Step Brothers 2008

RECENSION En undergenre har nått sin kulmen, härifrån kan det bara gå nedåt. Efter rullar som ”På smällen” och ”40 Year Old Virgin” har mansbebisfilmen fått ett verkligt ansikte, eller rättare sagt två. Will Ferrell och John C. Reilly återförenas efter succérullen ”Talladega Nights” med regissören Adam McKay (”Anchorman”, ”Talladega Nights” och YouTube-klassikern ”The Landlord”) för att tillsammans med producenten Judd ”vila-får-man-göra-i-graven” Apatow fullkomligt grotta ner sig i allt det där som pojkar helst inte vill växa ifrån.
Det finns ingen story att prata om här, filmen har gått direkt från en Hollywoodmiddagspitch där SNL-anpassade sketchidéer format scener till en film som i skakigare händer, och framför allt, med andra skådisar, mycket väl hade kunnat bli århundradets hemskaste filmupplevelse. Men filtrerat genom McKays, Ferrells och Reilys genialiskt snurriga hjärngångar blir resultatet en av årets roligaste filmer.
Ferrell spelar Brennan Huff, en 39-år gammal sömngångare i Pablo Cruise-t-shirt som bor hemma med sin mamma (Mary Steenburgen) och gillar att läsa gamla porrtidningar i sin trädkoja. Reilly spelar Dale Doback, en 40-årig superslacker i Star Wars-t-shirt som snyltkvartar hos läkarpappan (Richard Jenkins) och fördriver dagarna med tv, trumset och night-goggles.  När deras föräldrar gifter sig och flyttar ihop blir dessa extremcurlade mansbebisar oundvikligen styvbrorsor.
Till en början så avskyr de varandra, de hotar att döda varandra i sömnen och Brennan begraver vid ett tillfälle Dale levande i trädgården. Men efter en snabb bonding-period där de kör pumpa-karate i garaget, delar glädjen över en pepsi & mentos-gejser och inser att båda skulle ha sex med John Stamos om de var tjejer, blir de oundvikligen bästaste vänner, som gör vardagen outhärdlig för sina arma föräldrar och tvingar den annars så kontrollerade Mary Steenburgen att bryta ihop med det underbara utropet ”What the f*cking, f*ck!”
Judd Apatow beskriver ”Step Brothers” kort men mycket precist som ”En sinnesjuk version av Föräldrafällan – med kuk-skämt”. Det borde vara lätt att avfärda det utnötta enskämts-konceptet med Peter Pan-syndromet och pojkar fänglade i manskroppar, men aldrig tidigare har vi fått pojkarnas underliga värd serverad på ett så vulgärt och snuskigt sätt och med samma kittlande  dumhumor som i ”Step Brothers”.
Kemin mellan Ferrell och Reilly är brutal, deras kroppsspråk är fulländat och de bemästrar improvisationskonsten till fullo, när Dale och Brennan svamlandes nonsens går i sömnen och likt apor river halva köket är det omöjligt att inte brista ut i ett gapskratt. Adam Scott gör Brennans överpresterande lillebror på briljant yuppie-manér och går loss totalt när han leder sin familj i en nazi-kontrollerad fyrstämmig version av 'Sweet Child O' Mine'' i bilen.
Om ”Talladega Nights”, ”Anchorman” och ”Dumpad” är din kopp te så kommer ”Step Brothers” i rätt sällskap att falla dig helt i smaken. Det är Will Ferrells bästa film sen ”Anchorman” och antagligen det roligaste Reilly gjort någonsin. Notera att ”Step Brothers” är gängets första film med den amerikanska åldersgränsen R, så bered er på snusk, svordomar och underliga tolkningar av sex. Alltihopa är ihopklämt som en klump till film utan varken struktur, lagar eller regler, att se filmen är som att slicka i sig nougaten i ballerinakexen och lämna resten på bordet. Precis som småpojkar helst gör.