mer förtrogenhet med grundmaterialet än vad de flesta andra Marvel-produkter gör. Studion vill dessutom gärna att man ska ha följt titelkaraktärernas respektive långfilmsresa på förhand, samtidigt som man är mån om att inte skrämma bort nytillkomna tittare. Av den anledningen redovisar man plikttroget en del backstory, något som ytterligare tynger filmens långsamma andra akt. Som kompensation för detta smäller man istället på med allt man har i finalen. Gillar man spektakulär action, och det är högst troligt att man gör det om man går och ser "The Avengers", så får man sitt lystmäte, den saken är helt klar. När populärkulturelle ikonen Joss Whedon nu till sist får släppa loss sitt drömprojekt på vita duken väntar sig under alla omständigheter hardcorefansen och Marvel-konnässörerna att regissören - som är både och - ska vara trogen serietidningsförlagan in i minsta detalj. Den genomsnittliga biobesökarens intresse stegras säkert en del av det faktum att filmen har mötts av positiv kritik på hemmaplan. Det ska vara superhjältefilmen som kompenserar för en halv miljon slentrianmässiga filmatiseringar av män i tajts med speciella förmågor, verket som ska sätta den nya standarden för genren. Till viss del är "The Avengers" också det. Att en viss mättnad, för att uttrycka det milt, ändå infinner sig beror på att nyhetens behag i att se gravitationsföraktande slagsmål och pulvriserade skyskrapor gick och lade sig för ungefär tio Marvelfilmer sedan. Bäst för alla vore att inga fler superhjältefilmatiseringar fick göras på åtminstone ett år. Det är fint och orealistiskt att tänka så. Att gå tillbaka till ritbordet för att arbeta fram en någorlunda originell rymdskurksestetik inför otaliga uppföljare är däremot helt nödvändigt - nu får vi en gång för alla vara färdiga med standardutförandet "Transformers korsat med futuristiska BMX-förare". Behållningen med "The Avengers" ligger istället i utforskandet av gruppdynamik och i filmens humor. Idén att samla ett gäng individualistiska gigantiska egon är tacksam inte bara för att hjältarna i det här fallet med få undantag är olidligt trista att följa en och en över en hel långfilm, utan också för att rikliga tillfällen ges till konflikter. Det patriotiska helyllet Captain America har till exempel svårt att komma överens med Robert Downey Jr:s självmedvetne playboy Tony Stark. Det gnabbas och käftas i kvicka och många gånger roliga replikbyten; konservativa ideal ställs mot entreprenörsanda, utilitarism mot självisk fåfänga. Dessutom verkar skådisarna ha haft genuint kul under inspelningen. Roligast att se är Mark Ruffalos Bruce Banner/Hulk. Whedon tar väl tillvara på och leker skickligt med de dramaturgiska förväntningar som är förknippade med den gröna bestens temperament, och Ruffalo är perfekt som både försynt och cynisk vetenskapsman med kraftiga humörsvängningar. "The Avengers" bjuder alltså på en hel del fräschör i rytm och dialog. Precis när formeln "oavbrutet råröj punktueras med rolig oneliner" börjar kännas gammal tar Whedon nämligen ut svängarna ännu mer. Hade själva storyn och skurkarna präglats av samma charm så hade betygsfyran varit given.

