Safe House 2012

En större undersökning skulle förmodligen visa att i princip varje inslag i den här actionthrillern har varierats minst tvåhundra gånger tidigare - lågt räknat. Vad som fick Denzel Washington att vilja göra en standardiserad "actionthriller-Denzel Washington" i just denna dussinhistoria förblir en gåta. Kanske fick han bra betalt? Det kan vara så. Då är gåtan löst. Han spelar i alla fall sin avhoppade CIA-agent på ett sådant sätt att ingen som ser filmen behöver känna sig förfrämligad. 

Tobin Frost är med andra ord intelligent farlig och coolt luttrad, per definition en livsfarlig brottsling - han försörjer sig på att sälja statshemligheter och bryter nacken av sina motståndare utan att blinka - men framstår ändå som sympatisk tack vare Washingtons sneda leende och patenterade allvarliga blick.

Frost blir arresterad och förd till ett så kallat "safe house" för att förhöras och gärna torteras. Man hinner dock bara med ett par skendränkningar innan okända beväpnade styrkor stormar in och dödar varenda CIA-agent på plats. Den unge och orutinerade Matt Weston (Ryan Reynolds) tvingas nu att fly med Frost, som han i enlighet med agentprotokollet plötsligt ansvarar för. CIA säger åt honom att ligga lågt medan de försöker klura ut vilken organisation som är ansvarig för attentatet. Och tappa inte bort Frost!  Frågor som publiken i det här läget har att ställa sig är bland andra: Kommer Weston att tappa bort Frost, och om han gör det, kan han spåra upp honom igen? Kan en osannolik vänskap mot alla odds utvecklas mellan dessa två fiender? Kommer den ärrade och desillusionerade Frost att kväva Westons idealism med bistra anekdoter från sina många år i tjänsten, eller kan de rentav lära sig något av varandra? Är det rimligt att förvänta sig att Reynolds kommer att nyansera sin rolltolkning med något annat än förtvivlade ögonbryn? 

Att Tobin Frost är superintelligent och väl bevandrad i konsten att manipulera och extrahera känslig information ges prov på tidigt: till exempel drar han rutinerat slutsatsen att Weston pratar i telefon med sin flickvän eftersom den unge agenten då använder sig av bebisröst. Det går inte att lura Denzel när han är på det humöret.

Fares Fares leder fiendesidans dödspatrull och är med en del i bild, men får trots det färre repliker än Joel Kinnaman - som man missar om man blinkar - att arbeta med. När krutröken har lagt sig behöver vi inte längre sväva i ovisshet om någonting. Det här med att skurkarna siktar som astigmatiska cykloper medan hjältarnas vapen har ammunitionsgenererande magasin hade vi koll på sedan tidigare. 

Förmodligen, och det är högst troligt och i sig rätt beklämmande, lär "Safe House", precis som otaliga andra produktioner av samma snitt, spela in sina förväntade dollar. Detta är å andra sidan något positivt om det leder till att Espinosa framöver får arbeta med manusunderlag som överhuvudtaget motiverar en regissör. Både han och det övriga filmteamet - möjligtvis med undantag för Reynolds - gör vad de kan för att hålla liv i filmen, som håller ett friskt tempo och varken är bättre eller sämre än fyrahundratjugoåtta andra actionthrillers med CIA-agenter i huvudrollen.

Och det är det som är tråkigt att konstatera.