Stop-Loss 2008

Under de senaste månaderna har kvantiteten av Irakkrigskritiska filmer stigit stadigt. Allt fler manusförfattare och regissörer inser att de vill dra sitt strå till stacken genom att göra sin publik uppmärksam på hur vidrigt kriget i Irak är, hur den amerikanska befolkningen luras till att tro annorlunda och hur unga amerikanska soldater får sin psykiska hälsa förstörd. Nästan tio år efter framgångarna med ”Boys Don´t Cry”, har Pierce kommit fram till samma sak. I detta fall lyder intrigen på följande vis: Den unge soldaten Brandon King återvänder både lättad och skakad efter avslutad tjänstgöring i Irak. Trots att han och hans närmaste kamrater plågas av sina krigsminnen ser han framemot att lämna armén. Men precis innan han skall inleda det civila livet, informeras Brandon om att han enligt en icke framhävd paragraf på det konrakt som han skrev på som frivillig, kommer att tvingas att tillbringa en ytterligare period i Irak. Brandon vägrar att lyda denna order och beger sig ut på en kort men typiskt amerikansk roadtrip för att ta sig till staden Washington och där försöka beveka sin delstats senator i hopp om att denne skall kunna upphäva militärledningens beslut. Förutom genrens redan nämnda standardiserade ingredienser, innehåller ”Stop Loss” även två relativt nya punkter. Först och främst informationen om att många amerikanska soldater tvingas, genom en juridisk kringgång, till att förlänga sina kontrakt efter att de officiellt avslutats. Men även om att alltfler amerikanska soldater väljer att desertera för att slippa tvingas tillbaka till striderna efter sina permissioner i hemlandet. Att låta en film utgå ifrån ett känt koncept och samtidigt tillföra nya komponenter är ofta en framgångsrik taktik. Problemet med ”Stop Loss” är dock att den tar upp för många frågor, vilket gör den spretig och ytlig. Filmen utforskar inte något av ämnena med den noggrannhet som var och ett av dem förtjänar utan verkar vilja beröra så mycket som möjligt på en gång. En uppstramning av handlingen hade varit på sin plats. De inledande stridsscenerna i filmen har exempelvis visats i så många tidigare sammanhang, att Pierce hade kunnat lita på att publiken redan känner till deras förlopp och klippt bort dem för att utnyttja deras utrymme till att fördjupa någon av de andra efterföljande. Enligt dagens gängse politiskt korrekt norm, skall filmmakarna bakom en krigsfilm visa upp de så kallade fienderna på ett så flerdimensionellt sätt som möjligt och inte reducera dem till aggressiva statister. Något sådant får vi inte ens en skymt av här. Den irakiska befolkningen och de irakiska soldaterna (om än inte definitionsmässigt) skildras på ett ytterst periferiartat sätt. Detta val från Pierces sida skulle kunna tolkas på två sätt. Antingen att hon inte ville splittra intrigen ytterligare genom att problematisera framställningen av irakierna eller att hon ansåg att ”Stop Loss” skulle vara en film om amerikaner, av amerikaner och för amerikaner medförande att de människor som råkade vara födda i Irak inte var av något intresse alls i detta fall.   Men trots allt mitt gnäll, har Pierce lyckats att skapa en film som är svår att förvisa från tankarna. Den irriterande ensidigheten vad gäller nationalitet, innebär inte att de skildrade soldaternas och deras anhörigas öden inte är känslomässigt berörande. Upprepade gånger under visningen tänkte jag på hur fruktansvärt onödigt och hopplöst ett krig är. Och om en antikrigsfilm lyckas uppnå detta, är det ett icke tvetydligt bevis på att den är minst godkänd.