Ett kraftfullt drama

Thu, 03 May 2012 00:59:03 +0200

Stockholms filmfestivals bästa film 2011 är helt klart "Bullhead" som trots sin skitiga gangsteryta har djup och berör med sina karaktärer av kött och blod. "Bullhead" är ett kriminaldrama som tar oss med ut på den belgiska landsbygden och in i köttindustrin. Alla som har sett en ko av sorten Belgian Blue vet att det är en bransch som tagits till groteska proportioner, där injektioner och kraftfoder ökar nötens kötthalt. Det är en värld som tangerar till det illegala, med svart försäljning av kött och förbjudna preparat för att få korna att växa. Här tycks alla vara halvkriminella, samtidigt som de håller hårt på traditioner. Det liknar en slags belgisk köttmaffia. Mitt i allt möter vi Jacky som arbetar på föräldrarnas bondgård. Det är en stor kille, som vuxit tack vare att han skjuter i sig lika mycket förbjudna vitaminer och preparat som han ger korna. Han dras in i den mer ljusskygga delen av industrin och har snart polisen och de lokala kriminella männen efter sig. Intrigen är egentligen sekundär här, det som gör "Bullhead" till en ren tjurrusning är de väl utmejslade karaktärerna som har getts kött och blod. Framförallt är den överstinna Jacky mångbottnad, trots sitt nästan uttryckslösa ansikte. I flashbacks förstår vi hans hemlighet som har gjort honom till den monsterlika människa han är. Gården är där han funnit trygghet, och det är smärtsamt att se hans försök att närma sig omvärlden och sin barndomsförälskelse. Resultatet blir en på alla sätt mycket välgjord, fotograferad, gestaltad och agerad film som har flera djup och som berör trots sin skitiga yta – Stockholm filmfestivals bästa film 2011!

Underhållande upprepning

Wed, 02 May 2012 14:00:51 +0200

Det dröjer inte länge innan jag minns en annan tid. Jag minns den uppsjö av av actionthrillers med låg budget som kom i kölvattnet av "Reservoir Dogs" och "Pulp Fiction", som marknadsfördes med Quentin Tarantinos namn trots att Tarantino inte hade minsta lilla fis med dem att göra. För de var i hans stil. De gick aldrig upp på bio, inte här i Sverige. Och jag gillade många av dem, så jämförelsen är nödvändigtvis inte en dålig sak. Kanske är det inte helt och hållet en slump, kanske har till och med den hyfsat oerfarne (han har blott en titel till sitt namn sedan tidigare) manusförfattaren och regissören Aaron Harvey inspirerats av Tarantino. Det går från valet av skådespelare - kunde vara gjort av någon som försöker tänka som honom - till de "Death Proof"-vibbande övergångarna i tidshoppen, via en historia som känns ganska generisk för den här typen av Tarantino-inspirerad lågbudgetfilm. Historien, ja, den ger oss det klassiska ingenting-är-vad-det-verkar-vara. Tre ytterst kapabla och minst lika kriminella kvinnor får ett uppdrag av sin chef, storskurken Mel, som innebär att åka till ett avlägset matställe och hantera en specifik situation rörande droger och dubbelspel. Tidshoppen, tarantinesqua i allra högsta grad, tar oss från nutid till upptakten och tillbaka igen, och väver ihop en bild av vad som egentligen pågår. Och det är ingen obekant bild. Detaljerna må skilja sig, att sätta kvinnor i rollerna de har här är kanske mindre vanligt men hade stuckit ut mer för 15-20 år sedan än det gör nu. Samtidigt känner jag att jag i viss mån gör filmen orättvisa med mina jämförelser, med att nämna Tarantinos namn. För även om "Catch .44" inte tillför någonting nytt någonstans, även om det inte förtjänar mer än sitt direkt-till-videoöde, är det ändå en underhållande skröna som kan vara värt att koppla bort en lång arbetsvecka med. Ett hyggligt skådespeleri hjälper till. Bruce Willis roll, bossen Mel, är liten men fungerande, den ledande av de tre kvinnorna spelas av Malin Åkerman ("Watchmen") i en prestation som är helt okej, och det är skitkul att se "Smallvilles" Michael Rosenbaum i en skitliten roll i en flashbackscen. Fast bäst av alla är Deborah Ann Woll, Jessica i "True Blood" (med reservation för att jag mest är lite kär i henne), och den alltid, alltid, alltid lika sevärde Forest Whitaker (honom är jag defintivt kär i). Den psykopatiske underhuggare som en sistnämnde spelar är heller inte den mest nyanserade eller intressanta, och antagligen en karaktär som även den sämre av skådespelare kan spela i sömnen, men jäklar vad kul herr Whitaker verkar ha med honom.

