StreetDance 3D 2010

Britterna är ett stolt folk och nu när trenden i biomörkret stavas 3D måste de så klart göra något eget. Lite oväntat, och rätt roligt, har man dock valt att inte ge oss någon "Stolthet och fördom" eller cockneygangster-film i en ytterligare dimension, utan väljer i stället att fokusera på dansen. Så långt är allt väl. Men redan innan förtexterna till "StreetDance 3D" har tagit slut är det uppenbart att historien inte alls är lika stark som de steg som de imponerande skådespelarna/dansarna visar upp. Tvärtom kan detta nästan klassas som en parodi på själva genren, inte helt olikt "Dance Flick". Med det lilla undantaget att det här inte är någon parodi.

Handlingen kretsar kring ett streetdancegäng som klär sig så coolt och gör så tuffa rörelser med händerna att det nästan gör ont. När de blir av med sin ledare och replokal kommer plötsligt en balettlärare (Charlotte Rampling) på den strålande idén att låta sina passionslösa elever få lite mer attityd genom danslektioner med just gruppen i utbyte mot repetitionsrum. I början går det inte bra, men man behöver knappast vara någon Saida för att förutse att hur detta ska sluta. Man kan nästan pricka av alla klichéerna en efter en: Pojkvännen som sviker, den snobbiga eleven som visar sig ha ett hjärta av guld, mentorn som tar gänget vidare genom insikt och inte minst en rätt ospännande kamp mot klockan inför ett sista framträdande.

Med det sagt blir den största fördelen med "StreetDance 3D" att det sägs rätt lite. Filmmakarna har i stället valt att fokusera på hysteriskt välkoreograferade dansnummer, vilket är smart eftersom manuset lär ha skrivits på en förmiddag. Men tyvärr är det också det största problemet med filmen. Är man varken dansfantast eller koreograf spelar det ingen roll att det här är en synnerligen medryckande upplevelse, det blir helt enkelt för långt och för lite omväxling. Filmen skulle kanske ha gjort sig absolut bäst som en 40 minuter lång sekvens på Cosmonova, men i biostolen blir det mer än lovligt mycket träsmak i rumpan. Dessutom är 3D-inslaget inte heller speciellt imponerande. Filmen hade funkat minst lika bra utan glasögon, vilket tyvärr också verkar vara en trend för de flesta av 3D-filmerna i dag.

Dansfantaster kan lägga till ett extra MZ i betyg, medan vi andra antagligen har lika stor behållning av ett avsnitt av "So you think you can dance".