Iskariot 2008

Hur stor del av en films slutgiltiga resultat som beror på regissörens insatser och hur stor del som beror på manusförfattarens arbete är i filmälskarsammanhang en omtvistad fråga. Jag gissar att det inte finns något slutgiltigt svar, men ofrånkomligt är att ett uselt manus aldrig kan resultera i en bra film. ”Iskariot” bekräftar denna regel.

Vi möter två bröder. Den äldre, Valle, arbetar som läkare och lever det perfekta familjelivet med vacker fru, barn och villa. Den yngre, Adam, rör sig i den undre världen och umgås med personer som i bästa fall skulle kunna beskrivas som suspekta.  När Adam råkar i knipa efter att ha blivit av med 6 kg kokain som inte är hans, ber han sin bror om hjälp. Efter lite om och men ställer Valle upp och ser sig själv snart indragen i något som inte bara hotar honom själv, utan även, givetvis, hans familj.

Ja, som ni själva läser kan inte ”Iskariot” beskyllas för att vara originell. Så gott som varenda scen, personkonstellation och replik har vi sett eller hört i tidigare produktioner inom genren. Personligen kräver jag inte att en film skall vara nyskapande. Det kan tvärtom finnas poänger med att, som regissör och manusförfattare, tydligt visa för publiken att man har inspirerats av sina kollegors tidigare verk. Men då gäller det att man inte endast efterapar, utan samtidigt tillför något eget - exempelvis genom att kasta in lite ironi, utdrag ur sin nationella kultur eller inslag från andra stilarter. Sådant sker inte i någon utsträckning i ”Iskariot”. Den genomsnittliga filmbetraktaren skulle kunna spendera tiden under visningen av denna film med att bocka av den ena gangsterfilmsstereotypen efter den andra.  

Jag anser att det är ett otroligt slöseri med resurser som försiggår här och då tänker jag inte på de ekonomiska. Utan på att Lazics regipotential och skådespelarensemblens innehåll inte utnyttjas, alls i princip. Nu gör dessa nämnda så gott de kan, resulterande i att vissa moment blir pulshöjande (tack vare Lazic) alternativt engagerande (tack vare skådespelarna, med självklart Michael Nyqvist i spetsen). Och det är detta som räddar filmen från en regelrätt sågning.

Trots mycket huvudbry har jag inte lyckats hitta någon tänkbar anledning till att filmen fått titeln ”Iskariot”. Eftersträvbart är att en titel väljs av funktionella anledningar, exempelvis genom att den får sammanfatta filmens huvudpoäng eller associera till något i handlingen. Namnet Iskariot förknippas tydligast med Judas Iskariot och betyder enligt vissa teorier ”den falske”. Tyvärr finns det inget i filmens handling, under förutsättning att inga långsökta teorier används, som kan knytas an till Judas eller svek eller förräderi eller just falskhet, tvärtom skulle jag vilja säga. Jag misstänker därför att filmmakarna valt denna titel för att ge filmen ett kort, snärtigt och, inte minst, så kallat, coolt namn. Vilket är nästan lika illa som att plagiera tidigare publicerade arbeten.