Pingvinresan 2005

Det är kallt på Antarktis. Det vet Kungspingvinerna. ”Kölden kramar oss som en obarmhärtig pytonorm. Det gäller att inte krossas av den.”, säger en av pingvinerna. Det kan bli upp till 70 grader kallt och vindarna kan nå stormstyrka. Då gäller det att veta vad man ska göra och ta vara på den lilla värme som finns i kroppen. Och en gång om året sätts denna förmåga särskilt på prov när alla kungspingviner vandrar 20 mil från havet upp på land för att para sig. När ägget är lagt gäller det för honan att fort skaffa mat i havet, medan alla hannar tillsammans ruvar på sina ägg i 40 dagar. Men när ägget är kläckt kan ungen endast överleva i fyra dygn utan mat. Honan bör alltså vara tillbaka i tid, annars är all möda förgäves. Vid avlösningen har hannen förlorat halva sin kroppsvikt, några har kanske inte klarat sig, och i detta utsvultna tillstånd måste han vandra tillbaka de 20 milen för att fånga sin föda.

Antarktis, detta okända istäckta landskap som få människor har besökt. I denna miljö vandrar pingvinen tveklöst genom alla väder, med ett mål och syfte. Ska de upp på land, ja då går dem. Ska de till havet, ja då går dem. De bara går, helt ohämmat. Det är fascinerande i stora mått. Och om detta har den franska regissören Luc Jacquet gjort en film, närmare bestämt den mest framgångsrika franska filmen genom tiderna. Inte dåligt för en naturfilm.

”Pingvinresan” kommer inte visas på någon så kallad Nature Channel. Den är värd mer. Dess förmåga att visa och i viss mån gestalta pingvinernas karaktärer som individer är unik. När någon halkar eller kommer efter i ledet stannar alla pingviner upp, ”det är viktigt att alla kommer med”, säger Gösta Ekman som gör berättarrösten, omarbetad till svenska av Peter Dalle. De flesta länder som har köpt in filmen har gjort så, det vill säga lagt sitt eget ljudspår (originalmusiken är dock kvar). Men Gösta Ekmans lågmälda och skickligt nyanserade berättande är bara en del av en film som är mycket charmig, komisk och häpnadsväckande vacker. Mest beröm går tveklöst till fotograferna Jérome Maison och Laurent Chalet som på riktigt fått erfara vad ordet frysa kan innebära. I det mest omänskliga av väderförhållanden har de åstadkommit bilder som slår allt! Den prestationen och icke desto mindre resultatet därav är smått osannolikt. Men så har vi också dessa bowlingkägelformade kroppar som rör sig, tickandes fram likt klumpiga pendlare. Kungspingvinerna är inte bara vackra och komiska att titta på, deras beteende och vilja – personlighet – är på många sätt väldigt mänskliga. Men vad är i så fall människa? Och vad är pingvin? Få gånger har dessa två däggdjur korsat sina vägar, men likheterna är ändå slående. "Pingvinresan" väcker alltså frågor om det levandes ursprung.

Ofattbara bilder av en hel generation pingviner som står samlade; tillsammans med sin partner älskar de med varandra, ruvar på ägget och ser det kläckas. Det är en kärleksfull uppvisning som ackompanjeras av stämningsfull men varken pompös eller orkestral musik signerad Frankrikes nya stjärnskott, Emile Simon. Simons musik är ett exempel på det möte som sker. Mötet mellan människa och pingvin som berättar en historia som aldrig tidigare blivit förtäljd. Och visst är denna pingvinfilm en aning romantiserande i sin ton, men den är sann och äkta, och berättar om vad som förenar oss levande på jorden. Den tar dig till en plats och ”ett folk” som du inte visste fanns, ett folk som får dig att le.