Persona Non Grata 2008

När en recensent skriver att en films (yttre) handling utvecklar sig på ett föga oväntat sätt, innebär detta så gott som alltid negativ kritik. Vilket inte är särskilt förvånande då de flesta av oss sällan ser någon mening med att köpa en biobiljett till en film i vilken det redan efter några tiotals minuter står klart hur den fysiska intrigen kommer att utvecklas. ”Persona non grata” är utan tvekan förutsägbar, men är trots det definitivt värd att lägga både tid och pengar på. Jag skall strax förklara varför, först lite kort om handlingen.

En ung kvinna, Anna, inleder ett samtal med en äldre, till synes främmande, man, Sture. Han svarar motvilligt och undvikande på hennes frågor och, till en början, ospecificerade antydningar. Ganska snart förstår vi att Anna anklagar Sture för något som han inte vill erkänna för sig själv. Filmen kan betraktas på två plan genom att Anna antingen kan ses som en verklig levande människa som konfronterar Sture eller som Stures dåliga samvete med vilket han brottas och försöker fördriva ut ur sitt huvud – båda tolkningarna är möjliga.

Det finns tre ting i ”Persona non grata” som gjorde starkt intryck på mig och därmed anser jag att det finns tre anledningar till varför denna film inte bör missas. Dessa är det berörda temat, dialogen och skådespeleriet.

Tyvärr kan jag inte precisera vad det berörda temat består i, då jag i så fall skulle avslöja för mycket av handlingen (vilket troligtvis inte skulle förstöra upplevelsen för någon då berättelsens upplägg, som sagt, tidigt blottas - jag väljer dock ändå att hålla mig till god recensentsed). Det enda som jag vill säga om detta är, att det är ett djupt tragiskt, avskyvärt och tyvärr ständigt aktuellt område som lyfts fram.

Att skapa sevärda dialogfilmer är en konst som är få förundrat. Många försök av detta slag slutar med att produktionen blir långdragen, tjatig och full med ointressant prat. Men inte denna gång. Dialogen här är oerhört välskriven. Den är trovärdig, genomtänkt och berörande. Det finns inte ett ord eller en mening som är överflödig(t) respektive saknad(/t). En njutning för örat kort sagt. Och ögat. Rapaport och Carlsson, som uttalar replikerna, står för utmärkta insatser. Särskilt Rapaport som bokstavligen är lysande. Hennes ansiktsutryck och mimik avslöjar den spelade karaktärens sinnestämning på ett sätt som vi inte är bortskämda med. 

Nu för att återvända till mina inledande meningar. ”Persona non grata” hör, som tidigare nämnt, till den grupp av filmer i vilka publiken redan i ett tidigt skede kan förstå karaktärernas roller i dramat samt hur vägen till upplösningen kommer att utformas. Tråkigt, kommer en del tycka. Och ja, om du är ute efter en film med en tydligt och traditionellt utformad fysisk handling, skall du definitivt välja någon annan. Om du däremot klarar av att se djupare än bara till den uppenbara ytan och vill se en studie i förnekelse och förträngning, finns det idag inte något mer uppenbart alternativ.    

ONÖDIGT VETANDE ”Persona non grata” är latin och betyder ”icke önskvärd/välkommen person”.