Lika kul som obekvämt

Wed, 02 May 2012 10:00:27 +0200

#TFF - Tribeca Film Festival 2012 - Julie Delpys senaste film bjuder på många dråpliga situationer när den överdrivet franska familjen kommer och hälsar på i New York. Men just det överdrivna får en alltför stor plats ibland. För fem år sedan fick vi stifta bekantskap med Marion (Delpy) när hon i "2 dagar i Paris" tog sin amerikanska pojkvän Jack till Paris för att hälsa på sina franska föräldrar - samt ett ändlöst antal ex-älskare. I "2 dagar i New York" är Jack och Marion ett minne blott. De hann dock få sonen Lulu, som nu bor halva tiden med Marion, hennes nya pojkvän Mingus (Chris Rock) och hans dotter Willow. Inför öppnandet av Marions fotoutställning kommer hennes pappa (Albert Delpy, Julies riktiga pappa) och syster på besök till New York. Tyvärr tar systern oannonserat med sig sin pojkvän (Marions puckade ex Manu) och sedan följer en radda kulturkrockar som leder till familjegräl och påfrestningar för Mingus och Marion. Det börjar med att pappan fastnar i tullen när han försöker smuggla in flera kilo korv, går via den exhibitionistiska syrran som går runt halvnaken i lägenheten, till Manu som bjuder upp en knarklangare till lägenheten för att få tag på lite gräs. Mingus försöker hantera anstormningen av fransmän, men trots att han är en förstående man så finns det gränser - och de kommer att testas på alla de sätt. Filmen börjar i kreativ Delpy-stil med en söt dockteater, ett par stillbildscollage och några tillbakablickar för att sammanfatta vad som hänt och visa hur Mingus och Marion blev ett par. Precis som i "2 dagar i Paris" följer snabbt en scen där paret försöker få till en privat stund i sängen medan ett avbrott efter ett annat dyker upp och stör. Delpy som skrivit, regisserat och spelar i båda filmerna tar sig an dysfunktionella förhållanden och kulturskillnader i mötet mellan amerikaner och fransoser med mycket humor, värme och delvis träffsäkerhet. I valet av de två amerikanska pojkvännerna som måste hantera den franska attacken har valet båda gångerna fallit på komiska skådespelare. Den stora skillnaden är att Mingus är en genomtrevlig typ som man direkt får sympati för, medan Jack var en neurotisk hypokondrier som bidrog minst lika mycket som fransmännen till att dithän det barkade. Det råder inga tvivel om att man gillar Mingus bättre, men "2 dagar i New York" haltar lite mer eftersom den franska familjen framstår som helgalen när de helt oprovocerade beter sig som en skock barbarer. I början är det bara kul, men under filmens längd hinner det gå lite för långt innan någon sätter stopp, som när pappan skrapar sin nyckel längs den den parkerade limousinen eller när de två systrarna börjar tjafsa och dra varandra i håret inför Mingus arbetskollega. På så sätt bjuder "2 dagar i New York" på lika mängder dråpliga situationer som leder till stora skratt som lägen när man skruvar obekvämt på sig i biostolen och önskar sig ett fransk-fritt New York.

