Trance 2013

Bland alla remakes, reboots och urmjölkade franchises tar den alltid lite oförutsägbare Danny Boyle det både lyckade och smarta steget att nyinspela en praktiskt taget helt okänd film - den 12 år gamla, brittiska TV-rullen "Trance". Han har tagit ett intressant upplägg och spännande intrig, och satt sin egen personliga prägel på det.

Filmen inleds som en ganska ordinär om än rejält snygg kuppthriller där gangstern Franck (Vincent Cassel) med vänner slår till mot en konstauktion för att stjäla en värdefull tavla. Men något går fel och auktionsförrättaren Simon (James McAvoy) gömmer tavlan innan han får ett slag mot huvudet som får honom att glömma gömstället. Franck tvingar Simon att gå till en hypnotisör, Elizabeth (Rosario Dawson) för att få honom att minnas men allt är inte vad det verkar...

"Trance" bygger mycket på twistar och överraskningar i storyn. Precis som i tidigare filmer ("Trainspotting", "127 timmar" med flera) utforskar Boyle den hårfina gränsen mellan verklighet och drömmar, fantasier och hallucinationer Men han skruvar temat ett extra varv, där man som i en unik kombination av "Inception" och "Eternal Sunshine of a Spotless Mind" snart inte är helt säker på vad som är på riktigt och inte. Till skillnad från exempelvis M. Night Shyamalans alster så känns inte twisterna som en stor punchline utan de utvecklar både historien och främst karaktärerna.

Det är en häftig och spännande resa med många svängar och det är inte alltid helt lätt att hänga med eller klura ut dess många hemligheter för den delen. "Trance" hade lätt kunnat bli rörig, men i Boyles händer blir det ett både välpolerat och eftertänksamt verk med mer djup än vad man förväntar sig i genren. Som alltid bygger han skickligt upp en briserande stämning och ruskar om en med pampig musik, intensiva närbilder och både naket och groteskt våld som i sitt sammanhang faktiskt är motiverat.

Den utmärkta huvudrollstrion drar sitt strå till stacken. McAvoy bevisar återigen vilken mångsidig och sympatisk skådespelare han är, men även nya, oväntade sidor. Cassel får äntligen en ordentlig, bitig Hollywood-roll som inte går ut på att behöva vara sidekick, vilket även gäller Dawson som även om hon blir filmens oundvikliga kärleksintresse får göra så mycket mer än bara vara söt.

Filmen är, även om man får lite mörka "Trainspotting"-vibbar, inte helgjuten och som många av Boyles filmer lär den inte falla alla i smaken. Historien i sig håller möjligen inte under förstoringsglas och särskilt i finalen tänjer man lite på realismen. Men Boyle kommer undan med de små bristerna och finner nya sätt att chocka och trollbinda publiken.