Karaokekungen 2009

Pirko är en överviktig och misslyckad man som inte har något jobb och dessutom blir dumpad av sin otrogna flickvän. Han bestämmer sig för att åka till Norrland för att hitta sina rötter. Av en slump upptäcker Pirko att han är en höjdare på att härma Elvis och plötsligt får han den där populariteten som han har längtat efter. Men han är ju faktiskt inte Elvis på riktigt utan bara Pirko.

"Karaokekungen" är från början en novell av Petra Revenue som även har skrivit flera teaterpjäser. Och det känns faktiskt lite grann som att man ser teater på film när man ser "Karaokekungen". Det finns ju helt klart en röd tråd genom filmen men scenerna känns ibland som om de inte är kopplade till varandra. Filmen fastnar helt enkelt inte riktigt.

Kärnan i berättelsen är att det finns många ensamma människor som gör vad som helst för att bli omtyckta. Kjell Wilhelmsen som spelar Pirko lyckas verkligen fånga den känslan, något mer tafatt och samtidigt kärlekstörstande får man leta efter. Det går knappt att vara mer ensam och mer misslyckad än vad Pirko är. Och Elvis-lyckan är definitivt ingen ihållande lycka utan den skapar istället stress och förvirring. Tycker hans vänner verkligen om honom på riktigt eller är det berömmelsen de är ute efter? Pirko drabbas av utmattning av alla krav och alla människor som vill ha del av hans stjärnglans. Den ständiga jakten på lyckan gör att det är upplagt för en katastrof.

Även Inger Hayman gör en väldigt bra insats som Pirkos ensamma och galna mormor som är lite väl förtjust i sprit. Hon påminner emellanåt faktiskt lite grann om Mrs. Ganush i "Drag Me to Hell" - inte riktigt lika galen och farlig dock. Vi ser även Mia Skäringer i rollen som Pirkos otrogna flickvän.

"Karaokekungen" är definitivt ingen renodlad komedi, möjligtvis en dramakomedi men under ytan är det mest bara sorgligt. Filmen kryllar av knasiga karaktärer som de tangodansande ambulansmännen och grannkvinnan som inte verkar ha rört sig utanför sin lägenhet sen 60-talet. Filmen glimrar till ibland men det går för långa stunder när man bara väntar på att något ska hända. Det är lite för segt helt enkelt. Ibland tänder det till och man ser verkligen filmens potential men jag hade önskat att det hade varit lite oftare.