The Lady 2011

Inför Luc Bessons karriär som filmskapare är det inte svårt att känna sig kluven. Denne frispråkige fransman gav oss under åttio- och nittiotalet klassiker som ”Nikita”, ”Det stora blå” och ”Leon”, men har från år 2000 och framåt mest sysslat med parodisk brunstaction och gräddigt animerade barnsagor (förvisso ofta i egenskap av producent). Man uttalar lätt hans namn med ett nostalgiskt vemod, men ger ogärna upp hoppet om att återigen få se storslagna visioner serveras i Bessons egensinniga och delikata estetiska stil. Man minns till exempel ”Det femte elementet”. 

Långt ifrån science-fiction är ”The Lady” den sanna berättelsen om folkrättskämpen Aung San Suu Kyi som 1991 belönades med Nobels fredspris för sin outtröttliga kamp för demokrati i diktaturens Burma. Hennes frihetssträvanden hade vid det laget redan kostat henne två år i husarrest, och trots påtryckningar från både USA, Europa och Asien dröjde det ända till 2010 innan förbudet att lämna hemmet upphävdes. Vid det laget hade Aung San Suu Kyis livskamrat Michael Aris, en Oxford-akademiker som till stora delar vigt även sitt liv åt hennes kamp, dött i prostatacancer hemma i England. Aung San Suu Kyi fick vid beskedet om hans sjukdom tillstånd att återvända hem för att vara vid sin makes sida, men valde att stanna kvar då hon visste att den burmesiska sittande regeringen aldrig hade låtit henne komma tillbaka för att återuppta den politiska kampen. Både Aris och parets två söner vägrades inresetillstånd för att ens hälsa på henne. Aung San Suu Kyi offrade med andra ord ofantligt mycket för sin födelsenations skull. Liksom Gandhi förespråkade hon icke-våld mot samvetslösa motståndare och med ständig fara för sitt eget liv, i likhet med Dalai Lama har hon blivit en ikon för miljontals människor.

Långt ifrån en självskriven Besson-filmatisering, kan tyckas – undantaget ”Jeanne D'Arc” från 1999 har Bessons hjältinnor inte levt på riktigt. Kan, hoppades jag naivt men enträget inför pressvisningen av ”The Lady”, just detta faktum, att Besson här har tagit sig an en biopic om en politisk folkrättskämpe innebära att han den här gången drivs av en genuin passion för projektet och att detta kommer att lysa igenom i det färdiga resultatet? Är detta den otypiska Luc Besson-filmen som ska ge oss tillbaka den typiske Luc Besson? Njä, blir tyvärr svaret, men det är snarare på papperet än i regissörsstolen som det brister. ”The Lady” vill, men lyckas inte, ge svar på vad som driver en människa att göra uppoffringar av detta monumentala slag, den gör anspråk på att skildra en nations politiska och blodiga kamp men förmår inte lyfta blicken ovan historiska förenklingar och parodiska skurkroller (generalerna som Aung San Suu Kyi har att kämpa mot skildras med ungefär samma psykologiska skärpa som Hajen i ”Jaws").

Inget hjälps av att David Thewlis och Michelle Yeoh spelar över eller att man på ett omotiverat sätt pendlar mellan att tala engelska och burmesiska. Aung San Suu Kyis sammantaget femton år långa husarrest borde gå att göra gripande film av, vad gör den ensamheten med en människa, hur behåller man förståndet – här väljer man istället att betona hur plågsamt det måste ha varit för Aris att kämpa med byråkratin och att vänta vid telefonen hemma i Oxford.

Och vad gäller Luc Besson finns i ”The Lady” väldigt lite som röjer hans närvaro som regissör, bunden till genrens form och anspråk på autenticitet håller han en diskret, för att inte säga slätstruken visuell profil. I det här sammanhanget är det ett minus. Aung San Suu Kyis otroliga öde hade helt klart förtjänat ett värdigare uttryck.