Trouble with the Curve 2012

Det gäller i viss mån även Clint Eastwood själv. Jag säger i viss mån, för någon stor (annat än längdmässigt) skådespelare har han aldrig varit. Han är däremot utstrålning och karisma, och han har åldern, vilket skänker trovärdighet när han nu spelar den åldrande Gustav, som varken vill acceptera sina ålderskrämpor eller att andra ska se dem. Det gäller framför allt synen, ett av hans viktigaste redskap sitt arbete som talangscout för en baseballklubb. När synen börjar vackla, samtidigt som gamla tillvägagångssätt ersätts med nya tekniker och förmågor, växer risken för ofrivillig pensionering och Gus aktuella uppdrag blir plötsligt viktigare än någonsin.

Med på resan hakar Mickey, Gus dotter, spelad av den fantastiska, bedårande, alltid sevärda Amy Adams. Far och dotter har inte den bästa av relationer, uppdraget ger dem en chans att läka gamla sår, och Adams lyckas enkelt och naturligt ge sin roll den styrka och känslighet som krävs, att leverera trovärdighet till någon som är en stark kvinna i två mansdominerade världar (både sitt yrkesliv och basebollsvängen) och samtidigt vara känslig i den bräckliga relationen med Gus.

Och det är här skådespeleriet lyser upp, med människorna runtomkring Clint Eastwood. Amy Adams framför allt, men även Justin Timberlake imponerar. Eller överraskar är kanske ett mer passande ord, och gör en av sina bättre, mest sympatiska, prestationer. Att John Goodman, i en biroll som gammal vän och kollega till Gus, gör bra ifrån sig är desto mindre överraskande. En av Hollywoods pålitligaste.

Det svarta fåret i gänget skulle kunna vara Matthew Lillard, det närmaste filmen kommer en skurk. Lillard har gjort helt okej ifrån sig tidigare, jag har gillat honom i åtminstone en roll, och "Trouble with the Curve" skulle kunna vara en upprepning av det (han lyckas liksom undvika vara usel här) om det inte vore för att ansiktet. Ansiktsuttrycken. Det faktum att han även i ett drama som detta spelar med sitt ansikte som vore det Jim Carreys eget i valfri Farrelly-komedi. Det är trist och distraherande.

Tyvärr är det inte filmens enda problem. Även om skådespeleriet sticker ut, är det dessvärre enbart det som sticker åt något nämnvärt håll. Inte för att resten är uselt, aldrig, det är däremot medelmåttigt. Gäller allt från manus till fotografi och en massa däremellan. Stabilt fast förutsägbart. Oerhört ofarligt.

Det måste ändå nämnas, när allt kommer kring och så vidare, att tiden inte kändes alldeles bortkastad. "Trouble with the Curve" är tillräckligt trevlig för att fungera för stunden. Jag önskar bara den hade det där lilla extra. Den hade verkligen behövt det där lilla extra.