The Last Song 2010

Det var inte helt utan förutfattade meningar och ganska låga förväntningar jag gick in i biografen för att se "The Last Song" med Miley Cyrus. Jag har sett Miley Cyrus förr, då som Hannah Montana, och resten av filmens upplägg: "Sjuttonåriga Veronica "Ronnie" Millers (Miley Cyrus) liv blev upp och nedvänt när hennes föräldrar skilde sig och hennes pappa flyttade från New York till ett strandhus i en mindre stad..." och så vidare, gav inte direkt förhoppning om att detta skulle hålla Oscarsklass.

Filmen handlar som sagt om Ronnie som för en sommar flyttar från sin mamma i New York, tillsammans med sin irriterat förnuftige lillebror, till sin pappa i en liten mindre stad i Georgia. Hon är tonårstjej och därför inte speciellt lätt att ha att göra med. Hon spenderar merparten av sin sommar med att revoltera tills dess hon träffar den jämnårige ultratränade mekanikern med det godaste av hjärtan, Will Blakelee.

Det slår gnistor och Ronnie blir som förbytt ända tills det börjar knaka i fogarna. Turerna går fram och tillbaka och mitt i allt får Ronnie reda på att hennes pappa är döende i cancer och att han inte kommer klara sig sommaren ut. Hon måste nu växa upp och se över sina värderingar för att få den sista tiden med sin far till den bästa och vid sin sida finns Will troget stöttandes. Jag skulle kunna brodera ut det här i oändlighet med tanke på alla intriger, sidohistorier och vändningar den här filmen besitter men det vore bara löjligt.

Nu kanske du tror att jag inte alls gillade det här men lite tvärtom lyckades filmen faktiskt hålla uppe mitt intresse. Sett som filmkonst är det en vedervärdig film. Skådespeleriet är uselt, manuset krystat och vissa delar av historien kan man inte för allt i världen förstå varför de skrivit in, såsom historien med bröllopet som inte fyller någon som helst funktion, men musiken är bra och genom sitt sätt att överösa en med klyschor och tonårsromantik vill man på något sätt se vad som händer härnäst.

Miss Hannah Montana gör nog bäst i att hålla sig till vad hon kan, inte för att hon någonsin behöver oroa sig för att inte kunna försörja sig, men för vår skull. Hon levererar repliker som om hon hade högläsning och det verkar inte som hon är bekväm med att vara någon annan än sitt alter ego, att först försöka vara sig själv för att sedan försöka spela någon annan blev tydligen för mycket. Att Greg Kinnear endast träffat rätt en gång, "Little Miss Sunshine", tänker jag inte ens kommentera.

Kanske var jag väldigt sinnessvag morgonen jag såg "The Last Song med Miley Cyrus" men jag tror, utan att verka nedlåtande, att många flickor i åldern mellan barn och tonår håller med mig om att detta var en ganska underhållande film trots allt.