Noah 2014

"Noah" är inbjudande och mäktig, visuellt imponerande. Den är också påfallande anonym i förhållande till sin litterära förlaga – detta kan naturligtvis vara både bra och dåligt beroende på ens grundhållning – och alldeles för utdragen.

Darren Aronofsky har som bekant fått rejäl assistans med PR-arbetet inför storsatsningen "Noah", då ett flertal religiösa grupper har upprörts enormt över tilltaget. Jag föreställer mig att de har protesterat av rena principskäl - teologiska texter får helt enkelt inte omsättas i vräkig Hollywoodform - eftersom själva filmen överlag måste betraktas som harmlös både i fråga om religionskritik och förvrängning av ursprungshistorien.

Russell Crowes gubben Noak är en familjefar och praktiserande vegetarian som störs i sin gudfruktiga tillvaro av hotfulla drömmar om en förestående syndaflod. Han upplever sig som utvald av Skaparen, så kallas Gud konsekvent filmen igenom, att bygga en gigantisk ark som skyddsrum för sin familj och två representanter för varje djurart som finns på jorden.

I detta företag får han hjälp av en mindre pluton fallna änglar som har straffats för tidigare överträdelser och nu har formen av en sorts ledbrutna, knaggliga stenjättar. Man kan föreställa sig att enterna från "Sagan om Ringen" skulle se ut så här om man hade kört dem några varv i en cementblandare och smittat ned hela gänget med böldpest (här gör sig Aronofskys kreativa friheter med det befintliga materialet mycket gällande).

Skeppsbyggandet fortskrider hur som helst i full harmoni när en vresig ättling till Kain - som ju slog ihjäl sin bror Abel och vars avkomma här representerar allt som är dåligt med människosläktet - gärna vill följa med på båtresan tillsammans med sin armé. Konflikt uppstår när Noah mycket bestämt avvisar dem.

Ett annat huvudbry för denne skäggige och principfaste hjälte är att hans styvdotter är oförmögen att föda barn, varför det ser minst sagt mörkt ut för den kommande generation som är tänkt att återbefolka jorden när Skaparen har låtit vattenmassorna dra sig undan. Detta dilemma samt den orubbliga envishet som Noah uppvisar gentemot sin familj får oproportionerligt stor plats i berättelsen.

Det preapokalyptiska och praktfulla fantasydramat övergår i ett rätt enfaldigt tjatande på detta tema, och känslan infinner sig att Aronofsky rent dramaturgiskt har låtit lägga själva syndafloden lite för tidigt. Platt dialog och pappkaraktärer förmår sedan inte bära den tredje långa akten i samma fart.

Här finns också godbitar, bland annat ett avancerat montage där Aronofsky skildrar hela världens tillblivelseprocess, från ljudlöst mörker till människans uppkomst, och lyckas trycka in den första fiskens övergång till landlevande djur och Adam och Eva i samma händelsekedja. Det är en ruskigt snyggt utförd och ganska bisarr kompromiss som inte vill förarga vare sig evolutionister eller bokstavstrogna Bibelläsare. Kanske finns det tvärtom folk i båda lägren som orkar bli förfasade över en sådan osmaklig begreppsförvirring?

I en gammeltestamentlig text av detta slag ska man givetvis inte vänta sig att hitta någon avancerad genusanalys av modernt snitt, och Aronofskys grundmaterial är när allt kommer omkring en saga som inte utan vidare går att trycka ned i en anakronistisk form från en nutida horisont.

Det hindrar inte att det känns ganska uddlöst och trist att se hur en skådespelerska som Jennifer Connelly reduceras till en honvarelse vars enda uppgift är att reagera förstående på sin makes olika påhitt. Det djärvaste hon får göra är att bli besviken på honom, och i "Noah" består kvinnornas primära uppgift och värde, bokstavligt talat, i att vara fruktsamma nog för fortplantning. Detta budskap ligger helt enkelt sådär i tiden, i stark kontrast mot de allmängiltiga tankar som uttrycks om människans inneboende destruktivitet och vår oförmåga att inte skövla planeten vi bor på.

En annat ojämnt förhållande i filmen rör skådespelarinsatserna, där Crowe, Connelly och Ray Winstone gör sitt med vad de har medan några av de yngre skådisarna inte alls är perfekt castade och flera gånger spelar över mer än vad den ödesmättade och allvarliga stämningen tillåter.

Jag tycker sammanfattningsvis att vi, trots Darren Aronofskys ambitiösa försök att göra sin Noah till kanon, för det är så jag tolkar ansatsen, låter bli att ersätta "Gubben Noak" med namnet "Russell Crowe" i Bellmans gamla visa från 1760-talet.

"Russell Crowe, Russell Crowe
Var en hedersman
När han gick ur arken
Plantera han på marken
Mycket vin, ja mycket vin, ja
Detta gjorde han."

Det klingar helt enkelt inte lika bra.

Jake Bolin

| 3 april 2014 14:45 |

Skriv din recension

Vad tyckte du?

