Mamma Mia! 2008

Med bara dagar kvar till hennes livs lyckligaste dag, saknas det något för unga Sophie. Bröllopet med hennes kära Skye kommer inte att kännas komplett utan hennes pappa närvarande. Problemet är bara – vem är Sophies pappa?

Bland mamma Donnas dagböcker hittar hon berättelserna om en särskilt slampig sommar på 70-talet, där tre tänkbara kandidater uppenbarade sig i skinnpaj och polisonger. I all hemlighet bjuder Sophie in britten Harry (Colin Firth), amerikanen Sam (Pierce Brosnan) och den vilde svensken Bill (Stellan Skarsgård) till den idylliska grekiska ö hon kallar sitt hem, för att försöka räkna ut vem av herrarna som är rätt person att ge bort henne.

Om du av någon anledning missat det senaste decenniets mest omtalade musikal (vilken planet har du bott på då egentligen?), handlar det alltså om en specialskriven Björn & Benny-fars med grabbarnas alla härliga disco- och balladklassiker från 70- och 80-talet. Handlingen, banal som den må vara, är uttänkt så att det alltid finns en ABBA-hit att illustrera huvudpersonernas känslor med. Sophie inleder med stillsamma ”I have a dream”, medan hennes hårt arbetande mor, en sann ”Dancing Queen” för tjugo år sen, numera mest klagar på bristen på ”Money, money, money”. Ibland tillåter man sig friheter med sångtexterna, men en sak är säker. Med ett soundtrack som detta kan det bara inte gå snett.

Och tur är väl det. För Phyllida Lloyd må vara en sann teaterveteran (och den allra första som fick förtroendet att regissera West End-musikalen), men som filmregissör är hon lite väl oslipad. Visuellt är filmen, med undantag för härliga grekiska kustvyer, inte så värst spännande och jag kan inte förstå varför redigeringen vägrar gå mer i takt med musiken. Samtidigt är Meryl Streep med kompani ett gäng ytterst kompetenta skådespelare, men någon vidare erfarenhet av sång och dans (eller talang på det området!) kan de nog inte skryta med.

Fast i filmversionen av ”Mamma Mia!” känns ovanstående som petitesser. Här är det musiken som står i centrum - alla andra är bara där för att ha så kul som möjligt, vilket lätt smittar av sig på publiken. Skådespelarna bjuder på sig själva fullt ut i ett opretentiöst och avslappnat sommaräventyr. Och även om jag saknar showkänslan som scenmusikalen bjöd på, var den aldrig lika pinsamt rolig som när Pierce Brosnan ska ta sig ton eller när Stellan Skarsgård näckar.

Någon Oscarshype, som för ”Chicago” eller ”Moulin Rouge” lär inte komma på tal, fast du behöver heller inte vara musikalnörd för att uppskatta ”Mamma Mia!”. För ABBA-fans, och kanske än mer för svenska ABBA-fans, är det som upplagt för en folkfest med sing-a-long, och en glad känsla som håller sig kvar långt efter sista dansnumret.

ONÖDIGT VETANDE Tom Hanks och hans fru Rita Wilson verkar ha en sällsynt förkärlek för romantik i Grekland. Förutom att producera ”Mamma Mia!” var det också de som såg till att teaterpjäsen ”My Big Fat Greek Wedding” blev film för några år sen.