Step Up 2006

Filmer som handlar om en särskild aktivitet (såsom dans, sång eller någon idrottsgren) brukar i regel dras med ett grundläggande problem, svårigheten med att casta rätt personer för rollerna. I och för sig berör detta alla filmer, men i de förstnämnda filmernas fall räcker det inte med att hitta duktiga skådespelare. För förutom själva skådespeleriet skall dessa personer även behärska den aktuella aktiviteten. Och sett till de resultat som Hollywood hittills producerat verkar detta problem vara svårlösligt, även om det finns undantag.

Tyler Gages (Channing Tatum) framtid ser inte särskilt ljus ut. Han bor i ett nedgånget bostadsområde med sina fosterföräldrar och ägnar fritiden åt att stjäla bilar och dansa på diverse fester. En dag gör han inbrott i stadens välansedda kulturskola, åker fast och döms till att göra samhällstjänst i den berörda skolan. Att den av domstolen kommenderade vistelsen på kulturskolan öppnar upp en helt ny värld för Tyler, har personerna bakom ”Step Up” åskådliggjort klart och tydligt. Genom att se honom, klädd i kläder som brukar kopplas till hiphopen, förvirrat vandra genom skolkorridorer som är fyllda av kreativa elever som inte verkar göra något annat än att ägna rasterna åt att träna tonskalor, bära runt på sina konstverk eller bättra på sitt fiolspel, är det som åskådare svårt att inte lägga märke till den rejäla kulturkrocken. Efter lite förvirring och smärre konflikter, dröjer det inte länge innan Tylers väg, på mer än ett plan, korsar Nora Clarks (Jenna Dewan), en begåvad dansare vars högsta dröm är att ingå i någon professionell dansgrupp men som hela tiden motarbetas i detta av sin karriärs- och statustörstande mamma. Två helt skilda världar möts och eftersom detta händer på den vita duken och inte i verkligheten, sker givetvis ett givande utbyte.      

Det känns så oerhört förutsägbart att såga en film av detta slag genom att anmärka på den föga överraskande handlingen (för övrigt undrar jag när en romantisk historia, vilket denna film till stor del är, senast kunde beskyllas för att inte vara detta), det stela skådespeleriet (alternativt skådespelarnas bristfälliga utförande av den aktivitet kring vilken filmmakarna byggt sin historia, i dansfilmer brukar dock det förstnämnda alternativet, av någon anledning, vara mest vanligt) och de tätt duggande klichéerna. Så därför tänker jag inte börja med det. Istället vill jag lyfta fram de två ting som var riktigt bra i ”Step Up”. För det första den framförda dansen. Både Dewan och Tatum är så skickliga att jag nästan, men tyvärr inte helt, lyckades bortse från deras (och de övriga skådespelarnas) resterande insatser. För det andra sker det vid två tillfällen i filmen, i inledningen och i de avslutande scenerna, mycket snygga växlingar mellan Tylers och Noras värld.

Om resten av filmen kan jag tyvärr inte uttrycka mig lika positivt. Och jag har verkligen försökt att vara välvilligt inställd till den, inte minst då jag utan svårighet kunde se framför mig hur stora delar av landets filmrecensenter cyniskt vässade sina pennor för att såga en film som lyfter fram det viktiga budskapet att man skall kämpa för att uppnå den dröm man har utan att ge upp. Men filmens värdefulla grundtanke till trots, kan jag inte, trots att det bär mig emot, skriva annat än att ”Step Up” är en mycket medioker historia då den är förutsägbar, dåligt spelad och full av stereotyper. Dessa är precis de ord som jag ville undvika att sätta på pränt. De två tidigare nämnda ljusglimtarna hindrar mig dock från att dela ut det lägsta betyget. Och om någon av er under den närmaste framtiden kommer att känna sig trött efter en jobbig tenta eller många arbetade övertidstimmar, kan det vara en bra idé att hyra ”Step Up” (för det kommer säkert inte dröja länge innan den kommer ut på DVD) och se den tillsammans med en påse chips, en flaska läsk och en nära vän eller syskon. De nästan hundra minuterna kommer ni då att tillbringa på ett föga tankekrävande och därmed ganska angenämt sätt.