Användarrecensioner (2)

Svårsmält. Det sammanfattar Aronofskys berättelse om Noa rätt bra. Att den är svårsmält handlar inte så mycket om att Aronofsky tar sig friheter mot ursprungsberättelsen. Den består i ärlighetens namn endast av några få sidor och lämnar stora utrymmen åt fri tolkning. Att Aronofsky släpper lös både det ena och det andra sidan av myntet och får in både fantasyinslag och svärdsvingande i sin berättelse om en av Bibeln stora profiler var således ganska väntat. Det har jag faktiskt inget alls emot då det ju ändå är Hollywood som står bakom detta projekt och det först och främst är en äventyrsfilm och ska fungera som en sådan. Och det gör den. I första halvan av filmen målas bakgrundshistorien upp om renlevnadsmänniskan och naturvännen Noa och hans familj som de sista på jorden som tillhör Seths ättelinje. Övriga tillhör Kains och står för ondska och död i världen. När Noah får mardrömmar om en stor katastrof för att förinta mänskligheten inser han att Gud också gett honom en lösning på att rädda de oskyldiga, nämligen djuren. Så börjar byggandet av arken, och till sin hjälp har Noa stenjättar, ett slags fallna änglar som i ett försök att återvinna Guds värdighet hjälper Noa med sin gudagivna uppgift. So far so good. Det är mäktigt och pampigt, musiken och fotot är bra och Aronofsky gör ett skickligt jobb att måla upp världen som en riktigt hög med skit. Det människor som lever på jorden är verkligen avskyvärda och jordens undergång har aldrig kännts mer välmotiverad än så här. När syndafloden väl kommer är det oerhört episkt och snyggt. Men sen bär det utför, både med mänskligheten och med filmen, och det är här som det svårsmälta kommer in i handlingen. Spoilervarning: För er som inte sett filmen så rekommenderar jag att sluta läsa, då resten av texten avslöjar en viktig ingrediens i filmens handling. När Noah och hans familj sitter inuti den trygga arken och hör hur folket förgås utanför uppstår givetvis tvivel hos hans familj. Noah berättar här den maffiga historien om skapelsen, i mina ögon filmens absolut höjdpunkt. Men sen tar Aronofskys Noah ett rejält sidokliv från ursprungsberättelsen och lägger fram att tanken aldrig var att mänskligheten skulle börja om, utan istället att den skulle utrotas och låta djuren leva fritt, något som hade löst sig självt då, i filmen, endast en av sönerna har en fru, skickligt spelad av Emma Watson, och hon kan inte få barn. När så ändå sker, tappar Noah det helt proklamerar att om sonen får döttrar så ska han personligen avrätta barnen så fort de har fötts. Under en lång period av filmen handlar allt endast hur hans familj ska överleva Noahs galenskaper. När allting ändå ordnar sig till slut står man frågande till vad Aronofsky tänkte när han lade till detta helt meningslösa parti. Han hade ju så mycket annat intressant, som skapelsen av en ny värld, utveckling av nya samhällen osv. att jobba med. Faktiskt tycker jag att sista halvan av filmen är så sjukt dålig att den överskuggar hela den maffiga inledningen och bakgrundshistorien. Aronofsky hade världens chans att avsluta positivt inför den nya världen, men lämnar oss istället med porträttet av en bitter och smått galen man och en bild av mänskligheten som evigt förlorad. En annan sak jag även stör mig lite på är hur Noa förändras från att i början av filmen verkligen vara en sann vän av skapelsen och allt i den, som en modern man med ekologiskt tänk och full av kärlek och medömkan, sedan förvrids till att bli så bitter. Det rimmar inte helt väl. Fotot är fantastiskt, Crowe spelar Noah med bravur, och designlösningarna snygga. Kanske kommer jag ändra mig om jag någon gång ser om filmen då det finns mycket intressant att hämta i övriga delar av filmen. Men tills dess kan jag inte ge mer än betyget 2/5 till Aronofskys Noah.

Läs mer

Nu har jag varit och sett det storslagna bibliska äventyret "Noah" på bio. Jag ska med denna filmrecension förmedla mina åsikter kring filmen. Men först lite kort om handlingen. Noa får uppenbarelser om en kommande syndaflod som ska rena världen från det förfall som har tagit över. Han får i uppdrag från Gud att bygga en ark och ge livet på jorden en ny början, men brottas med tvivel på om människan verkligen är värd det. I den här nästan två och en halv timme långa filmen är tempot högt. Det enda som är lite segt är den del av filmen då arken byggs. Men när väl arken är klar och syndafloden kommer så är tempot högt och man blir aldrig uttråkad som man skulle kunna tro efter tyngre bibliska filmer som exempelvis "Passion of the Christ". Den här historien är mer berättad på ett fantasy influerat sätt vilket gör den lite intressantare att se. Det blir många mäktiga och storslagna scener. Men det intressantaste med den här filmen är att följa konflikterna som uppstår i Noas familj och samt att följa Noas konflikt med Gud om han tolkar sin skapare rätt osv. Filmen är dessutom väldigt vackert gjord. Det är vackra miljöer man får uppleva i filmen som inte liknar något annat man har sett. Alla skådisarna gör sina roller exemplariskt. Jag har inget direkt negativt att säga om den här filmen. Som en äventyrsfilm med Biblisk förlaga så funkar den jättebra. En helt klart sevärd film som jag starkt kan rekommendera.

Läs mer

Andra kritiker (4)

"Från miljömedveten familjefar till James Bond-skurk." Jan Söderqvist, SvD

"Framförallt är det hela så gränslöst pompöst, svulstigt och distanslöst." Hannes Dükler, Göteborgs-Posten

"Aronofsky har ett säkert handlag med starka känslor och behöver inte dämpa sig." Bernt Eklund, Expressen

Visa fler