Tomboy 2011

Man skulle kunna prata om tajming. Det franska lilla stora dramat "Tomboy", där vi får följa en tioårig flicka som i en ny social miljö utger sig för att vara pojke, går upp på svenska biografer samma månad som debatten om könsneutrala pronomen tar sig radikala uttryck - om man med radikala uttryck menar en del upphetsade inlägg på kultursidorna eller det faktum att Nöjesguiden ger ut ett temanummer på ämnet. Här är det befogat att tala om huvudkaraktären som "hen", oavsett vad man annars tycker om tendensen att på olika håll förenkla diskussionen om ideologiskt språkbruk till ett ensidigt ställningstagande. Det är givetvis långt ifrån första gången en huvudkaraktär med en ambivalent inställning till sin könstillhörighet porträtteras på film, men det var länge sedan det gjordes så här bra.

Den kortklippta och gängliga Laure flyttar alltså tillsammans med sin gravida mamma, sin pappa och lillasyster in i en ny Parisförort under de sista skälvande veckorna av sommarlovet. Filmens första halvtimme utgörs av ett vardagligt men intimt porträtt av denna annars traditionella kärnfamilj, men perforeras samtidigt diskret av frågeställningar om kön, genus, och uppfostran. Åskådarens blick fästs på de myriader av små, diskreta val som hela tiden görs i vardagsbakgrunden - färgen på tapeterna i flickrummet, längden på pappaledigheten - och som dikterar hur vi ser på manligt och kvinnligt. Det blir varken övertydligt mästrande eller tråkigt eftersom filmens form och innehåll är så välintegrerade att man måste vara vaksam för att inte missa dessa potentiella vägval.

När Laure lär känna den jämnåriga grannflickan Lisa och de övriga barnen i det nya bostadsområdet väljer hon att presentera sig som pojken Michaël. Den nya könsidentiteten innebär att hon plötsligt får vara med på samma villkor som pojkarna med allt vad det innebär av fotbollsspelande och kraftmätningar. Men situationen är, på grund av den annalkande puberteten och mera omedelbart en näraliggande skolstart, naturligtvis ohållbar. Att bygga en löspenis i modellera och gömma den i de egenhändigt tillklippta badbyxorna fungerar som en tillfällig lösning när man ska bada med kompisgänget, men hur ska Laure/Michaël förhålla sig till namnuppropet i den nya klassen?

Situationen kompliceras ytterligare av att Lisa fattar tycke för huvudpersonen, omedveten om att Michaël egentligen är en Laure. Och de kärleksfulla föräldrarna har än så länge ingen aning om att deras äldsta dotter låtsas vara pojke - de tolkar det faktum att Laure mest umgås med grabbar och vägrar att bära klänning som en oskyldig fas.

"Tomboy" ställer träffsäkert viktiga frågor om sociala konstruktioner och föreställningar om identitet och genus, men drar inte så radikala konsekvenser ur sin premiss som man ibland kunde önska. Där exempelvis Ruben Östlunds "Play" brutalt utmanade våra ingrodda fördomar och synen på dem är "Tomboy" snällare. Stundtals önskar man att den inte var det, delar av berättelsen planar ut i en tamhet som förenklar filmens laddade ämne. Ännu oftare förbluffas man av hur till synes otvunget och självklart "Tomboy" illustrerar sin problematik, och alldeles omöjligt är det att inte imponeras av prestationerna bakom och framför kameran.

Regissör Céline Sciamma följer sina barnskådespelare med en blick som framstår som dokumentär fast den ju uppenbarligen inte är det, och Zoé Héran i huvudrollen behöver inte ens öppna munnen för att utrycka den unga Laures blyghet, nyfikenhet och ångest. Malonn Lèvana som den yngre systern Jeanne är så charmig att hon bitvis hotar att ta över hela filmen - inte alldeles olikt lillasystern i "Apflickorna". Med den filmen delar "Tomboy" också förmågan att berätta ett både personligt och allmängiltigt, gripande coming-of-age drama från en ung flickas perspektiv, utan att reducera sig själv till en ensidig partsinlaga eller stereotyp uppväxtskildring.