En film att se igen

Tue, 01 May 2012 10:00:31 +0200

#TFF - Tribeca Film Festival 2012 - En skön film om kärlek som känns äkta och varken faller i facket av tjejfilm eller bromance-komedi. "Lola Versus" kan bli detta års indie-favorit likt "500 Days of Summer" år 2009. I försöken att sälja in "Lola Versus" till en större publik har man inte kunnat använda sig av "Skaparna till..." eller "Producenterna bakom..." eftersom parallellerna inte leder till några tillräckligt stora filmer att gemene man har hört talas om dem. Istället har man dragit till med: Studion som gav er "500 Days of Summer"'. Man skulle kunna opponera sig, om det inte vore för att jämförelsen är värdig. "500 Days of Summer" slog igenom som en humoristisk film om kärlek som var så långt ifrån en typisk rom-com man kan tänka sig. Här fanns något äkta som vi inte är vana vid att se i genren. Den tilltalade en mer intellektuell indie-publik samtidigt som den var underhållande nog för att ta sig an mainstream-fåran. Innan jag ens hört den något långsökta jämförelsen hade "Lola Versus" lett mig till liknande iaktagelser. Det var länge sedan jag såg en film som så klockrent beskriver hur det känns att bli dumpad. Humorsvängarna tas kanske ut något mer här än i "500 Days..." och det vemodiga som kändes som en sten i bröstet har det taggats ner på. Men det äkta lyser framför allt igenom för att dumparen, Luke (Joel Kinnaman) inte utmålas som den idiot, skitstövel eller psykopat som så ofta är fallet när romantiska komedier ska förklara varför hjältinnan borde gå vidare och leta efter något bättre. Nej, filmen igenom framstår han som en sympatisk kille som bara gav vika för kalla-fötterna-syndromet. Lola (Greta Gerwig - "Damsels in Distress", "Greenberg") och Luke (Kinnaman) har varit ett par i åtta år. Lyckliga och runt 30-årsstrecket känns inget naturligare än att de borde gifta sig. Men bara veckor innan bröllopet ska äga rum kommer Luke på andra tankar. Lola, som inte varit singel på väldigt länge, måste skrapa upp sig från golvet där hon hamnar - bokstavligen - och hitta sin väg igen. Med hjälp av vännerna, den snälla Henry (Hamish Linklater - Fantastic Four) och rakt-på-sak Alice (Zoe Lister Jones - som också skrivit det utmärkta manuset ihop med regissören Daryl Wein), försöker hon acceptera sin nya postition och ta sig an vardagen med allt vad det innebär för en New Yorkare, varav en av de värsta grejerna förstås är att flytta från Lukes underbara "hyresreglerade" loftlägenhet. Wein och Lister Jones har tidigare gjort riktiga indie-rullen "Breaking Upwards" ihop. Även den filmad i New York-miljö med välskrivet manus och sköna repliker. Men med "Lola Versus" tar de ett par steg från det alternativa och kommer att kunna välkomnas av den mer allmänne biobesökaren. Hur stor "Lola Versus" kommer att bli beror på hur vida den kommer att släppas på bio. På Tribeca Film Festival fick den ett varmt mottagande och får den bara en chans kommer den absolut kunna bli detta års indie-älskling. Om det händer är åtminstone en sak klar - Joel Kinnamans USA-karriär kommer få en ordentlig skjuts framåt. Trots rollen som den som lämnar Lola i ett mycket oschysst läge så lyckas han framstå som den perfekta killen - något Alice kommer på när hon försöker räkna upp alla hans fel för att få Lola på bättre humör, men slutar tvärt med kommentaren "Det här är bara för deprimerande". Och om man lägger till amerikanernas förkärlek för långa, rågblonda nordiska män - Alexander Skarsgård, någon? - så har han sin framtid i drömfabriken som i en liten ask. Men egentligen är det förstås Greta Gerwig som stjäl showen. Varenda person som har blivit lämnad av någon man verkligen älskar kommer att känna igen sig - och även få lov att skratta åt - det svarta hål hon hamnar i. Lister Jones är som en kulspruta när det gäller vassa repliker och är en av de bästa gestaltningarna av "komiska bästa vännen" jag sett på mycket länge. Man kan också nämna Lolas föräldrar som utmärkt spelas av Bill Pullman och Debra Winger, men jag vill istället lyfta fram en annan karaktär - New York. Många filmer spelas in i den här staden, men i "Lola Versus" får man ta del av och lära känna olika platser på ett väldigt framträdande sätt utan att det tar över. Här finns Tompkins Square Park, Times Square (som förstås hånas av våra indie-karaktärer) och de klassiska "Russian & Turkish Baths" i East Village dit Lola går för att verkligen få utlopp för den så viktiga "tycka synd om sig själv"-känslan. "Lola Versus" är inte bara en film att se, utan en film att se igen.